publicerad: 1962
RÄTTIG, adj.
Ordformer
(rett- c. 1635. rätt- 1547—1749)
Etymologi
[bildat till RÄTT, adj.2 (l. RÄTT, sbst.2), l. retrograd bildning till BERÄTTIGA l. RÄTTIGHET; jfr äv. BERÄTTIG samt ä. d. trådrettig, snörrät, mlt. o. mnl. rechtich, mht. rëhtec, rätt(färdig) m. m.]
(†)
1) om person: berättigad (se d. o. 1); särsk. i uttr. rättig till ngt, berättigad till ngt. Hielpendis honom till samme (köpe- l. faste-)breff, effther han ther till, påå för:ne hanns hustrues wägna, rättig ware skall. G1R 18: 695 (1547). Mårthenn war rättiger till att bÿgge och bruke samme mur på sinn sidhe vthi sitt hus effter sinn egenn willie. 3SthmTb. 2: 385 (1599). Efter dens afgångh som lengst lefwer, träde beggie wåra Arfwingar till wår Egendomb, och den wederkiennas efter som dee bördige och rättige wara kunne. BoupptSthm 1679, s. 411 a (1678). Lind (1749).
2) om ngt sakligt: berättigad (se d. o. 2), befogad. Någre flere brukelige rättige och af församblingen approberade frågor (i katekesen). VDAkt. 1696, nr 45.
Spoiler title
Spoiler content