[fsv. räfsa, straffa; jfr fd. ræfsæ, straffa (d. revse), fnor. o. isl. refsa, straffa, fsax. respan, tadla l. dyl., fht. refsen, tadla, feng. ræpsan, tadla, o. mht. reffen, tadla, tukta; möjl. till den ieur. rot som föreligger i lat. rapere, rafsa åt sig, rycka till sig (se RAPTUS), gr. ἐρέπτομαι, äter (eg.: river av gräs ss. ett betande djur), o. måhända äv. i gr. ἅρπυιαι, pl., harpyjor (se HARPYJA). — Jfr RAVLA, v.2,RÄFST, sbst.2]
(numera bl. i ssgn RÄFSINGA-TING) straffa (ngn); hålla räfst med l. kritisera (ngn l. ngt). (Brevets adressat bör) Icke heller refse någodt legehion öffver (dvs. utöver) thes skälige brått. Hertig Karl(1579) i Dela GardArch. 4: 120. Hegelska Skolans dialektiska gyckel med Christendomens grundsanningar .. hade väl förtjent att litet närmare bestämmas och räfsas. Tegnér (WB) 8: 433(1837). Konung Oscars motståndare .. voro (bl. a.) .. missbelåtna militärer, som under vapen- och fältöfningar blifvit strängt räfsade af den då oblidkelige öfverbefälhafvaren. Hellberg Samtida 9: 157(1873). (Cavallin o.) Lysander 354(1877). — särsk. ss. vbalsbst. -ing l. -ning.
b) i utvidgad anv.: (hållande av sammankomst för) skattläggning; jfr RÄFSTETING.Til Landets folkrikhet och upbrukande tiäna nyttiga Förordningar. Såsom .. (bl. a.) Om Hemman och jord feck delas i små delar, utan nya pålagor och räfsning. Ehrenström Gensv. 11(c. 1745).
SAOB
