RÅS rå4s, sbst.1, r. l. f. (Spegel osv.) l. n. (SvNat. osv.); best. -en, ss. n. -et; pl. -ar (Rothof osv.) l. -er32 (Ahnfelt Rääf 349 (i handl. fr. 1842) osv.), ss. n. =.
Etymologi
[sv. dial. rås; jfr nor. dial. rås, ström, lopp m. m., isl. rás, lopp, väg, mlt. rās, ström, feng. rǣs, lopp, anfall (eng. race); jfr äv. fsv. vatnras, strömfåra, vatnsras, vattendrag; i avljudsförh. till stammen i RASA, v. — Jfr RAS, sbst.3 III]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) sankmark med rinnande vatten, kärr o. d.; sidlänt mark l. dalgång o. d. som tidvis (under vår o. höst) är fylld av l. genomflytes av (översvämmande) vatten. Arvidi 103 (1651; i rimlista; bet. oviss). Andre giöra än medh Nilo (dvs. floden Nilen) mera piås, / Och säija han begyns i Congo vhr een Rås: / Thet jagh på Guthnisk måål kan bättre brya kalla. Spegel ÖPar. 37 (1705). I äldre dagar, då gränserna gingo ”högst i ås eller lägst i rås.” Landsm. 1: 550 (1880). Genom rikligare vattentillgång utbildas det s. k. ”råset” eller mossbäcken, vilken vanligen framflyter i en smalare eller bredare kärr-remsa. SvNat. 1920, s. 39.
3) (†) i utvidgad anv., om långsmal fördjupning l. fåra i ngt. När en djup rås eller fåra går tvärt öfver (mussel-)skalet (kan man vänta att finna en pärla i musslan). VetAH 1759, s. 146.
SAOB
