publicerad: 1973
SKRYTA skry3ta2, v. -er, skröt skrø4t, skröto skrø3tω2, skrutit skrɯ3tit2, äv. (i vissa trakter, vard.) skrytit skry3tit2, skruten skrɯ3ten2 (numera företrädesvis i ssgn OM-SKRUTEN), äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ipf. skrytte skryt3e2, sup. skrytt skryt4, förr äv. ipf. -ade, sup. -at (pr. sg. -er JMessenius (1629) i HB 1: 176 osv. — imper. skryt Tiällmann Gr. 213 (1696) osv. — ipf. ind. sg. skrytade Sylvius Mornay 136 (1674). skrytte Forsius Fosz 71 (1621), Högberg Utböl. 1: 10 (1912). skröt Rudbeck Atl. 2: 215 (1689) osv. — ipf. ind. pl. skruto Botin SvSpr. 128 (1777), Boivie SvSpr. 242, Bil. (1834). skrytade Sylvius Mornay 136 (1674). skrytte Tegel E14 199 (1612), Högberg Vred. 2: 333 (1906). skröto Benzelius Anecd. 8 (1710) osv. — ipf. konj. skrute Boivie SvSpr. 185, Bil. (1820), Därs. 242, Bil. (1834). skröte Boivie SvSpr. 185, Bil. (1820) osv. — sup. skrutit (-et) Lagerbring HistLit. 246 (1748) osv. skrytat NAv. 24/1 1656, nr 1, s. 4, Sylvius Mornay 670 (1674). skrytit (-et) Hermelin BrBarck 163 (1708) osv. skrytt Messenius Christm. 254 (c. 1630), Carlsson ÄlvTimm. 120 (1949). — p. pf. skruten Serenius Lll 4 b (1734), Vinterbl. 1853, s. 147 (: omskrutna, sg. best.) osv.). vbalsbst. -AN (i ssgn HJÄLTE-SKRYTAN), -ANDE, -ERI (se avledn.), -NING (†, Linc. (1640; under venditatio), Ekblad 396 (1764)); -ARE, -ERSKA, se avledn.; jfr SKRYT.
Ordformer
(skryt- 1603 osv. skrÿt- c. 1580 (rimmande med lÿte, dvs. lita)—1708. skrytt- c. 1712 (: skrytt, imper.))
Etymologi
[sv. dial. skryta, skrita; jfr fd. skrytæ, snarka, d. skryde, frambringa skrikande ljud, skryta, nor. dial. skryta, frusta, skryta; jfr äv. mlt. schrūten, frusta, fnysa, nor. dial. skrota, skryta, o. skraut, prydnad, pynt; av ljudhärmande urspr. (sannol. rotbesläktat med RYTA, v.2)]
1) (†) frambringa ett jämförelsevis högt (särsk. gällt l. skarpt) ljud; anträffat bl. dels om åsna: skria, dels om fågel: skrika, dels om humla: surra. Balck Es. 86 (1603; om humlor). Min godhe Åsne han reeste sigh op / Medh främbre fötter och hela krop .. / Han rytte, han skrytte, och han sprang. Forsius Fosz 439 (1621). Hesselius Hildur 11 (1755; om fågel).
2) i syfte att göra intryck på ngn l. väcka beundran o. d. (självberömmande l. självbelåtet) orda (vitt och brett o. mer l. mindre sannfärdigt) om ngn l. ngt som är ägnat att höja ens anseende, t. ex. om handlingar som man utfört l. ämnar utföra l. händelser som man varit med om l. egenskaper o. d. som man har (ofta i förb. med bestämning inledd av över l. om l. med l. (numera företrädesvis i e o. g) av, betecknande vad som är föremål för omtalandet) l. (i sht i uttr. skryta med, förr äv. av ngn) om person med vilken man på något sätt är förbunden; ofta liktydigt med: berömma sig själv; äv. tr. (se c); jfr SKRODERA, SKRÄPPA, v., SKRÄVLA, v. Skryta för ngn, med ngn ss. åhörare. Skryta och skräppa l. skrävla l. skrodera. Han skröt vitt och brett om sina märkliga upplevelser. Han ville gärna skryta med sina fina bekantskaper. Skryta med sig själv, i sht förr äv. skryta av sig. Utan att skryta vågar jag påstå att vi ha lyckats övermåttan bra. Skryt lagom! De Danske .. skrytte och skräfte utaf, huru de skulle komma ut och möta de Swenske (i en sjöstrid). Tegel E14 199 (1612). (Det) taltes om D:r Smitt, at han skryter myckit om sin praxi (dvs. läkarpraktik). CollMedP 1686, s. 95. Hwad wåre nye allierade (dvs. saporogerna) kunna uträtta, står til tiden. Nog skryta de af sig. Hermelin BrBarck 164 (1709). Af min Major jag (dvs. hans underordnade) skryter / Mer än af ett Maijestät. Bellman (BellmS) 11: 211 (1793). En ung herre skröt af att stå i brefvexling med Franzéns yngsta helsyster. Wirsén i 3SAH 2: 248 (1887). (Kung Fjalar) kränker ”täckelig sed och fridlyst ordning”, vilka han nyss skrutit av att skydda. Wrangel Dikten 188 (1912). Farbror Larsson skröt grovt med (sonen) Göstas framgångar. Hedberg Prins 237 (1936). Lindroth Gruvbrytn. 1: 505 (1955: över). — jfr SMÅ-, STOR-SKRYTA o. OM-SKRUTEN. — särsk.
a) i ordspr. Skryta, giör förtryta .. (dvs.) Dhet giör en ährligh man ondt, at höra på en stoorskrytare. Grubb 727 (1665). ”Hvar och en skryter med sin vattvälling”, som det heter. Blanche Bild. 3: 46 (1864). Toma tunnor skryta mest, och toma hundar skälla bäst. Granlund Ordspr. (c. 1880); jfr 1.
b) (i Finl. o. vissa trakter av Sv., bygdemålsfärgat) i uttr. skryta på ngt l. ngn, skryta över ngt l. med ngn. Carlsson ÄlvTimm. 120 (1949). jfr (Bergroth o.) Pettersson Högsv. 47 (1958).
c) tr.
α) skrytsamt säga l. påstå (ngt); särsk. dels med obj. o. inf. (l. predikatsfyllnad), dels (o. numera i sht) ss. anföringsverb vid direkt l. indirekt anföring. Holof. 7 (c. 1580; ss. anföringsverb vid direkt anföring). När .. (fienderna) hafwa skrytt sigh wilja omkringränna wår ringa förswagade hoop; hafwa the å lychtone haft giöra nogh (att rädda sig gm flykt). Isogæus Segersk. 771 (c. 1700). (Krigsminister B. Cederström) hade skrutit för någon, att den sista (föredragningen) han gjort, gått bättre än hans kollegers. Liljecrona RiksdKul. 145 (1840). Han ju skröt / Sig man att träffa till och med på hundra (stegs avstånd). Cygnæus 7: 226 (c. 1840). Stora ord skrytas öfver att vi (i Norrl.) gingo frie adelns lifegenskap. Högberg Vred. 1: 107 (1906).
β) (numera föga br.) skryta med att ha (ngt); förr äv. i uttr. skryta att vara l. att hava gjort ngt, skryta med att vara osv. ngt; jfr g slutet. GT 1787, nr 46, s. 3 (: skryta at hafwa öfwerlefwat). Han skryter att wara lastfull. Nordforss (1805). Nu, dotter, sviker / den styrkan som du skröt. Hallström Sagodr. 210 (1910).
d) [jfr BERÖMMA, v.1 1 b] (†) i utvidgad anv., i uttr. skryta sig av ngt, skryta med ngt. (Han) går och skrÿter sig af huru han så och så mycket spanderat. VDAkt. 1705, nr 334.
e) med försvagad bet. (jfr f), väsentligen betecknande att man gjort l. varit med om l. (i sht) kan uppvisa l. innehar ngt som inger l. är ägnat att inge en stolthet; oftast i negerad l. därmed jämförlig sats; särsk. i sådana uttr. som (icke) kunna skryta med (äv. av) ngt, ngt är icke något l. icke mycket l. ingenting att skryta med l. av; jfr g o. BERÖMMA, v.1 1 b. Hon (dvs. dygden) har alt nog när hon kan skryta, / Utaf en sedig ärbarhet. Lalin Arachne 11 (1750). Gatorna (i Köpenhamn) hållas rena, men gatläggningen är ej serdeles att skryta af. Snellman Tyskl. 5 (1842). Rummet .. är ingenting att skryta med. Carlsson Stockh. 12 (1915). På det religiösa området, där .. (antikens greker) sällan eller aldrig ha skrutit med någon överlägsenhet (över orientalerna). Wifstrand GrKultHFas. 70 (1950). Karnas franska tycktes inte vara mycket att skryta med. Starfelt Blindb. 23 (1951).
f) i allmännare l. oeg. anv. (jfr g): söka göra intryck på l. väcka beundran hos sin omgivning gm sitt uppträdande l. sina åtgärder, briljera, stoltsera, bravera o. d. JMessenius (1629) i HB 1: 176. Wi Swenske borde tala och skrifwa ren Swenska, och intet .. skryta med fremmande ord och språk. Swedberg Gr. 138 (1722). Den rika mannens son, som ville skryta, hade tagit med sig russin (till skolan) för att traktera öfver lag. Linnea 1862, s. 123.
g) oeg. l. bildl. (jfr f), med saksubj. (jfr h): framträda på ett sätt som mer l. mindre liknar l. motsvarar ett skrytsamt sätt att tala l. uppträda (särsk. överdrivet pråligt l. luxuöst l. utmanande elegant o. d.); numera i sht med försvagad bet. (motsv. e), väsentligen bl. betecknande att ngt kan uppvisa l. har ngt som är fint l. förnämt l. vackert o. d., särsk. att ett land l. samhälle har l. kan uppvisa ngt som det kan vara stolt över. Brenner Dikt. 1: 226 (1709, 1713). De brokuga Rönnar som skryta af sin högröda frukt. Nordenflycht (SVS) 3: 161 (1762). Italien har nu mera inga stora Mästare at skryta af. Dess ypperste Konstnärer äro Utländningar. Lanærus Försök 87 (1788). En stor ovalformad rabatt mitt på planen skröt med ett överflöd på ännu nakna rosenstånd. Hasselblad DirTr. 81 (c. 1920). Frågan är om inte Stockholm kan skryta med världens sobraste T-bana. DN(A) 1964, nr 87, s. 21. — särsk. (numera föga br.) tr., motsv. c β: skryta med (ngt); förr äv. i uttr. skryta att göra ngt, med stolthet göra ngt. Du (dvs. Frankrike) skröt för jordens folk din stolta frihets ära. JGOxenstierna 2: 134 (1796, 1806). Förtäljen om den Kung (dvs. G. III), som .. / Förökte kronans glans ..: / Hur Han .. / .. på Svensksunds häpna våg / Bland klippor, skrytande att våra spillror bära, / I stunden af sitt fall fann stunden af sin ära. Därs. 193.
h) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., om sak l. förhållande.
α) (numera bl. tillf.) om muntlig l. skriftlig framställning: som utgör skryt, skrytsam. Tryckte (krigs-)berättelser, som ifrån Svenska sidan altid .. varit rensade från alla skrytande tilsatser. Arbin ÅmVetA 1774, s. 34. Adlerbeth Ant. 1: 240 (c. 1792; om manifest).
β) (numera bl. tillf.) om egenskap hos person l. om ngns yttre o. d.: som vittnar om skrytsamhet, som man visar för att skryta. En skrytande djerfhet. Creutz Vitt. 92 (1759). Mellin Nov. 2: 360 (1849, 1867).
γ) (numera föga br.) allmännare: varmed man avser att imponera, prålig l. dyl. (Sthms) skrytande Lustbarheter äro mig så afsmakliga att jag omöjligt kan bese dem utan sorg. CAEhrensvärd Brev 1: 2 (1768).
3) [jfr 2 g] (†) (upp)ta ett (jämförelsevis) stort utrymme, skrymma; (gm sin porositet o. d.) te sig stor o. d. Knapt och nogha til at säija huadh et stycke Godz håller i fiin til korn och karat; thertil wille wara nödigt et behändigare Wercktygh (än Arkimedes' hjälpmedel): besynnerligh ther något skulle pröfwas som icke stort skryfuer och skryter. Stiernhielm Arch. B 1 a (1644). Han skryter intet mer, än han giör skäl före; säger man om thet, som ser intet stort vth, men är doch temeligen tungt. Ullenius Röthm. § 30 (1730); jfr 2 g. Bagare pläga .. baka .. bröd .. (av mjöl o. avkok på humle) til den ändan, at det skal blifwa lätt och pipigt, des mera skryta och synas stort för ögonen. Dahlman Humleg. 37 (1748).
Ssgr, se skryt ssgr.
Avledn. (till 2. Anm. Vissa av nedan anförda avledn. kunna äv. hänföras till skryt): SKRYTAKTIG, adj. skrytsam. ÖB 111 (c. 1712). Alt (i en viss avhandling) är skrifwit uti en Förf(attaren) medfödd skrytaktig styl. SvMerc. IV. 2: 197 (1758). (Officerare) äro de tiltagnaste, bullersammaste och skrytaktigaste af alla menniskor. Envallsson Skom. 11 (1785). Skrytaktiga lögner. Fryxell Ber. 3: 147 (1828). Marcus-Fall Baum MännHot. 266 (1930). särsk. = skrytsam a, b. Verelius 231 (1681). Benzelstierna Cens. 258 (1745). Pengarna kunna inte räcka till att bygga både bekvämt och skrytaktigt. Västerb. 1937, s. 72.
Avledn.: skrytaktighet, r. l. f. NvRosenstein (1787) i MoB 9: 3. Fröding Eftersk. 2: 65 (1890, 1910). —
SKRYTARE, m.||(ig.) [jfr d. skryder, nor. skryter] person som skryter l. har benägenhet att skryta, skrytsam person; ofta i allittererande (mer l. mindre tautologisk) förb. med sådana ord som skrävlare l. skrålare. Schroderus Dict. 47 (c. 1635). Föga en skrytare tros; ty skryt har lögnen i följe. Nicander GSann. 6 (1766). En kältring, skrävlare och skrytare. Ekelund Larin AskPrins. 23 (1916). En skrålare och skrytare. Lundkvist Vindingev. 105 (1956). jfr snille-, stor-skrytare. särsk. i ordspr. Vng rytare, gammal skrytare. Grubb 838 (1665). Skrytaren är en klen fäktare. Ström SvenskOrdspr. 168 (1926). —
SKRYTERI104, n. [jfr d. skryderi, nor. skryteri] skrytande, skryt; numera företrädesvis i ssgn stor-skryteri. Verelius Gothr. 125 (1664). CAEhrensvärd (SVS) 1: 136 (1782). —
SKRYTERSKA, f. (numera bl. mera tillf.) kvinna l. flicka som skryter l. har benägenhet att skryta, skrytsam kvinna l. flicka. Meurman (1847). Östergren (1940). jfr stor-skryterska. —
SKRYTIG, adj. (numera bl. ngt vard.) skrytsam. Lind (1749). Skrytiga och enfaldiga jägarhistorier. Heidenstam TankUtk. 151 (c. 1925). jfr stor-skrytig. särsk. = skrytsam a, b. Agrell Sthm 25 (1892; om hus).
SKRYTSAM, adj. som skryter l. är benägen att skryta; äv. om ngt sakligt (särsk. framställning): som har karaktären av l. innehåller l. präglas av skryt; äv. ss. adv.: på ett sätt som utgör skryt l. vittnar om benägenhet att skryta, med skryt. Ekblad 163 (1764). Sjelfkära, skrytsamme Ynglingar. Kellgren (SVS) 5: 311 (1790). När jag blir stor, ska jag ut och segla, säger jag skrytsamt. Törngren Gunnarsson Barn. 112 (1924). Böök i 3SAH LX. 2: 321 (1949; om berättelser). jfr o-skrytsam. särsk. i allmännare l. oeg. l. bildl. anv.
a) om ngns uppträdande l. handlande l. om egenskap hos ngn: som vittnar om resp. karakteriseras av benägenhet att briljera o. d.; jfr skryta 2 f. Skrytsamma later. En mera skrytsam än gagnelig åtgärd. Weste FörslSAOB (c. 1815). Ett skrytsamt begär att vilja pråla. Stridsropet 1883, nr 2, s. 4. Han var omkring 40 år .., ogift, omvexlande snål och skrytsamt slösaktig. Wetterhoff Skog 2: 241 (1887). (Karls-)Krönikan berättar .. om den skrytsamma frikostighet, som utvecklades vid (hertigarna Eriks o. Valdemars dubbelbröllop år 1313). Rig 1951, s. 2.
b) om sak (jfr a): som framträder på ett sätt som mer l. mindre liknar skryt i tal; som har en utformning som väsentligen syftar till att imponera l. väcka beundran l. som utgör ngt att briljera o. d. med; skrytfin; särsk. dels om (detalj av) byggnad, övergående i bet.: överdrivet luxuös l. kostbar, dels om fest o. d., övergående i bet.: vräkig; jfr skryta 2 g. (Vår kunskaps) förmenta djup och skrytsamma omfång. Wallin 1Pred. 1: 383 (c. 1830). En högst skrytsam grosshandlare-middag. Edholm C15T 85 (1862). Rydberg 8: 224 (1874; om byggnader). 2NF 34: 918 (1923; om fasad).
Avledn.: skrytsamhet, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara skrytsam; äv. i allmännare l. oeg. l. bildl. anv., motsv. skrytsam a, b. Sahlstedt (1773). Han berättade gärna och inte utan skrytsamhet om sig själv. Holmström Benj. 175 (1932). Sextonhundratalets stenhuggarkonst bär ett omisskännligt drag av nyrik skrytsamhet. SvFolket 4: 369 (1939).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content