1) om person: berättigad (se d. o. 1); särsk. i uttr. rättig till ngt, berättigad till ngt. Hielpendis honom till samme (köpe- l. faste-)breff, effther han ther till, påå för:ne hanns hustrues wägna, rättig ware skall. G1R 18: 695(1547). Mårthenn war rättiger till att bÿgge och bruke samme mur på sinn sidhe vthi sitt hus effter sinn egenn willie. 3SthmTb. 2: 385(1599). Efter dens afgångh som lengst lefwer, träde beggie wåra Arfwingar till wår Egendomb, och den wederkiennas efter som dee bördige och rättige wara kunne. BoupptSthm 1679, s. 411 a(1678). Lind(1749).
2) om ngt sakligt: berättigad (se d. o. 2), befogad. Någre flere brukelige rättige och af församblingen approberade frågor (i katekesen). VDAkt. 1696, nr 45.
