publicerad: 1960
RYTA ry3ta2, v.2 -er, röt rø4t, röto rø3tω2, rutit rɯ3tit2, äv. (i sht i mellersta Sv., vard.) rytit ry3tit2, ruten rɯ3ten2, äv. (i sht i mellersta Sv., vard.) ryten ry3ten2 (ipf. rytade Forsius Phys. 162 (1611), PersSlafv. 55 (1800; klandrat i JournSvL 1801, s. 240); rytte Forsius Fosz 439 (1621), DeFoë RobCr. 27 (1772); ipf. sg. röt (-öö-) OPetri 1: 102 (1526) osv.; ipf. pl. röto Adlerbeth Æn. 31 (1804) osv. — sup. rutit (-et) Tiällmann Gr. 213 (1696) osv.; rytit Sahlstedt (1757), Östergren (1937); rytt Tiällmann Gr. 213 (1696), Giese Sprachm. 1—3: 283 (1730). — p. pf. n. rutet Sturzen-Becker 6: 139 (1863, 1868) osv.; rytet ArbP 1948, nr 21, s. 1). vbalsbst. -ANDE, -NING (numera föga br., Cellarius 167 (1699), Wahlenberg Förbryt. 119 (1906)); -ARE (se avledn.); jfr RYT.
Ordformer
(ruta 1774. ryta 1526 osv.)
Etymologi
[fsv. ryta, sv. dial. ryta, ruta m. m., motsv. d. dial. ryde, böla, nor. dial. rjota, isl. hrjóta; av ett germ. hreutan, i avljudsförh. till fht. (h)rūzzan (t. dial. rūssen, böla, snarka m. m.), mnl. rūten, surra, brumma (holl. ruiten, kvittra m. m.), feng. hrūtan, snarka, eka (ä. eng. o. eng. dial. rout); sannol. besläktat med SKRYTA o. möjl. med RÖTA, böla, råma]
1) i fråga om djurs läten.
a) om vissa större djur, i sht lejon l. andra större rovdjur: frambringa ett kraftigt, grovt o. hest läte, utstöta ett vrål o. d.; särsk. (i bibeln) i uttr. ryta efter rov, rytande söka rov l. dyl. The vnga leyon som ryta effter rooff. Psalt. 104: 21 (öv. 1536; äv. i Bib. 1917). När Diuren, af en innig brunst, / Hos sina Qvinnor sökia Gunst, / Och utaf Kiärlek ryta. Frese VerldslD 57 (1717, 1726). Ryta kan en best, Skria kan en åsna, Råma kan fänaden. Thorild (SVS) 3: 98 (1791). Crocodilerne började ryta. Ödmann StrSaml. 6: 47 (1794). Väl må landtmän sälla heta, / att de ingen fara veta / af de odjur, som gå rytande i hafvets vilda svaj! Karlfeldt FridLustg. 104 (1901). Tigern ryter och spärrar upp sina breda vita käftar, men hans raseri är fåfängt. Boye Ast. 212 (1931). Vid skogstorp och lappkåtor frågas och spörs / om nalle har synts eller rutit i natt. SvD(B) 1936, nr 133, s. 6. — särsk.
α) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., i uttr. ett rytande lejon, särsk. ss. beteckning för ett vredgat lejon l. ett lejon som rytande är på jakt efter rov; ofta (vard. o. i vitter stil) i jämförelser (särsk. i uttr. gå omkring som ett rytande lejon o. d.) l. bildl., om person. Warer nöctere och waker, ty ath idhar fiende diefuulen går omkring som itt rytande leyon, och söker then han kan vpsluka. 1Petr. 5: 8 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). En ogudhachtigh Förste som offuer itt fattigt folck regerar, han är itt rytande Leyon och en girugh Biörn. Ordspr. 28: 15 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Arfuedh Ribb(ing) som söker som ett Rytande Leÿion effter mitt förderf. VDAkt. 1662, nr 139. Poliserna gå .. omkring som rytande lejon. Strindberg TjqvS 1: 33 (1886). En tum från ett rytande lejons gap. Snoilsky 4: 55 (1887). — särsk. herald. om bild av lejon stående upprätt på bakbenen o. med uppspärrat gap. Uggla Herald. 96 (1746). Schlegel o. Klingspor Herald. 52 (1874).
β) [efter eng. well roared, lion (Shakespeare A midsummer night's dream 5: 1)] (vard. o. i vitter stil) i uttr. bra rutet, lejon l. (mera tillf.) enbart bra rutet o. d., ss. (ett ofta ironiskt menat) uttryck för uppskattning av ett yttrande l. (mera tillf.) annan prestation; jfr 2 b, 3. Pang! ... Det kan salut man kalla! / Pang igen! — superbt det gick, / .. Trean! ... Bra, mitt lejon, rutet! / Så det fjerde! ditto bra! Sturzen-Becker 6: 139 (1863, 1868). Generallöjtnant Ericssons kända lilla broschyr om ”neutralitetsförsvarets bländverk och existenskampens allvar” har spridts vid Västerbottens regemente. .. Soc(ial-)Dem(okraten) kallar det för ”oblyg militärisk agitation”. Bra rutet, lejon. NDA 1913, nr 157, s. 5. Bra rutet. SDS 1947, nr 227, s. 14.
b) (utom i vissa trakter, bygdemålsfärgat, numera bl. mera tillf.) i fråga om läten av vissa hovdjur, t. ex. nötkreatur, åsna, svin, ren, kamel: böla l. råma l. skria o. d.; jfr RÖTA, v. Forsius Phys. 323 (1611; om åsna). Renarne .. ruta allenast, eller grymta, ej olikt Svinen, då de skocka sig. VetAH 1774, s. 132. Boskapens rytande. Nordforss (1805). Ett rytande svin. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 363 (1864). Kamelernas entoniga rytande. Idun 1960, nr 14, s. 43.
c) (†) om fågel.
α) i fråga om (det om en åsnas läte påminnande) lätet av en viss fågel (sannol. pelikan). Forsius Phys. 162 (1611).
β) [jfr sv. dial. (Ångermanl.) rytande gråsparv] i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., i uttr. rytande stenskvätta, bildl., nedsättande, om obetydlig l. ynklig person som tar sig ton l. gör sig viktig l. ”mopsar sig”. MeddNSmålFmF 4: 39 (cit. fr. 1673). AnderssonBrevväxl. 1: 230 (1851).
2) i fråga om tal l. annat ljud frambragt av människa l. en personligt tänkt varelse; med subj. betecknande människa osv. l. ngns röst o. d.; jfr 3.
a) (†) (utstöta) klaga(nde rop), jämra sig; sucka högt o. hjärtslitande. Hans plågha och nedhertryckelse (var) ganscha stoor, så ath han rööt aff sin suckan och gråt. OPetri 1: 102 (1526). Min Gudh, min Gudh, hwj haffuer tu offuergiffuit migh? Iagh ryter, men mijn hielp är fierran. Psalt. 22: 2 (Bib. 1541; Bib. 1917: Jag brister ut och klagar). Jagh är i ångest råkad, / Och ther af så förbråkad, / At jagh må ryta hårdt. Ps. 1695, 51: 5. Jag (dvs. pelarhelgonet) ryter i mitt hjärtas ångest. Rydberg Dikt. 2: 128 (1891).
b) ropa starkt o. genomträngande, vanl. med grov stämma (på ett sätt som mer l. mindre liknar ett vilddjurs rytande, ofta ss. uttryck för vrede l. häftighet l. härsklystnad o. d.); skrika, vråla o. d.; förr äv.: (högljutt) föra oljud l. skräna o. d. Tine owener ryta vthi tinom husom. Psalt. 74: 4 (Bib. 1541; Bib. 1917: hava skränat inne i ditt församlingshus). Herren skal ryta vthu höghdenne, och läta höra sin dunder vthaff sinne heligha boning. Jer. 25: 30 (Bib. 1541; Bib. 1917: upphäver ett rytande); jfr 3 a α. Der til med sittja somblige (druckna) och .. swärma och båla, ryta och yla. Fernander Theatr. 25 (1695). Emellertid undrar man intet om Dievulen Ryter då vi Bisinar att .. nära (100) hundrade afsagt sig starka Dryckers Bruk. KyrkohÅ 1927, s. 265 (1842). Vi vilja bliva ett folk, som hörs / den dag det ryter i vrede. Heidenstam NDikt. 14 (1902, 1915); jfr γ. Några (kämpar) träffades (av en eldbrand) och gav upp ett argt rytande. Fridegård Offerrök 228 (1949). — särsk.
α) (vard. l. i vitter stil) i uttr. ryta som ett lejon o. d.; ofta med anslutning till γ. Tå nu Sathan lät sigh om Natten höra, och såsom itt Leyon rytade, .. tå (osv.). Schroderus Os. 2: 65 (1635). Jag röt såsom ett Leijon uti .. mitt raserij. Ehrenadler Tel. 147 (1723). Rektorn hade rytit som ett lejon. Blanche Bild. 4: 17 (1865). Schulze Emigr. 16 (1930).
β) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., om röst l. ton: som har det röst- l. tonläge som användes vid rytande; stark, dånande; vredgad o. d.; äv. om ord o. d.: som rytes fram; ofta med anslutning till γ. Ett starckt och rytande mål. Ullenius Ro § 404 (1730). Jag darrar och bäfvar vid blotta tanken på min fars vredgade öga och rytande ton. Carlén Repr. 604 (1839). Öfverstelöjtnanten, som väckte mig ur min dvala med dessa rytande ord (osv.). Braun Calle 134 (1843). En brutal, rytande röst hördes uppifrån fönstret. .. ”Har du inte rest än!” Strindberg Fagerv. 233 (1902). En militäriskt rytande stämma. Heerberger NVard. 97 (1936).
γ) i fråga om artikulerat tal (utgörande en befallning l. hotelse l. smädelse l. missnöjesyttring o. d.): tala högljutt (o. vredgat), ”gorma”, domdera, ”dundra”, ”regera”, skrika; äv. ss. anföringsverb l. med obj. betecknande rop l. ord l. eder o. d. Ryta åt ngn. Ryta mot l. över ngn l. ngt. Rudbeckius Starcke C 3 a (1624). Lijkwist, wptänden J emot migh et sådant haat, att heela Lannet (snart) rÿter öfuer edert procedere. VDAkt. 1663, nr 323. Et blodigt hämdens rop kring mig jag rytas hör. Lidner (SVS) 3: 288 (1792). Om Richwin hotade eller röt åt .. (hunden), så blef hunden ond, skälde och bet. Cederschiöld Riehl 2: 52 (1878). Blanche var ju förtryckt af två qvinnor, och alla män ryta också mot förtrycket. Strindberg Utop. 8 (1885). Han fick ryta hvar dag för att få saltkaret på bordet, ryta för att få dörrarna stängda. Dens. Fagerv. 126 (1902). Tig med det där, ryter Gustav och slår näven i bordet. Bäckström ClarySkilj. 242 (1932). Låt bli å ryt så förbannat, tala som folk. Martinson KärlekKr. 122 (1947).
δ) (†) sjunga (ngt) högljutt, dånande sjunga (ngt). Thet hade warit fast bättre, at man hade sungit en Psalm eller twå aff itt gott Hierta, än medh tolff Psalmers Rytande, föruthan itt Gudeligit Vpsååt, vpfylt Templet. Schroderus Os. 2: 132 (1635).
3) i oeg. l. bildl. anv. av 1 o. 2, om sak l. företeelse; ofta i anv. med nära anslutning till eg. anv. av ordet, med subjektet mer l. mindre klart uppfattat ss. en personifikation; äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.
a) (i vitter stil) i fråga om frambringande av ett kraftigt l. våldsamt ljud (jfr b); särsk.
α) i fråga om åska: mullra, dundra, braka o. d.; numera bl. ngn gg i anv. med nära anslutning till eg. anv. av ordet. Ramlande Thordönen dundrande knalla, / Eldtöken skalla, / Sjöarna svalla / Mot rytande skyn. Lidner (SVS) 2: 135 (1783). När åskan ryter bland ljungeldars brand. Fahlcrantz 3: 285 (1864).
β) om storm o. d.: dåna, tjuta, vina starkt. Lenngren (SVS) 2: 307 (1793). När grymt sig förbyter / Ditt jordiska väl, / När höstvinden ryter, / Gråt icke, o själ! Stagnelius (SVS) 2: 437 (1821; i bild). Sydväst-monsunen kommer (under sommarmånaderna) att ryta dag efter dag. Gislén UppgSolL 44 (1933). — särsk. (†) tr.: gm sitt dånande o. d. vittna om l. förkunna (ngt). Stormarne ryta sin Skapares magt. Lidner (SVS) 2: 465 (c. 1785).
γ) om vågor l. upprört hav l. vattenfall o. d.: brusa starkt, dåna o. d. Oceanens rytande böljor. Kellgren (SVS) 4: 309 (1783). Stod jag (dvs. vikingen) om natten å gungande stäf, / Och den ensliga vågen röt; / Då (osv.). Geijer Skald. 9 (1811, 1835). Martinson Kap 99 (1933; om vattenfall). — särsk. (i vitter stil, mera tillf.) tr., i bild, med obj. betecknande sång l. körstämma o. d.: dånande sjunga (ngt); jfr 2 b δ. Sjön röt sin bas och vinden skrek sopranen. CVAStrandberg 4: 93 (1857). Bränningar .. ryta sina dödssånger. Oscar II 6: 2 (1872, 1895).
δ) (†) opers.: dåna l. genljuda l. skalla o. d. Rundtom röt det i klippan / fasansvärdt. Johansson HomOd. 12: 241 (1844). ”Eläköön kuningas”! (dvs. ”leve konungen”) Det röt / Som brak på hemlands sveder. Topelius Ljung 126 (1882, 1889).
b) (†; se dock slutet) betecknande att ngt framträder på ett våldsamt sätt l. åstadkommer stort buller l. larm l. gny; särsk. om strid o. d.; äv. tr., med obj. betecknande larm o. d. Ej döden ryter mer, förödande metall! / Kring vallar, fält och haf, din tordöns återskall. JGOxenstierna 2: 191 (1796, 1806); jfr a α. Stormen hviner alltmer och rasar / .. Och hvalar frusta och dödar ryta / På hafvet. Sätherberg Blom. 1: 58 (1841; i skildring av åskväder); jfr a α. Då kriget röt från dal till dal. Runeberg 2: 4 (1846). Den rytande striden. Johansson HomIl. 14: 96 (1848). — särsk. [efter motsv. anv. av eng. roar] (tillf.) i uttr. ryta av liv, sjuda av (ett högljutt sorlande) liv l. dyl. (Staden New York) ryter av liv som Bagdad under sassaniderna. Mencken SamlFörd. 31 (1931; eng. orig.: it roars with life).
c) (†) om egenskap l. gärning o. d., betecknande att ngt manifesteras gm resp. är förbundet med rytande l. ger sig tillkänna på ett våldsamt sätt l. är av våldsam art o. d.; i vissa fall liktydigt med: rasa; äv. tr., närmande sig bet.: vittna om (ngt). Huru svårt är det, at styra sin rytande vrede. Mörk Ad. 1: 108 (1743). Dit bröst, tyran, / Där lasten ryter vildt. Lidner (SVS) 1: 240 (1781). Hämden ryter i mit bröst. Därs. 2: 313 (1784). Med rytande mod / Gå lejonets ungar / Att dricka dess (dvs. rovets) blod. Wallin Vitt. 1: 61 (1813). Roms hjeltesöner, vaknen, / Till vapen, följen mig mot Cesars mördarband, / Högt ryte deras straff hur djupt I honom saknen. Remmer Ces. 48 (1829). Drottningen. O ve mig! hvilken gerning ryter så / Och dundrar thordönslikt i skuldregistret? Hagberg Shaksp. 1: 376 (1847; eng. orig.: roars so loud).
Särsk. förb.: RYTA FRAM10 4.
1) (i vitter stil, numera föga br.) till 1, 2: gm rytande ge uttryck åt l. utlopp för (ngt), ryta ut (ngt). Hör, hur Björnen ryter / Sina känslor fram. Kellgren (SVS) 2: 31 (1779). (Jättarna) Aigaion, Tyfon (m. fl. fängslades) .. under de vulkaniska öarna och bergen, där de ännu .. till vår fasa ryta fram sitt raseri. (Cavallin o.) Lysander 376 (1877).
2) till 2 b γ: rytande yttra l. framföra (ngt). Thorild (SVS) 3: 98 (1791). Den tappre Gylfe .. ryter .. fram förfärliga hotelser mot Ryssland. SvLittH 2: 94 (1919). De nationalsocialistiska ledarnas tal och anföranden rytas fram av alla högtalare i hela Tyskland. GHT 1943, nr 156, s. 8.
3) (mera tillf.) till 2 b γ: gm rytande kalla fram l. till sig (ngn). Lorriot röt fram en svettig och överansträngd kypare. Cederschiöld Kerg. 18 (1917).
4) (mera tillf.) till 3 a: frambringa (ngt) under åstadkommande av ett kraftigt (brakande) ljud. Ett par kulsprutor morra .. i de fientliga ställningarna. Ryta då och då fram en kulsvärm. Knöppel Barb. 101 (1916). —
RYTA TILL10 4.
1) ryta plötsligt o. hastigt övergående.
b) till 2 b, särsk. 2 b γ; äv. ss. anföringsverb. ”Ja! rätt du Asphalinius mig kallar:” / Röt galten till. MarkallN 2: 8 (1821); jfr 1 b. Vid minsta hviskning reste .. (magistern) uppå sig, slog boken i kathedern och röt till förfärligt. CFDahlgren 4: 129 (1831).
2) (mera tillf.) till 3 a: plötsligt o. hastigt övergående ge ifrån sig ett kraftigt ljud; äv. med obj. betecknande ljudet. Alltid hinner .. (fartygspropellern) ryta till ett litet järnhårt hurrrrrr för vart brotthäv. Martinson Kap 149 (1933). —
RYTA UPP10 4. (mera tillf.) till 2 b, särsk. 2 b γ: rytande ge bannor l. förebråelser o. d. Inte kan ni ryta upp ordentligt, när de ger er knäckta ägg till frukosten. Wägner Pennsk. 49 (1910). —
RYTA UT10 4.
1) (i vitter stil) gm rytande resp. ett kraftigt ljud o. d. ge uttryck åt l. utlopp för (ngt).
b) (mera tillf.) till 3. I hafsbandet .. röt (den översvämmande floden) en sista gång ut sin vildhet i en jättestor, rullande våg. Hallström DödFall. 169 (1902).
2) (mera tillf.) till 2: inifrån ett rum l. dyl. rytande yttra l. framföra (ngt till ngn som befinner sig utanför). Tjänstemannen innanför luckan röt ut ett meddelande till packet i fållan. Lo-Johansson Kungsg. 67 (1935).
Avledn.: RYTARE, sbst.1, i bet. 1 m.||ig., i bet. 2 r. l. m.
1) (numera bl. mera tillf.; jfr dock slutet) till 2 b, särsk. 2 b γ: person som ryter; äv. mer l. mindre bildl., om person som högljutt l. ivrigt förkunnar ngt l. klagar över ngt o. d. Vng rytare, gammal skrytare. Grubb 838 (1665). Jag har funnit, i våra fint barbariska Samhällen, Trenne stora slag af Försmädare ..: 1. Rytare, 2. Grinare, 3. Fånar. Thorild (SVS) 3: 90 (1791). Den finlandssvenska modernismens gladaste stridsman, djärvaste bitare och rytare — det var Diktonius. MorgT 1948, nr 340, s. 4. särsk. (i fackkretsar, vard., fullt br.) om person med uppgift att med hög röst läsa upp ngt; i sht ss. benämning på riksdagstjänsteman med uppgift att ropa ut en sammanfattning av huvudinnehållet i l. slutklämmen till en proposition o. d. Kuylenstierna Statsmaskin. 93 (1926). (Den norske stortings-)presidenten är sin egen ”rytare”. SvD(B) 1947, nr 256, s. 14. UrDNHist. 3: 538 (1954; om tjänsteman på Sv. telegrambyrån med uppgift att läsa upp telegram o. nyheter).
2) [jfr eng. bull-roarer] (i fackspr.) till 3 a: ett hos australnegrer förekommande redskap med vilket ett vinande l. brummande ljud åstadkommes. Söderblom Gudstr. 40 (1914).
Ssg (till rytare, sbst.1 1 slutet): rytar(e)-prov. (i fackkretsar, vard.) Först får de sökande (till kanslistbefattning i riksdagen) visa om de kan läsa högt innantill — det är detta som kallas rytarprovet. DN(A) 1946, nr 15, s. 4. —
RYTIG, adj. (numera bl. tillf.) till 2 b γ, om person: som ryter l. är benägen att ryta. Häradshöfding .. (N. N.) kunde i domstolen .. vara en smula rytig af sig. NDA 1916, nr 8, s. 6.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content