SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1961  
RÄTT rät4, adj.2, förr äv. RÄT, adj.2 -are ((†) superl. -est LPetri DialMess. 146 a (1542: thet rettesta), Kullin EngGr. 65 (1744: den rättesta vägen)); n. rätt. adv. RÄTT (se RÄTT, adv.). Anm. 1:o Den urspr. i nom. m. sg. hemmahörande formen rätter användes icke sällan i ä. nysv.; den förekommer numera företrädesvis i sådana uttr. som rätter ägare l. arvinge (se 1 g β) l. (ngt ålderdomligt) rätter man (se 1 e, g β), stundom äv. (i sht i bet. 1 e) ss. attributiv bestämning till andra huvudord (äv. av annat genus än m.); t. ex. Psalt. 92: 16 (öv. 1536: herren är retter; i bet. 5 a), 2Krön. 15: 3 (Bib. 1541: ingen retter Gudh; i bet. 9 b), Mortimer CoxResa 76 (1798: på rätter tid; i bet. 1 e β β'; klandrat i JournSvL 1799, s. 238), Boëthius Naturr. 180 (1799: utan rätter nöd; i bet. 9 a α), Hammarsköld SvVitt. 1: VI (1818: till rätter ort; i bet. 1 e), Almqvist AmH 1: 38 (1840: af rätter arfvinge; i bet. 1 g β), Meurman (1847: till rätter man; i bet. 1 e), Högberg Vred. 3: 438 (1906: af någon rätter hand; i bet. 1 e), Bergman Kerrm. 17 (1927: rätter lakan .. rätter tvål; i bet. 1 e), SvD(B) 1945, nr 170, s. 4 (: till rätter ägare; i bet. 1 g β). Den urspr. i ack. m. sg. hemmahörande formen rättan (förr äv. rätten) användes numera nästan bl. i uttr. i rättan tid (se 1 e β) men hade i ä. tid mera vidsträckt anv., t. ex. ArbogaTb. 3: 333 (1522: a rætth[e]n rastuw (sannol. felaktigt för rastuw dagh); i bet. 1 g), OPetri 1: 109 (1526: en rättan anda (ss. ack.-obj.); i bet. 5 a), Mat. 21: 41 (NT 1526: j rettan tijdh; i bet. 1 e β α'), FörarbSvLag 2: 153 (1699: den är rättan .. tienare; i bet. 1 g β), Edström Mossgrönt 1: 127 (1950: i rättan tid; i bet. 1 e β α'); jfr BtÅboH I. 4: 45 (1629: i rätthon tijdh; i bet. 1 e β α') [jfr Wendell OrdbOstsvDial. XXXVI (1904)]. 2:o I bet. 14 a användes ordet förr stundom (ss. predikatsfyllnad l. efterställt attribut) oböjt i pl. Ett par bruna leder hoszor. rett och slett. HH 2: 12 (1548). Thenna twå Läriungarna woro rett och slett, frome och godhhiertade. LPetri 2Post. 13 a (1555). Dens. Œc. 27 (1559). Numera användes ordet oböjl. i pl. i vissa fall i bet. 1 o. 1 e (se anm. sp. 4065 o. 4062).
Ordformer
(reeth, n. sg. 1524. ret(h) 1522 (: retradighe), 15471593, 1646 (n. sg.). rett(h) 15211757. rät 1523 (: rætraaduge), 15261783. rätt (-dt, -tth) 1522 osv.)
Etymologi
[fsv. rätter, räter; etymologiskt identiskt med RÄT, adj.1; jfr med avs. på bet.-utvecklingen fd. ræt (d. ret), fnor. o. isl. réttr, got. raihts, fsax. reht (mlt. recht), mnl. o. holl. recht, ffris. riucht, fht. reht (t. recht), feng. ryht, riht (eng. right), lat. rectus. — Jfr RÄTTA, sbst.2 o. v.2, RÄTTELIGEN, RÄTTFÄRDIG, RÄTTSLIG]
Anm. Beträffande sättet för redovisningen av materialet i artiklarna RÄT, adj.1, o. RÄTT, adj.2, med hänsyn till formerna rät o. rätt samt neutrumformen rätt i olika bet. se anm. till RÄT, adj.1 (sp. 3967).
1) som är i sin (behöriga) ordning l. som den bör vara l. som sig bör; som överensstämmer med en given norm l. med vad som är föreskrivet l. med vad som kräves l. kan krävas; riktig (se d. o. I 1); korrekt (se d. o. 1, 2); särsk. dels med tanke på överensstämmelse med en sund o. naturlig (allmänt vedertagen) uppfattning om vad som är (i teoretiskt l. praktiskt avseende) riktigt, stundom övergående i bet.: förnuftig (jfr e) l. rättvis l. skälig l. tillbörlig o. d. (jfr f), dels (om svar på fråga l. lösning på problem o. d.): helt tillfredsställande, korrekt, felfri (jfr d, e). Det är alldeles rätt (l. icke mer än rätt) att ge honom en belöning; jfr f. Det torde vara rätt av författaren att icke bygga på denna osäkra källa. Svaret, lösningen är rätt. Läraren fick sällan rätt(a) svar från eleverna. Av de tre tal, som han hade räknat, voro två fel och ett rätt; jfr anm. sp. 4065. Träffa (förr äv. råka på) det rätta o. d., se TRÄFFA resp. RÅKA PÅ 1 b β α'; jfr e. Hålla rätt kurs (i sht sjöt. o. flygv.). Rätt galopp (hippol.), om höger galopp vid ridning åt höger resp. vänster galopp vid ridning åt vänster (motsatt: fel l. förvänd galopp); jfr e o. RÄTT-SIDIG. (Då de tyska köpmännen inlämnat förteckning över utestående fordringar) skole wii eller waare embetismen .. icke neka them wor scriffuilse Att them maa wederfaras swa myketh reeth ær. G1R 1: 203 (1524); jfr f, g. Offren rett offer. Psalt. 4: 6 (öv. 1536; Bib. 1917: rätta offer). Rett wågh, rett pund, rett Skeppa, rett kanna skal wara när idher. 3Mos. 19: 36 (Bib. 1541). Thet war rett, at the sådant lidho för theras argheet skul. Vish. 19: 13 (Därs.; Apokr. 1921: rättvist). Tungemålskonstneren målar Boocstäfwerne effter thet rätta sättet til at schrifwa. Schroderus Comenius 747 (1639). I veten at sätta rätta värdet på vänskap. Riccoboni Catesby 2 (1761). När jag dricker är det rätt. Envallsson Slått. 39 (1787); jfr f. Vi få icke neka, .. att vi i mycket hysa sundare och rättare begrepp än våre fäder. Rosenstein 3: 8 (1796). Det rätta är det förnuftiga, och det förnuftiga är det rätta. .. Det rätta i allmänhet kan derföre ock vara theoretiskt och æsthetiskt såväl som practiskt. Boström Statsl. 11 (1859). Den först öppnade rätta lösningen (i pristävlingen). VHem 1921, nr 16, s. 24. — jfr FÖLJD-, O-, REGEL-RÄTT. — särsk.
a) i ordspråk. Thet är rätt at honom suider som vnder sigh pijssar. SvOrds. C 5 a (1604); jfr i. Rätt rådh rönes, orätt rådh illa lönes. Törning 128 (1677); jfr e. Rätt räkenskap gör god vänskap. Granlund Ordspr. (c. 1880); jfr d. Det är inte alltid det rättaste, som är det lättaste. Därs.
b) i vissa uttr.
α) i sådana uttr. som det är l. var rätt, äv. (möjl. delvis att hänföra till RÄTT, adv.) enbart (alldeles l. så) rätt! (jfr γ, d α), ss. beteckning för att ngn handlat l. talat l. svarat o. d. riktigt l. gjort sin sak bra l. att ngt är (fullt) tillfredsställande l. (alldeles) i sin ordning o. d., stundom liktydigt med: (det är l. var) bra. Iarib (till Holfredh, som väl utfört sitt uppdrag). Så så, holfredh, thz war rätt! Asteropherus 38 (1609). Rätt, Rätt! hur' ofta har iag spådt, / Tig (dvs. Astrild, som blivit hängd) så, din Luur, skull' hafwa gådt? Stiernhielm Harm. 55 (1668). Skaffa ännu något litet hö och strö Så är det rätt. Biurman FrSpr. 46 (1729). Man smeker .. (hunden, då han gjort vad som befallts honom) under det vänliga tillropet: så rätt! Sandström Jester 15 (1829). Wulff Petrarcab. 215 (1905). jfr (†): Rätt Gudh och alzinthet (assinteth) för Gudh och ingeshanda är ett sedh tala i Ångerm(anland). Bureus Suml. 22 (c. 1600); jfr RÄTT, adv. 2 c, 7 e α o. GUD II 8 b α.
β) [möjl. delvis utgående från RÄTT, sbst.2 1] i sådana uttr. som om det l. allt (l. rätt) vore rätt (förr äv. vore rätt l. om rätt vore), om det l. allt vore l. ginge till ss. sig borde l. om man (strängt) hölle på rättvisan l. om rätten finge råda o. d., ofta liktydigt med: rätteligen. Wore rät, då schulle iagh låta taga dinn näsa och läggie henne för dinn rumpa för det mÿkla du haffwer stulit ifrån crona[n]. 3SthmTb. 3: 33 (1600). At han till denne Daniel, hvarken för Eke bräder eller annat, vet sig det ringaste skyldig vara, utan han honom, om rätt voro snarare mera skyldig. VRP 5/4 1736. Ett fruntimmer i allmänhet borde likt gudinnorna och eternellerna blomstra i evig ungdomsfriskhet, om allt vore rätt. Sturzen-Becker 1: 116 (1861). Skolmästaren snusade .. och sade att han borde ha blifvit en berömd man, om rätt hade varit rätt. Benedictsson Ber. 122 (1887); jfr RÄTT, sbst.2 1 o. Östergren 5: 997 (1937).
γ) (†) det är (l., i bet. β', blir) rätt med ngn l. (i bet. β') ngt.
α') ss. beteckning för att ngt vederfares ngn med rätta l. rättvist; jfr f. Och är thet wäl rätt medh oss (dvs. rövarna på korset), ty wi lidhe thet wora gerninga wärdha äro, Men han (dvs. Jesus) haffuer intit ondt giordt. Luk. 23: 41 (NT 1526; Vulg.: et nos quidem juste). Thomander Pred. 1: 412 (1849).
β') allmännare: det är l. blir som sig bör med ngn l. ngt l. det står rätt till med ngn l. ngt (särsk. med hänsyn till ngns sinnelag l. hälsotillstånd l. ngns kvalifikationer för ngt o. d.). Thet är inthet rätt med honom häller alt (i fråga om hans inträde på riddarhuset), hans moder är ingen af Adell. RARP 6: 91 (1657). (Löskonan”, som natten efter födde barn) klagade sig wara siuk och som Torparehustrun såg att dät war intet Rätt med henne, hade hon noga inseende på henne hela den dagen och aftonen. VRP 1708, s. 203. Finner du, at orden och teknet eller Sakramentet beveker och rörer dig, til at vara dinom ovän huld .. då är det rätt med dig. Borg Luther 1: 416 (1753). Blir det endast rätt hos dig med Guds ord, så att du brukar Guds ord rätt, och att det är ett rätt Guds ord som du brukar, så skall det nog blifva rätt med din omvändelse. Schartau Pred. 627 (1820). Meurman (1847).
δ) (i Finl.) i n. sg. obest. substantiverat, i uttr. på rätt, i riktig l. behörig ställning l. i riktigt läge; i riktigt l. behörigt l. tillbörligt skick; till rätta; i (sin) ordning; äv. liktydigt med: riktigt, rätt, stundom: dit (l. åt det håll som) man skall; särsk. dels i uttr. vara på rätt, vara som sig bör l. i sin ordning l. oklanderlig, stå rätt till (med ngn l. ngt), dels i uttr. komma på rätt, komma l. bringas i riktigt läge l. skick l. i ordning, äv.: komma rätt l. dit man l. ngt skall, dels i sådana uttr. som ställa l. bringa o. d. ngt på rätt, särsk.: ställa osv. ngt till rätta; jfr e o. I 48 j ζ. Käraste flicka sätt kammen på rätt / Eller faller den af hufvudet. Runeberg (SVS) 2: 35 (1825). Det är icke .. på rätt med honom. Meurman (1847). Det bär aldrig på rätt, vägvisaren har gått vilse. Castrén Res. 1: 24 (1852). (Vi) ge .. med oss åt de fattiga, och så ställa vi allt igen på rätt här i verlden. Topelius Läsn. 1: 117 (1865). Den kantrade båten vändes på rätt. Arkadius Pakkala 48 (1895). Gå bara rakt fram, så kommer du på rätt. Topelius Sommarsjö 1: 44 (1897). Den tionde stansen (i Runebergs dikt Till Franzén) kom på rätt först i tredje versionen, vid tryckningen. Estlander 1: 285 (1902). Hornborg Loew. 71 (1928).
ε) i sådana uttr. som rätt skall vara rätt o. d., se RÄTT, sbst.2 1 o.
ζ) (numera knappast br.) sätta ngt på rätt fot, sätta ngt i rätt l. tillbörligt skick; jfr FOT 5. Wollin Stilgjut. 37 (i handl. fr. 1749).
η) i sht filos. i uttr. ett (allmänt o. d.) rätt (jfr f), ngt som (t. ex. i estetiskt avseende) är (på ett allmängiltigt osv. sätt) riktigt l. korrekt. Fastän intet samhälle, ingen enskilt kan med fog tillmäta sig detta anseende af högsta ofelbarhet, gifves derföre ej ett allmänt Rätt i skönhet, likasom i förstånd. Leopold i 1SAH 1: 178 (1786, 1801).
c) om uttal, äv. (ngt ålderdomligt) om språk: riktig, överensstämmande med en (vedertagen) norm; äv. (närmande sig 9 a, om språk): icke förvrängd l. uppblandad med främmande beståndsdelar o. d., stundom: ren. (Vi böra) behålla wårt Suenska tungomåll rett och reenth, oförmengt medh annor fremmande tungomåål. KOF 1: 200 (1575). Ähr .. godt, at .. (predikanterna) wänia sigh tala rätt Swenska och bruka the ord, som alment kunnogha äro. Rudbeckius Kyrkiost. 6 (c. 1635). Jag kallar .. ett rätt tal, det som antingen brukas utan förändring af alla, som tala språket som sitt modersmål, eller grundar sig på den allmänneliga talarten. Hof Skrifs. 41 (1753). Särskilta ords rätta Uttal. Moberg Gr. 19 (1815). Apheresis träffar i det rätta fornspråket icke någon vokal. Rydqvist SSL 4: 396 (1870); jfr 9 a.
d) som överensstämmer med l. ger uttryck åt l. motsvarar värkliga förhållandet l. sanningen; sanningsenlig; riktig (se d. o. I 1 g), sann; äv. (om översättning o. d.): fullt motsvarande, adekvat; om återgivande l. avskrift o. d.: trogen; äv. om ordningsföljd vari händelser skildras: som överensstämmer med det kronologiska händelseförloppet, icke omkastad. HH XI. 1: 13 (1530). Thetta är wisseligha drömen, och vthtydhningen är rett. Dan. 2: 45 (Bib. 1541). (Från o. med tredje sången) behålla .. (Vergilius o. Homeros) en rätt och framgeen Ordning alt in til ändan. Arvidi 12 (1651). (Jesus) säger them klarliga vtan förteckt ord saksens retta sammanhang. Swedberg SabbRo 1469 (1687, 1712). Denna enlighet med det Sanna, med det Verkeliga, med Sakernas natur, är det Rätta. Thorild (SVS) 4: 8 (1794). Agardh ThSkr. 1: 29 (1842, 1855; om översättning). Modell till nytt golf i Festivitetssalen å Kongl. Slottet (1/12 af rätta storleken). ExposSlöjdprodSthm 1847, s. 68. Om vintrarna gick jag och fantiserade om henne, så att jag fick en helt annan bild av henne än den rätta. Asplund Stud. 17 (1912). Rätt tid utsändes från viss station. SignTrpInstr. 1945, 1: 148; jfr huvudmomentet. — jfr BOKSTAVS-, ORD-RÄTT. — särsk.
α) (vard.) i uttr. det var (så) rätt (, det), ngn gg äv. enbart rätt!, ss. beteckning för att ngn erinrar sig l. kommer att tänka på ngt (som han skall göra l. framföra l. som föranleder en ändring av en nyss meddelad uppgift o. d.): det var (så) sant, nu minns jag. Altén Zschokke Hartford 8 (1814). Anemotis. Tilltygad var han (dvs. prinsen) med besked, minsann, / Af storm och störtregn. Nordan. Rätt! just nu en sak / Mig faller in på nytt. Atterbom 1: 66 (1824). Jag minns ej så noga huru vi tillbragte dagen .. — Jo, det var så rätt. Herr Blank och jag gjorde en resa till Frösön för att samla insekter. Topelius Dagb. 1: 239 (1834). Ah! det var rätt! Nu kommer jag ihåg — Du förlorade nyligen i detta rum en börs. Nicander 2: 696 (1834). Bergman ClownJ 280 (1930).
β) i utvidgad anv., om ur: som visar rätt tid, som går rätt (se RÄTT, adv. 2 a ε α'). Vad är en rätt klocka? Sörensen Hollywood 10 (1932).
γ) (†) i n. sg. obest. substantiverat, i uttr. för rätt och vissa, i utvidgad anv.: förvisso, sannerligen. Lucidor (SVS) 418 (c. 1670).
e) som i det förevarande fallet l. bland flera möjligheter är den (ende l. enda) l. det (enda) som motsvarar situationens krav l. som kan l. bör komma i fråga l. som är tjänlig(t) l. lämplig(t) o. d.; passande, lämplig; ändamålsenlig; som är den l. det bestämda l. föreskrivna l. avsedda i l. för ett visst fall; som i det förevarande fallet (är den l. det som) kräves l. sökes l. efterfrågas o. d.; som det är fråga om i ett visst fall; riktig (se d. o. I 1 h); äv.: som ngn l. ngt är avsedd (avsett) för l. bestämd (bestämt) till l. där ngn l. ngt hör hemma l. passar (jfr 10); bl. i attributiv anv. l. i sg. l. pl. best. substantiverat; jfr b δ, g, j. Han är rätte mannen l. rätt (äv., ngt ålderdomligt, rätter) man för den uppgiften. (I varje organisation är det viktigt att få) rätt man på rätt plats [jfr eng. the right man in the right place samt Holm BevO 207 (1939)]. I den tjänsten är han (l. har han kommit) på sin rätta plats, i sht förr äv. på sitt rätta ställe. Ställ boken på dess rätta plats! Komma i rätta ögonblicket. Det här är inte (den) rätta nyckeln l. rätt nyckel. Åtgärden var ett steg i rätt riktning. På rätt bog, se BOG, sbst.1 II 2 d. (Lat.) Tempus iustum transijt. (Sv.) Then rette tijdhen är förlidhin. FormPuerColl. 15 (1559). Paulus var ei sänd, at läder-tälter giöra. / Hans rätta sysla var, sin lärdom låta höra. Kolmodin QvSp. 2: 523 (1750). Jag tror honom ej hafva annat fel, än at han, som man plägar säga, icke kommit på sitt rätta ställe. Riccoboni Catesby 17 (1761). (G. IV A.) måste ombyta kröningshäst, emedan den rätta stadnade på vägen och icke kunde bringas ur stället. Ekelund 1FädH II. 2: 146 (1831). Hofmarskalken, hvilken nu kände sig i sitt rätta element, försummade icke att fullständigt öppna ögonen på fursten. Cederschiöld Riehl 1: 23 (1876). När man förstod att taga honom på det rätta sättet, var Söderberg en god .. man. Geijerstam FattFolk 2: 24 (1889). Så valdes då med omsorg rätter lakan och rätta dukar, rätter tvål och rätta borstar (för duschen). Bergman Kerrm. 17 (1927). jfr: (Eng.) He is a good one, (sv.) Han är rätta karlen. Serenius Pp 2 a (1734); jfr j. — särsk.
α) om väg l. stig l. spår o. d.: som (är den enda l. det enda som) leder l. går mot det åsyftade målet; som man har att följa för att nå sitt åsyftade mål; äv. bildl.; i bildl. anv. stundom närmande sig l. övergående i f: som är den som man bör gå l. följa; i äldre språkprov stundom svårt att skilja från RÄTT, adj.1 (se RÄT, adj.1 1, 1 d). Förbannelsens barn, haffua offuergiffuit then retta wäghen, och gångit wille. 2Petr. 2: 15 (NT 1526; Luther: den richtigen weg, Vulg.: rectam viam; Bib. 1917: den raka vägen); möjl. till RÄT, adj.1 1. (De) gåå .. longdt aff retta wäghen som så högdt beröma jomfrudom. OPetri 1: 493 (1528). Min käre wen, höör migh itt ordh, / Wijsz migh rätte wäghen til min Fadhers hiordh. Gevaliensis Jos. 8 (1601). (Sv.) Gå rätta vägar, (Lat.) Justo modo procedere. Sahlstedt 691 (1773). Vårt usla slägte är så skapadt, at de, som vandra på stora landsvägen, kasta altid stenar på dem som lära en ny och rättare väg. Kellgren (SVS) 4: 269 (1782). Se der! i månens strimma min rätta stig jag ser. BEMalmström 6: 37 (1839). Skådespelarens tunghäfta hade fört polisen på rätt spår. Östergren 6: 1308 (1944). — särsk. (†) i superl., övergående i bet.: genast; jfr ι o. RÄT, adj.1 1 d. Är detta den rättesta vägen til London? Kullin EngGr. 65 (1744).
β) i uttr. i (äv. uti) rätt l. rättan, äv. (numera bl. med ålderdomlig prägel) rätter, förr äv. rättom l. (i bet. α') rätton tid, äv. (nästan bl. i bet. α') i rätta tiden (förr äv., i bet. α', mitt i rätta tiden) l. i (äv. ) sin rätta tid (förr äv., i bet. α', i sin rättan tid), förr äv. (i bet. α') på rättan tid l. (i bet. β') på rätter tid.
α') när tiden för ngt är inne; vid den tid som bör komma i fråga för ngt l. som är den normala för ngt; ofta: i lämplig l. passande l. läglig tid; (just) då det behöves; innan det (ännu) är för sent; stundom närmande sig l. övergående i dels bet.: i tid, dels bet.: utan dröjsmål. Sin wijngårdh wardher .. (vingårdens herre) leiande androm wijngårdzmannom, the som giffua honom fruct j rettan tijdh. Mat. 21: 41 (NT 1526). OPetri 1: 100 (1526: j rättom tijdh). Thet är så Guds werck och art, at han hielper när nödh är, och kommer mitt j retta tijdhenom. FörsprHab. (Bib. 1541). Lemnius Pest. 13 (1572: på sin retta tijdh; uppl. 1917). Quinfolck och Pigar, the som icke j rettan tijdh, såsom naturen kräffuer, theras bloma haffue. Berchelt PestOrs. B 3 a (1589). På det .. Wår Hoffrätt må i rättan tijd komma i bruuk och med skickelige Personer blifwa bestält; Derföre (osv.). Schmedeman Just. 142 (1614). BtÅboH I. 4: 45 (1629: i rätthon tijdh). (Han) blifwer ewinnerligen förtappat och fördömd, så framt han icke gör boot i rättan tijdh. Muræus Arndt 2: 259 (1648). Höpken 2: 132 (1748: i sin rättan tid). Carling Kempis 279 (1827: på rättan tid). Mycket folk .. skyndade .. för att i rättan tid hinna ned till Mälarstranden, der ångbåtarne lågo. Almqvist Går an 13 (1839). Du återkom just i rättan tid, för att erhålla del af ett edikt. Rydberg Ath. 76 (1859, 1866; uppl. 1876: i rätt tid). Grimberg VärldH 3: 212 (1928: i rättan tid). särsk. i ordspr. Itt ord i rättan tijd talat, är lijka som itt gulläple i Silfskålene. KOF II. 2: 23 (c. 1655). Liuga och swijka i rättan tijdh, är ingen ringa konst. Grubb 465 (1665). Råka i rättan tijdh, haar nytta med sigh. Dens. 698. Det som ej göres i rättan tid är ofta botalöst. Granlund Ordspr. (c. 1880).
β') [specialanv. av α'] i föreskriven l. bestämd tid; vid överenskommen l. avtalad tid(punkt); punktligt. Sa[m]me dagh sacffeltt[es] Erik Lars[son] .. och P[er] i Bröllesta til 3 {marker} huar fför de ko[m]me eckke til tingett vtty r[e]tten tidh. UpplDomb. 7: 104 (1558); jfr g. På hwad sätt the twå rästende terminer (i fråga om Älvsborgs lösen) .. i retten tijdh skole kunne uthgåå. RA II. 2: 200 (1617). Försummar .. make, som efterlefver, utan laga förfall, at i rättan tid låta uptekna egendomen ..; miste fierdung af alt hvad then i samfäldt bo äger. ÄB 9: 5 (Lag 1734); jfr SFS 1920, s. 1001. Herr Cox ville afsegla, men lotsen kom ej efter aftal om bord på rätter tid. Mortimer CoxResa 76 (1798; formen rätter klandrad i JournSvL 1799, s. 238). Svanberg RedLefn. 195 (1882: i rätter tid). Östergren (1937). jfr (†): Hädan efter blifver altid rättan tids Gudstjenst (dvs. gudstjänst vid den i kyrkolagen föreskrivna tiden på dagen) vid alla tre kyrkorna. VDAkt. 1783, nr 238; möjl. ssg.
γ) (numera bl. mera tillf.) i det adverbiella uttr. rätta tiden l. rätt tid, äv. sin rätta tid, förr äv. rättan tid, i rätt(an) tid.
α') = β α'. Rättan tijdh mälta titt Korn vthi Malt. Arvidi 154 (1651). Nordforss (1805).
β') = β β'. Nordforss (1805).
δ) om person (i attributiv anv. l., vanl., i sg. best. substantiverat), ss. beteckning för att ngn för en viss person av motsatt kön är l. framstår ss. just den som han l. hon kan älska o. gifta sig med (o. som är bestämd för honom l. henne). Bremer Pres. 95 (1834). Vi (män i nutiden) ha icke lätt att i den stora svärmen af Adams barn urskilja hvilken för oss är den rätta. Dens. i Nordstjernan 1844, s. 4. Flickan sitter och väntar att han skall komma, den rätte, men när den rätte icke kommer, så tar hon den förste bäste. Strindberg Giftas 1: 26 (1884). Ja, när de rätta mötas, / är allt i sitt rätta lag. Karlfeldt FlPom. 80 (1906). Träffa den rätte. Östergren (1937). jfr: När den rätte Abraham kommer, så dansar Sara. Granlund Ordspr. (c. 1880).
ε) i sådana bildl. uttr. som ta(ga) ngt l. ngn från, i sht förr äv. på (den) rätta sidan (i sht förr äv. taga ngt, förr äv. gripa ngt an i l. på rätta ändan), äv. angripa ngn l. börja på rätta sidan, ss. beteckning för att ngn griper sig an med ngt på ett riktigt l. lämpligt sätt l. går klokt l. lämpligt till väga med ngn, då det gäller att förmå honom till ngt, l. väljer den riktiga l. lämpliga angreppspunkten mot ngn o. d., förr äv. (i uttr. taga ngt på rätta sidan) att ngn (upp)tar ngt l. reagerar på ngt på ett förnuftigt o. riktigt sätt; äv. i sådana uttr. som (icke) ha stigit upp på rätta sidan l. (icke) ha stigit med rätt fot ur sängen, ss. beteckning för att ngn (icke) är på gott humör l. pigg o. nyter (efter uppstigandet) en viss morgon l. dag o. d. Han griper saken an i rätta ändan. Serenius Aaa 3 b (1734). Han har ei stigit up på rätta sidan i dag. Mont-Louis FrSpr. 269 (1739). Knöppel Legrand Vän 6 (1743: taga saken på rätta sidan). Schönberg Bref 1: 224 (1778: började). Han tar saken i rätta ändan. Deleen Meidinger 216 (1825). Taga en sak på rätta .. ändan. Dalin FrSvLex. 1: 119 (1842). Meurman (1847: angripa). Gustaf tycktes .. inte ha stigit med rätt fot ur sängen. Agrell Sthm 89 (1892). Han menade, att bonden vore villig och god nog, blott man tog honom från den rätta sidan. Ahnlund GA 182 (1932).
ζ) i det bildl. uttr. ha(va) hjärtat på rätta stället o. d., se HJÄRTA I 1 e α. jfr (tillf.): Majoren hade verkligen en liten smula godt hjerta, fast detta aldrig satt på rätta stället. Ond blef han för ingenting, blidkades äfven af ingenting. Knorring Ståndsp. 1: 106 (1838).
η) (†) i uttr. vara den rätta som (osv.), vara just den som (osv.). Ett klart bevis här (dvs. i den harmoniska ordning vari tämplet är uppfört) röjer sig, / At såleds konsten är den rätta, / Som vågat denna massan sätta, / Til präktig blick för dig och mig. Bellman Gell. 6 (1793).
ϑ) (numera bl. tillf.) om person, övergående i bet.: som är den (ende) värkligen betydelsefulle l. viktige (o. icke bör undvaras); jfr 9 b. Med den rätta Bröllops Giästen, / Som har wigt det första Par, / Och i Cana synlig war / Den Propheten och den Prästen / Samma Bröllop firas må. Frese VerldslD 49 (1717, 1726).
ι) (numera bl. tillf.) i superl.: som helst bör komma i fråga l. som passar bäst (jfr α slutet); förr äv. (övergående i 9 b) i uttr. rättaste barnafadern, den man som med största skäl bör anses vara fader till ett barn. Her Hinrich .. wittnade, at quinnan hafuer bekent för honom, thet skrifuaren skall wara rättaste barna faderen. ConsAcAboP 1: 100 (1643). (Franzén) är icke .. heller den rättaste mannen (det vore du (dvs. Brinkman) eller Järta) för Secreteraretjensten (i Svenska Akademien). Tegnér (WB) 4: 457 (1824). Beskow (1849) i 3SAH 37: 402.
Anm. till 1 e. I denna bet. användes ordet (i sht i talspr.) stundom äv. oböjt ss. bestämning till pluralt huvudord; jfr anm. sp. 4065 samt FEL III (med anm.). När man har barn är det mycket viktigt att man köper rätt leksaker. GbgMP 1949, nr 267, s. 6.
f) som är sådan den bör vara i moraliskt avseende; moraliskt l. etiskt riktig; äv. (närmande sig h) i fråga om etik som grundar sig på religion l. en religiös uppfattning; ofta i n. sg. best. (äv. i n. sg. obest., stundom, i sht filos., föregånget av obest. art.), substantiverat, om det som överensstämmer med l. kräves av sedelagens bud l. som fyller moralens fordringar l. som är rättskaffens l. rättsinnigt l. hederligt (äv. uppfattat ss. en värkande princip l. makt); ofta fattat ss. överordnat begrepp i förhållande till (o. inbegripande) det juridiskt riktiga l. det som är enligt med naturlig l. positiv rätt (jfr g); i fackspr. med ngt växlande innebörd i olika filosofiska system; jfr GOD 21 b, c. Skilja mellan rätt och orätt; äv. att hänföra till RÄTT, sbst.2 1. OPetri PGalle F 3 b (1527). Som blinder Man kan blindan wägen tee; / Så kan en olärd ok, hwad Rätt är see. Stiernhielm Parn. 3: 8 (1651, 1668). Begreppet .. (om det goda) blir i medvetandet af oss sjelfva naturligen skildt i tvänne slag, Physiskt och Moraliskt, eller vi urskilja .. nyttigt och rätt, utile och justum. Boëthius Sedel. 27 (1807). Det rätta är evigt: ej rotas der ut / från jorden dess trampade lilja. Tegnér (WB) 2: 25 (1810). (Rättslärans l. juridikens) fordran är (enligt Kant) blott handlingens legalitet, det yttre rätta (jus, justum). Boström 2: 116 (1838). Såsom .. (naturens lagar) blott veta af en ordning, så veta .. (sedlighetens lagar) blott af ett rätt. Bremer Brev 2: 255 (1842). Föra en rätt vandel. Östergren (1937). Där människorna vill det rätta av sig själva behövs det inga ord. Martinson i 3SAH LX. 1: 29 (1949). (†) At göra ingen emoot, göra ingen förfång, / Och i all dygd och ähra altijdh gå rättan gång. Lindschöld Gen. D 1 b (1669). — särsk. om dom: rättvis; jfr g. Gudh segher. Jach är rätwijss och min doom är rät. OPetri 1: 69 (1526). En hastigh dom är seldan rett. Dens. 4: 305 (c. 1540). Östergren (1937).
g) som överensstämmer med l. kräves av gällande rätt (se RÄTT, sbst.2 2) l. lag; bestämd l. föreskriven i lag l. förordningar o. d.; som uppfyller lagens fordringar; laglig (se d. o. I 1); laga (se LAGA, adj. I); äv. (motsv. e): som i det förevarande fallet är överensstämmande med fordringar l. föreskrifter i lag l. förordningar o. d.; äv.: som överensstämmer med l. kräves av (det allmänna) rättsmedvetandet l. naturlig rätt (o. i denna bet. utan bestämd avgränsning från f); i attributiv anv. numera företrädesvis (ofta med mer l. mindre tydlig anslutning till e) om domstol l. myndighet o. dyl. l. med personbetecknande huvudord (se β), stundom äv. om arv o. d., i sht förr äv. om tid l. plats (särsk. för rättegång), förr äv. om ting(ssammanträde) l. åtkomsthandling l. skatt o. d.; äv. (numera företrädesvis i β, förr äv. om beteshage l. hägnad o. d.) närmande sig 9 o. övergående i bet.: som enligt lag o. rätt l. i lagens mening är (att betrakta ss.) det som huvudordet anger; jfr 6. ArbogaTb. 3: 333 (1522). Vi vele .. utgöre .. hans kongl. M:tz och cronones rette skatt, skuld, fodringer och andre ingeller och rättigheter. RA I. 1: 410 (1544). UpplDomb. 7: 3 (1545: rett lagh tingh). Iagh hans Erichson .. kiendes och giör wetterligett .. att .. iagh lagtingh hult .. wpå rettan tingstadh och dagh. Rääf Ydre 1: 337 (i handl. fr. 1588). Därs. 351 (i handl. fr. 1599; om jordabrev). Att samme godz äre hans rätte fäderne. OxBr. 5: 323 (1625). Innom Åkergärde, Äng och rätter Beteshaga, tillåtes at rödja och svedja. LandtmFörordn. 145 (1734). Ej må någor sak, utan i rättan domstol, uptagas. RB 10: 11 (Lag 1734). När en rättsgrundsats, såsom sådan, först erkännes och följes för dess egen skull, är början till ett ordnadt samhälle laggd. Det erkändt rätta innebär en försonande kraft. Nordström Samh. 2: 1 (1840). Kallenberg CivPr. 313 (1918). (†, i superl. n. sg. best. utan föregående bestämningsord): Ther förre syntes wij rättaste ware, att Lasse Michelsson skolle sware tiill sam[m]a wiin (som levererats till honom men icke kommit K. Maj:t tillhanda). TbLödöse 61 (1587). — särsk.
α) (numera knappast br.) om förfall: laglig (se d. o. I 1 e), laga (se LAGA, adj. I e). RB 17: 20 (Lag 1734).
β) med personbetecknande huvudord: laglig (se d. o. I 1 a), lagenlig; rättmätig; som har laglig befogenhet; äv. (närmande sig 9 b): som enligt lag o. rätt l. i lagens mening är (att betrakta ss.) det som huvudordet anger; äv. oeg. l. bildl.; nästan bl. i attributiv anv. o. numera oftast om ägare, arvinge, målsägande o. d. (ofta i uttr. rätter ägare l. arvinge osv.), förr äv. om tjänare l. borgare o. d. The wille sætie wp en nÿan h[er]ra och driffua ther[es] rette h[er]re wt aff land[et]. OPetri Tb. 55 (1525). At han retthe byrdheman ær tiil thet gotz szom öregrwndz köpstad paa bygdher war. G1R 3: 283 (1526). Nilssonn (har) rätte ärfuingerne samme godz hos K. M:t igenom vrånghvijs berättilsse undangått. OxBr. 5: 13 (1612). Den är rättan och min tienare, som niuter af mig löön och kåst. FörarbSvLag 2: 153 (1699). Ekelund 1FädH 1: 40 (1829: åt rätter man). Rätter Borgare skall .. i den Stad, der han är Borgare, Mantals- och Skattskrifvas. SFS 1830, s. 707. I hafven betraktat den man som rätter målsägare, hvilken redan var fredlös och därför hvarken kunde kära eller svara i något mål. Bååth Grette 176 (1901). Man (tycker) sig i Hannas skald se en rätter arfvinge till Creutz och Franzén. Sylwan SvLit. 260 (1903). SvD(B) 1945, nr 170, s. 4 (: rätter ägare).
h) som i religiöst avseende är sådan den bör vara; som representerar l. ger uttryck åt vad som är sant o. riktigt från religionens (l. en viss religiös läras l. sekts o. d.) synpunkt; särsk.: som överensstämmer med den av kyrkan erkända l. auktoriserade läran l. kyrkans bekännelseskrifter o. d.; renlärig; i sht om lära, tro, religion o. d.; stundom svårt att skilja från 9 a. Giff oss ena stadigha och rätta troo till Christus .. och en rätten kärlech til tich (Gud) och alla menniskior. OPetri 1: 57 (1526); jfr 9 a. Then retta läran är platt bortto, och the predica ther nu intet meer aff. Jer. 7: 28 (Bib. 1541). Welsigna och helga mz tin helge Andes krafft .. bröd och wijn, at thz vthi itt rett brwk må wara oss tins Sons lekamen och blodh. Liturg. 39 a (1576). (Den augsburgiska bekännelsens) rättaste egentelige förklaringh är ock till att sökia uti den Christelige Concordiæ boken. KOF II. 2: 5 (c. 1655). (Luther) önskade .. till gudh att itt teckn måste giffwasz att han hade then rätta Religionen. Bolinus Dagb. 28 (1667). Varder någor, för affall ifrån vår rätta evangeliska tro och läro, förvist Riket; .. then må ej sedan arf i Sverige taga. ÄB 7: 4 (Lag 1734). Därom beder jag, att eder kärlek må allt mer och mer överflöda av kunskap och förstånd i allt, så att I kunnen döma om vad rättast är. Filipp. 1: 10 (Bib. 1917); jfr f. (†) Effterlefwer hans (dvs. Guds) Ordning godh, och rätteste stadgar. JRudhelius (1665) i 2Saml. 35: 228; jfr f. jfr (†): (T.) rechtgläubig, (sv.) rätt-trogen, rätt i läran och tron, orthodox. Lind 1: 1261 (1749); jfr 5.
i) (ngt vard.) med försmädlig bibet.: lagom (se d. o. I 1 h); i sådana uttr. som det är (inte mer än) rätt åt ngn l. det är rätt och lagom (att osv.), ss. beteckning för att det är som sig bör l. icke mer än rättvist o. tillbörligt att ngn råkar ut för ngt l. kommer i ett svårt l. obehagligt läge o. d.: det är lagom (åt ngn) l. just vad l. icke mer än vad ngn förtjänat o. d. (att osv.). Serenius Aaa 3 b (1734). Det var icke mera än rätt åt Anckarswärd, att han blef slagen på Riddarhuset. Liljecrona RiksdKul. 51 (1840). Det var rätt och det var slätt, / Och det var rätt och lagom; / (N. N.) får i dansen gå, / För gossa .. ville intet ha'na! SvForns. 3: 255 (1842). Det är rätt åt råttorna, sa' bonden när ladan brann. Granlund Ordspr. (c. 1880). Förvisso vet jag / Att Amor gjorde denna förespegling / Allenast för att öka plågan för mig. / Hur rätt åt mig! Wulff Petrarcab. 226 (1905). Bergman JoH 16 (1926).
j) (ngt vard.) i ironisk anv. (särsk. av e); särsk. i fråga om person (l. djur), ss. beteckning för att ngn är den minst lämplige som kan komma i fråga i ett visst sammanhang l. som ngn kan träffa på o. dyl. l., allmännare, att ngn är slug l. rävaktig l. opålitlig l. spjuveraktig o. d., äv. oblyg l. oförskämd l. lumpen l. tarvlig o. d.; dels i attributiv anv. (särsk. i sådana uttr. som vara av (den) rätta ullen l. sorten), dels i sg. (l. pl.) best. substantiverat. (Fr.) la bonne bête, (sv.) det är den rätte, säjer man om en som förställer sig. Möller 1: 171 (1745). (Sv.) Det är rätta karlen. .. (Fr.) Voilà .. un misérable. Nordforss (1805). Hvad rackarn skulle jag kunna ge för undervisning? Jag vore rätta en till det, jag! Callerholm Stowe 254 (1852). (Då han i sällskap med sin fästmö mötte sin mor o. sina systrar på Norrbro, stannade) modern .. vid broräcket och tittade i sjön, den äldsta schanan spottade framför sig och gjorde detsamma, men den yngsta, hon var den rätta! hon stannade och stirrade på fästmöns yllna kappa, och så skrattade hon, för hon hade sjelf en engelsk klädeskappa. Strindberg SvÖ 2: 345 (1883). Jo, du är just den rätte, du! Att säja, att du inte ville dricka mer kaffe i dag (o. sedan dricka ur hela kannan). Lagerlöf Troll 2: 191 (1921). Gud, vad du ser rar ut, lille Elias, sade han ironiskt. Du är också en av rätta sorten. Krusenstjerna Pahlen 6: 337 (1935). (†) (Sv.) Han måste vara rätta karlen, när han kunnat göra en så neslig gerning. (Fr.) Il faut être bien misérable (méprisable) pour faire une action si honteuse. Nordforss (1805).
k) (†) om förstånd l. omdömesförmåga o. d.: sund; god. VarRerV 66 b (1579). (Eng.) A Clear Judgment, (sv.) rätt begrep. Serenius G 3 b (1734). (Han) hade .. genom sitt sunda och rätta förstånd fästat sig vid enkla och af erfarenheten befästade sanningar. Rosenstein 2: 17 (1811).
Anm. till 1. I fråga om (räkne)problem l. (tips)uppgifter o. d. användes ordet (i sht vard.) oböjl. i pl. ss. predikativt attribut l. i substantivisk anv. (sannol. gm påvärkan från FEL III, delvis dock möjl. utgående från RÄTT, adv.), ss. beteckning för riktigt löst problem l. uppgift l. riktigt tippad rad osv.; jfr anm. till 1 e (sp. 4062). Hur många tal hade han rätt? Han hade sex rätt och ett fel. ABCTipp. 14 (1936). Konsten att tippa 12 rätt. Inge (1952; boktitel).
2) [jfr 1 o. RÄT, adj.1 5] i fråga om fartygs läge i vattnet samt i anv. som ansluta sig härtill.
a) (numera icke i fackspr.) i sådana uttr. som ligga l. vara l. komma på rätt köl (jfr c), vända (båt o. d.) på rätt köl, på rät köl (se RÄT, adj.1 5 b); jfr KÖL 1 e. TIdr. 1894, julnr s. 35. LD 1910, nr 299 A, s. 3. Ramsten o. Stenfelt 342 (1917).
b) i det bildl. uttr. på rätt köl, se KÖL 1 e slutet.
c) [jfr a] (numera mindre br.) sjöt. o. skeppsb. i uttr. (ligga) på rätt köl (jfr a, b), på rät köl (se RÄT, adj.1 5 a). Ramsten o. Stenfelt (1917). jfr: (Eng.) even keel .. (sv.) rätt köl. Smith 446 (1919).
3) [jfr 1 (e) o. RÄT, adj.1 6 a] (utom i vissa trakter, bygdemålsfärgat, numera bl. tillf.) om sida (på tyg o. d.): rät (se RÄT, adj.1 6 a), som utgör rätsida; äv. (tillf.) om öga (blick): vänd i rätt (i bet. 1 e) riktning. Rätta sidan på et kläde. Lind (1749). Med det rätta ögat på papperet och det skefva på utpost emot hela hären af Stensnäs' vespor och getingar, som förklarat mig krig, kan jag stå att ursäkta, om (brevet blir oredigt). Thomander TankLöj. XXI (1818). Ekenmark Lb. 85 (1847).
4) i fråga om psykiskt hälsotillstånd.
a) om person l. ngns huvud: som är vid fullt l. sunt förnuft, som har sitt fulla förstånd; numera bl. [jfr t. er ist nicht recht im kopfe] (föga br.) i uttr. vara rätt i huvudet, om person, i satser med nekande l. frågande innebörd: vara normal l. riktigt klok; förr äv. i uttr. icke vara rätt till sinnet, icke vara vid sina sinnens fulla bruk. Medan mitt hufwudh ähr rätt, skall iag aldrig swijka henne. Murenius AV 462 (1660). Konung Erich XIV var qvicker, ovanligt däijeliger, viger och stålter; icke alltid rätt till sinnet. HSH 1: 199 (c. 1730). Vad sa doktorerna? Är han rätt i huvudet? Hallström Ness. 102 (1919).
b) (†) i uttr. vara vid sina rätta sinnen l. sitt rätta sinne, vara vid sina sinnens fulla bruk; anträffat bl. i satser med nekande innebörd. TbLödöse 284 (1593: widh sith rethe sine). Widegren (1788).
5) om person: som håller sig till l. gör o. d. det rätta (se 1, 1 d, f—h); äv. (i bet. a) om ngns hjärta l. tankar l. läppar o. d.
a) († utom i β) rättsinnig, rättrådig, rättskaffens; redlig; rättfärdig; som handlar l. talar l. tänker moraliskt oförvitligt; oförvitlig. Tu hafuer huarken deel eller lott j thetta oordhet för ty titt hierta är icke rät för gudhi. Apg. 8: 21 (NT 1526; Bib. 1917: rättsinnigt). Tu (Gud) sitter på stolenom en rett domare. Psalt. 9: 5 (öv. 1536; Bib. 1917: rättfärdig). Herren är godh och rett. Därs. 25: 8 (Därs.; Bib. 1917: rättfärdig). The retferdighas tanckar äre rette, men the ogudhactighas anslagh äre falsk. SalOrdspr. 12: 5 (Därs.). Konningenom är behagh vthi retta leppar. Därs. 16: 13 (Därs.; Bib. 1917: Rättfärdiga). En rätt och redligh Man. Lucidor (SVS) 189 (1672). Blif du from och håll dig rätt! / Slikom går på slutet wäl, / Wäl till både lif och själ. Afzelius Sag. XI. 2: 129 (i handl. fr. c. 1716). — särsk.
α) i vissa uttr.
α') vara rätt (ut)i sina ärenden l. saker l. i sitt ärende l. sin sak, vara redlig l. vederhäftig i vad man har för händer, särsk. i vad angår (det uppgivna) ändamålet med en resa; vara stadd i rätta ärenden (se 6). Hvar .. (de vägfarande) icke äre rätte udi theres saker, skole I då lathe före them till våre slott och gårder. G1R 21: 35 (1550). (De) wille .. jntid koma (tillbaka till rådstugan) vtan ginge sina færde, aff huilkit man endels klarliga merkie kunde, atte vår[e] jntiid r[e]tta i theris saack. 2SthmTb. 3: 74 (1554). LPetri KO 92 a (1561, 1571: j sit ärende). Altfördy attesteres här medh, att bem:te Bertill Henrichsson är en boofast mann uthi bem:te Jemse Sochn och rät i sine Ährender. BoupptSthm 1670, s. 935, Bil. (Den föregivne kuriren är) med så många contradictioner .. beslagen, att han eij kan wara rätt utj sine ährender. KKD 10: 458 (1703). Därs. 12: 328 (1705).
β') vara rätt i sitt ämbete, vara redlig i skötseln av sitt ämbete. (Den) 25 aprilis giorde Madz winmann sin eedh på korsedh, att han skall war[e] r[e]tter i siith embete j stadzens vinkellar[e]. 2SthmTb. 1: 227 (1547). Därs. 3: 187 (1557).
γ') vara rätt i sina kläder, vara redlig l. vederhäftig l. pålitlig l. ”ha rent mjöl i påsen” l. vara stadd i rätta ärenden (se 6); jfr RÄTT-FAREN a. Bleeff taalt om Greken, åth hwilken the här i stadhen hafwa collegerat penng:r effter H. Maij:tz befallningh, at .. man twiflar om han är rätt i sina klädher. ConsAcAboP 1: 375 (1648). AmirCollProt. 20/4 1675.
β) (i bibeln o. i därav påvärkat spr., fullt br.) övergående i 9 b, i uttr. en rätt israelit l. rätta israeliter o. d., se ISRAELIT 1, 2.
b) (†; se dock slutet) sannfärdig, som talar sanning; som träffar det rätta (se 1) l. som har rätt (se RÄTT, sbst.2 5 a); anträffat bl. i predikativ anv., särsk. i uttr. vara rätt i ngt (jfr c). Emoot tich alleena haffwer iach syndat och illa giordt vpåå thz tw schal wara rätt j thin oordh. OPetri 1: 108 (1526). Columbus BiblW C 1 a (1674). — särsk. övergående i bet.: som vet l. känner till hur ngt skall utföras på rätt (i bet. 1) sätt, som behärskar den rätta (se 1 e) metoden l. det rätta sättet att göra ngt; bl. (föga br.) i nedan anförda ordspråksliknande uttr. ”Inte ska du ta dej åv vad klockarn pratar,” sa hon (till maken, vars undervisningsmetoder i skolan kritiserats av den yngre klockaren). ”Yngre är lättare, men äldre är rättare, plär jag säja.” Lagerlöf Kejs. 55 (1914).
c) (†) i uttr. vara rätt i tron l. i kärleken o. d., hålla sig till det rätta (se 1 h) i fråga om tro l. kärlek osv., vara sund i tron osv.; äv. i uttr. vara rätt i sin religion, ha den rätta (se 1 h) religiösa uppfattningen. Therföre straffa them skarpeligha, ath the äro rette j troona. Tit. 1: 13 (NT 1526; ännu i Bib. 1703; Bib. 1917: sunda i tron). Därs. 2: 2 (Därs.: rette j trona, j kerlekenom, j tolamodhit; ännu i Bib. 1703). (Den oriktiga meningen) at the Påweska skulle .. wara rätte i sin Religion. Rothovius Äropr. D 2 a (1633).
6) [jfr 1 f, g, 5 a α α'] (ngt ålderdomligt) i uttr. (vara stadd) i rätt(a) ärende(n), (vara stadd) i ärende(n) som man har rättmätiga skäl till o. som ingen kan med fog klandra; (vara stadd) i lagligt ärende l. lagliga ärenden (jfr 1 g); förr äv. (vara stadd) på sin rätta resa l. väg l. på sina rätta resor, (vara stadd) på resa l. resor i rätta ärenden. (Vi) förbiude .. alle .. at uptaga någon hest af Almogen på wägarne, ther the äre på sine rätta resor. RA II. 2: 241 (1615). Dhe Svenske resande genom Danmarck skole taga pass, dhet dhe ähre stadde på sin rätte reesa. OxBr. 1: 233 (1624). Iag, och mina stackarss söner .. blefuom då på wåhr rätta wägh, bådhe öf(ve)rfalne och med skamlöse öknampn beträdde. VDAkt. 1680, nr 122. I rätta ärender stadd, (dvs.) som har lagliga uträttningar. Dalin 2: 741 (1855). Östergren (1937).
7) [jfr motsv. anv. i fsv.; jfr 1 e, g β] (†) berättigad (till ngt). Epter hans bön skäligh är oc wij plictuge äre at hielpe wåre vndersåter til then dell the äre rette til. G1R 6: 301 (1529). Vthi Judaskapet bleffwe mång barn nämbde medh thet nampnet Iesus: thet är .. Frälsare. Men ingen war så rätter til thet nampnet .. som thenne Jesus .. Mariæ Son. Svart Ähr. 50 (1560). 2SthmTb. 7: 305 (1586). HärnösDP 1663, s. 64. jfr Hof DialVg. 241 (1772).
8) [jfr sv. dial. rätt te, skyldig till, samt 1 e, g β] (†) i uttr. vara rätt till att göra ngt (jfr 7), vara (den som är lagligen) skyldig att göra ngt. (Den person, som dömts att betala det stulna sade:) ”men Gudh weet om jagh war rätter til at betala samma (råg-)bandh eller eij.” BtFinlH 2: 256 (1666).
9) värklig l. sannskyldig o. d.; bl. i attributiv anv. (l. i sg. l. pl. best. substantiverat).
a) med sakligt huvudord: som värkligen motsvarar sitt namn l. sin benämning; som är vad man i första hand l. egentligen avser (l. borde avse) med benämningen; särsk. för att beteckna ngt ss. motsatt ngt annat som med mindre rätt kan betecknas med l. bär samma benämning (stundom liktydigt med: som icke utgör en efterbildning l. förfalskning l. ersättning o. d.); riktig (se d. o. I 7 a), sann, äkta; egentlig (se d. o. 6); stundom: full (se FULL, adj. 8 b); äv.: icke skenbar l. låtsad, värklig (jfr 1 d); utom i α samt (i sht i högre stil) om sådana mer l. mindre abstrakta begrepp som ånger l. glädje l. ödmjukhet o. d. numera nästan bl. i (vanl. sg.) best.; stundom svårt att skilja från 1. Rätta orsaken (förr äv. en rätt orsak) till ngt. G1R 1: 30 (1521). En lustigh trägårdh, en rett rosengårdh, then man kalla pläghar Paradijs. OPetri 3: 524 (c. 1535). Dens. Kr. 161 (c. 1540: en rett orsak). Thet rätta gamble Vbsala är, thär som nu Stadhen är, och Vbsala kallas, ther och Erchiebiskops säthet nu är. Tempeus Messenius 57 (1612). Falska Transport-Sedlar på 12 Dal. K:mt (ha) begynt utspridas, hvilka .. med mycken likhet äro apade efter Banquens rätta Sedlar. PH 5: 3632 (1754). Rätta brott äro de moraliska, de äro onda i sin natur. Chydenius 403 (1779). Gud gifve oss en rätt ödmjukhet. Topelius Lb. 1: 1 (1860). Det afbrutna slutfallet utgör vanligtvis endast ett fördröjande af det rätta slutfallet, hvilket sedermera inträder. Bauck 1Musikl. 1: 135 (1864). En rätt ånger öfver synden. Dalin Synon. 228 (1870). Den rätta glädjen. Östergren (1937). — särsk.
α) (med ngt ålderdomlig prägel) i sg. obest., i satser o. d. med nekande l. frågande l. villkorlig l. därmed jämförlig innebörd: värklig, riktig, egentlig; utan bestämd avgränsning från 1. (Lat.) Abruptus sermo. (Sv.) Affbrutet taal som ingen rett begynnelse haffuer som sigh borde. Linc. A 3 a (1640). Ända ifrån Krutets upfinnande, hafva slagtningar merendels varit mindre blodiga än förr, och det för den orsakens skuld, at de stridande nästan aldrig, nu mera, komma til et rätt handgemäng .. med hvarandra. Posten 1769, s. 787. Utan godhet är ingen rätt glädje. Topelius Lb. 1: 2 (1860). Det ville icke komma till någon rätt förtrolighet mellan de båda grannrikena. Forssell i 3SAH 3: 68 (1888).
β) (i sht i religiöst spr.) som (är den l. det enda som) i djupare mening förtjänar att kallas för det som huvudordet anger, sann, sannskyldig. J himblomen .. ther wort rätta fädhernes land är. OPetri 1: 56 (1526); jfr FÄDERNESLAND c. Min fadher giffuer idher thet retta brödith aff himmelen. Joh. 6: 32 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). Herrans fruchtan är then retta Gudztienisten. Syr. 1: 17 (Bib. 1541). Mitt kött är then rette maten, och min blodh är then rette drycken. Joh. 6: 55 (Därs.). Hans (dvs. den frommes) död är blott en övergång / Till rätta lifvets njutning. Ps. 1819, 490: 5. Den rätta storheten. Syr. 11 (Apokr. 1921; i kapitelrubrik).
γ) (om ä. förh.) om tionde: som värkligen utgör en tiondel av den ifrågavarande avkastningen; jfr 1 d, g. RA I. 1: 517 (1547). Förmantes sochnemännerna att göra rätt tijondh af alla fischiebragdher effter kongl. ordninghar. Murenius AV 478 (1661). 2VittAH 24: 283 (1860, 1864; om förh. på 1500-talet).
δ) (†) i uttr. (det) rätta originalet, själva originalet. RA I. 2: 91 (c. 1565). Därs. 3: 172 (1593).
ε) (†) i uttr. taga rätta bladet från munnen, värkligen taga bladet från munnen, sjunga ut ordentligt. Laurén Minn. 45 (1877).
ζ) (†) i superl., om nöje: i högsta grad sann l. äkta. Naturalie-Samlingar äro alså tvifvelsutan et af de utvaldaste och rättaste nöjen, som nya verlden har uptänkt, och en Människa kan utvälja. Linné MusReg. XII (1754).
b) med huvudord betecknande person (l. djur l. grupp av personer o. d.), ss. beteckning för att ngn (l. ngt) värkligen motsvarar vad som (i första hand l. egentligen l. i djupare mening) innebäres i huvudordets begrepp; värklig; sann; äkta; genuin; som värkligen gör skäl för benämningen; äv.: som är ngt i värkligheten, icke föregiven l. utklädd o. d.; riktig (se d. o. I 7 b); stundom o. (utom i α) i obest. form numera företrädesvis (med tanke på en pregnant innebörd hos huvudordet o.) övergående i bet.: som är sådan ngn (i sht i moraliskt l. religiöst avseende) bör vara som betecknas med huvudordet (jfr 5 a β); stundom svårt att skilja från 1 e; jfr 1 g β. Ther till hadhe hanns nådhe rette hoffmen, som tiente för årslönn. G1R 1: 125 (1523). Th[e]n tridie dieknen som rette capitene[re]n (dvs. ledaren vid stölden) haffde warit han war wndan kom[m]en. OPetri Tb. 107 (1526). Thet skal wara monga daghar j Israel, at ther skal ingen retter Gudh wara, ingen Prest som lärer, ingen lagh. 2Krön. 15: 3 (Bib. 1541). Vår andre skrifvisare är våre gamble ock nye rätte Skribenters bruk, maner ock vane. Tiällmann Gr. 32 (1696). En rätt och äkta Svensk Soldat / Ger lif för Kung och Fosterbygd. Envallsson Slått. 4 (1787). Vi äro jämmerligen bedragna! .. Här är den rätta Captenen, och den andra har varit en skälm. Dens. TokrolNatt. 69 (1791). Det var .. först i 1816 års profpsalmbok som den rätte Wallin framträdde. Wirsén i 3SAH 2: 421 (1887). Lagerlöf ChLöw. 8 (1925). — särsk.
α) (numera bl. mera tillf.) köttslig (se d. o. 3); äv. (om broder l. kusin o. d.): hel-. VarRerV 40 a (1579). Fröken Sophia Sparre .. (var) rätt cousine med grefvinnan Wrangel. Tersmeden Mem. 6: 7 (1785). Hans rätta fader. ÖoL (1852). Han är rätt kusin till mig. Östergren (1937).
β) (ngt ålderdomligt) om änka, övergående i bet.: (helt) ensamstående, som är utan försörjare; äv.: som är sådan en änka bör vara (i sitt levnadssätt o. d.). Thz är een rett änkia som eensam är, then sitt hopp setter til Gudh. 1Tim. 5: 5 (Bib. 1541; Luther: eine rechte widwe; Bib. 1917: En rätt, värnlös änka, som sitter ensam, hon har sitt hopp i Gud); jfr 5 a. Rätta Änkiors wilkor är bedröfweligit. Grubb 897 (1665). Hon var en ståtlig, blond, nu medelålders kvinna, som höll sig såsom en rätt änka fjärran från världen. Åkerhielm Tib. 237 (1929).
γ) (numera bl. tillf.) om tjuv: sannskyldig; värklig. IErici Colerus 1: 90 (c. 1645). Allesammans ansågo mig nu för den ätta tjufven. Ullman Frök. 89 (1780). jfr (†): Rätter Tiuf kallas här (dvs. i kap. 12 i tjuvabalken i Kristoffers landslag) den, som lifvet förvärckat, och uphängias bör. Abrahamsson 810 (1726).
δ) (†) om soldater, = REGULJÄR 1 b. Nordberg C12 1: 689 (1740).
ε) (†) i uttr. den rätta hopen, den värkliga kärnan l. huvudbeståndsdelen i truppstyrkan. Schroderus Liv. 382 (1626; t. texten: den rechten Hauffen).
ζ) (numera föga br.) fullkomlig (se d. o. 3), värklig, veritabel, riktig (se d. o. I 7 b slutet). (Ni, dvs. G. I:s belackare) vore .. then godhiertade Konungen fiendsamme och hädske, bijtandes som rätte Helwetes hundar effter honom. Phrygius Föret. 29 (1620). En rätt narr. Lindfors (1824). (Bland konsiliemedlemmarna i Rom 1869 sågos) åtskilliga slöa, välgödda figurer, rätta ”köttsens trälar”. Ljunggren Resa 18 (1871).
10) [jfr 1 e, 9 a] som (är den l. det enda l. just den l. det som) med rätta tillkommer (l. utmärker) ngt l. ngn; särsk. i sådana bildl. uttr. som se l. (fram)ställa l. sätta ngt i dess l. sin rätta dager, äv. (numera i sht i högre stil) dag, framstå l. visa sig i sitt rätta ljus l. sin rätta belysning l. dager, äv. (numera i sht i högre stil) dag (jfr DAG II 2 b, DAGER 2 b); utan bestämd avgränsning dels från 1 e, dels från 9 a. (Gustav Trolle o. Staffan Henriksson) finge doch ingen godh swar aff Helsinganer. Ty Konung Cristierns rätte dygder böriade daglige mere kunnige bliffue. Svart G1 22 (1561). Helsingelands forna rätta Gränsemärke war vthi Ulo Å. Peringskiöld MonUpl. 8 (1710); jfr 9 a. Det Almänna .. sätter .. med tiden alting i sin rätte dag, dygden i sin och lasten i sin. Dalin Hist. III. 1: Föret. 2 (1761). Visst är att i sitt rätta ljus / Var gubben Kulneff god som guld. Runeberg 2: 95 (1847); jfr 1 e. Må det lyckas mig att i någon mån låta .. (F. F. Carlsons) ärofulla bana framstå i dess rätta dager! Rundgren i 2SAH 2: 23 (1887). Östergren (1937). — särsk.
a) om namn l. benämning l. titel o. d.; särsk. i uttr. nämna l. kalla o. d. ngt vid (äv. med) l. benämna ngt med dess (äv. sitt) rätta namn o. d., ofta i utvidgad anv.: omtala l. skildra ngt rättframt utan förskönande omskrivningar o. d. (jfr NAMN 2 b). (Gudbrander) hade at råda lika som en Konung öfwer Dalarna; men hans rätta titel war Härse. Peringskiöld Hkr. 1: 562 (1697). Mit upsåt hafver varit vänja eder at höra beskaffenheterne nämnas vijd deras rätta namn. Ehrenadler Tel. 451 (1723). Ett tänkesätt som jag, af aktning för hans Stånd, ej vill benämna med sitt rätta namn. Tegnér Brev 6: 127 (1831). Nämna en sak .. med .. hennes rätta namn. Cavallin 2: 240 (1876). Ej vilja nämna sitt rätta namn. Östergren (1937).
b) om innebörd l. mening i ett yttrande l. en text o. d.: som är just den som avsetts i l. som med rätta tillkommer yttrandet l. texten osv.; äv. (närmande sig 1 d) om tolkning av text: som återger rätta meningen. RA I. 1: 441 (1545). (Att) Kongl. Maj:t wille .. låta 1655 års Riksdags Beslut och Stadga fullkomligen werkställas, efter desz rätta förstånd. HC11H 11: 46 (1680). De förklaringar, som, til svar på inkomne förfrågningar om Lagens rätta mening, Konungen genom Des Högsta Domstol emellan Riksdagarne gifver. RF 1809, § 88. Jämväl där texten är fullt säker kan mången gång tvivel uppstå om dess rätta tolkning. Bib. 1917, Ordförkl. s. 431.
11) [jfr 1 e, 9 a] (ofta ngt vard.) i sg. best. i attributiv anv., övergående i bet.: som är den som användes l. bör användas i allmänhet l. under vanliga, normala förhållanden, ordinarie; i sådana uttr. som rätta vägen o. d. äv. övergående i bet.: stor(a vägen osv.). Han gick in i huset genom rätta ingången. Wij wilie dragha retta landz stråtena, huarken wikandes på then höghra sidhona eller på then wenstra. 4Mos. 20: 17 (Bib. 1541; Bib. 1917: stora vägen skola vi gå); jfr 9 a. Sanning söker ingen winkel. .. (Dvs.) Hon går altijdh rätta broon. Grubb 709 (1665). (Lat.) Avium, .. (Sv.) Afwäges långt ifrån rätta wägen. .. (T.) Der Abweg, das weit von der Strassen ligt. Florinus Voc. 180 (1695).
12) (†) = ORDINARIE 2 c. Landsm. II. 1: 47 (i handl. fr. 1874). En stadman (suppleant), hvilken, när rätt ledamot är hindrad, har att i hans stad inträda. Därs.
13) [jfr motsv. anv. i sv. dial., dan. o. t.] (†) = HÖGER, adj. 1; anträffat bl. i sg. best. Mielten .. hwilken sitt Säte hafwer på wänstra sijdan .. och sträcker sigh medh then eena änden emoot Lefweren och rätta Sijdan. Lindh Huuszapot. 86 (1675). RelCur. 333 (1682).
14) [jfr d. slet og ret, t. recht und schlecht, schlecht und recht] i uttr. rätt och slätt, förr äv. slätt och rätt.
a) (utom i vissa trakter, bygdemålsfärgat, numera mindre br.) (mycket l. helt) enkel (se d. o. 7 a, b, e); äv. (om person): okonstlad l. flärdfri l. rättfram l. utan all förställning o. d.; jfr RÄT, adj.1 8. Vor villie och begären (är), ati vele lata .. (harneskmakaren) slå tiil vort behoff en hoop goda knichtz harsk rette och sletthe. G1R 9: 272 (1534). Thett haffuer fasth offtha och medh mångha wÿse och forsightige men vthi dråpelighe saker fhelat och misgångett, och tuertth om monghom them, som intet annart haffuer warit än rett och slätt, haffuer thett lÿckas ganska well. LPetri Œc. 27 (1559). Then ene knÿff[ue]n war giort i Danm[ark] och [hade] 3 sölffnagler, och then andre war slett och rätt. 2SthmTb. 4: 227 (1573). I kläder skal .. (lärlingen) hålla sig rätt och slätt, och vara nögd med sådane, som Husbonden vil at han skal bära. PH 2: 1070 (1734). Lindfors (1824). Söderwall 2: 436 (1896).
b) [jfr a o. RÄTT, adv. 12 c] (numera bl. mera tillf.) övergående i bet.: som saknar alla tillsatser o. d., som utgöres enbart av det som huvudordet anger, blott o. bar, ingenting annat än; ofta liktydigt med ett efter huvudordet placerat adverbiellt uttr.: helt enkelt, rätt o. slätt (se RÄTT, adv. 12 c). Emot Ehuruväl svarar väl ofta dock likväl. .. Det plär ock bemötas af et rätt och slätt Dock. Dalin Arg. 2: 200 (1734, 1754); jfr a o. RÄT, adj.1 8. Visst finnes det titlar, som äro lika problematiska, gåtlika och lemnande verlden i lika stor okunnighet om personen, som ett slätt och rätt ”herre”. Knorring Torp. 1: 5 (1843). (Det) visade .. sig .. att han icke är en rätt och slätt reptil. Lundström MTvål 176 (1892). (Rumsåskådningen) utgör ett rätt ock slätt faktum, som man endast har att upptaga sådant det nu en gång är. Vannérus WundtPsyk. 71 (1896).
15) [utgående från RÄTT, adv. 1] (†) i n. sg. best. substantiverat, i adverbiell anv., i uttr. det rättaste han kunde, så rakt l. välriktat han kunde. Strax sprangh en af them vp .. och högg thett rätteste hann kunde medh enn handbile ått honom. 3SthmTb. 5: 51 (1603).
Ssgr (i allm. till 1; jfr rätt, adv. ssgr): A: RÄTT-BEFINNANDE, n. (numera föga br.) handel. om konstaterande av att ngt är rätt l. riktigt; särsk. i uttr. efter rättbefinnande, efter rättfinnande. En anhållan att blifva underrättad om räkningens rättbefinnande. Flügel Köpm. 26 (1843). Efter rättbefinnande. Jungberg (1873).
-FINNANDE, n. [jfr t. rechtfinden] handel. i uttr. efter rättfinnande, efter att ngt (t. ex. en räkning l. en levererad vara) befunnits riktigt (riktig) l. tillfredsställande. Calwagen HandKorr. 76 (1864). Östergren (1937).
(5 a) -HJÄRTAD, p. adj. (†) rättsinnig, rättrådig, rättskaffens; äv. substantiverat. Min sköld är när Gudhi, hwilken the retthiertadha hielper. Psalt. 7: 11 (Bib. 1541; Vulg.: rectos corde; Bib. 1917: de rättsinniga). Ett laghligit förhöör, om han .. haffuer förhållit sigh som een .. trogen rätthiertad tienare. Westén o. Wenström 1: 387 (i handl. fr. 1620). Sahlstedt Hoffart. 104 (1720).
(1 h) -LÄRIG. (numera föga br.) som är anhängare av l. representerar l. ger uttryck åt l. överensstämmer med l. har avseende på den rätta läran i religionen (särsk. den av kyrkan erkända l. auktoriserade läran); renlärig; ortodox; renlärighets-; med personligt l. sakligt huvudord. The rätlärighe Bisper .. förläggia oenigheet och Secter vthi Möten. Schroderus Comenius 640 (1639). De mindre rättläriga meningar, som .. (hos Tertullianus o. Augustinus) här och där sig framsticka. Hof Underr. 116 (1766). Man må .. vid .. (1600- o. 1700-talsmystikernas) bedömande ej anlägga en senare och lugnare tids rättläriga måttstock. KyrkohÅ 1903, s. 237.
-MÄSSIG. [efter t. rechtmässig, etymologiskt identiskt med mlt. rechtmētich (se rättmätig)] (†) = rättmätig 1 b. Mine rätmessige och skälige vrsechter. BtFinlH 3: 414 (1558).
-MÄTIG, se d. o. —
-PRÖVANDE, p. adj. (†) som innebär att ngt vid prövning befinnes vara rätt l. riktigt, instämmande, bekräftande. Wij (ha) tillbörligen och rätteligen .. handlat, hwilket .. af hela den förståndiga werden lärer erhålla ett rättpröfwande witzord. HSH 6: 270 (1713).
-RÅDELIG, adj.; anträffat bl. i superl. best. -aste l. -este. [sannol. bildat till -rådelig(en), adv. (se -rådligen)] (†) i uttr. på det rättrådeligaste, på ett så (plikt)troget sätt som möjligt, mycket l. synnerligen (plikt)-troget; jfr -rådig 1. RA I. 3: 3 (1593). Lundström LPGothus 1—2: Bil. 1 (i handl. fr. 1595: på thet .. rettrådheligeste).
-RÅDELIG, adv., -RÅDELIGA, -RÅDELIGEN, se -rådligen.
-RÅDIG, adj.; adv. -e (†, Berchelt PestOrs. H 4 b (1589: rättrådihge; möjl. adj. pl.)), -t (AOxenstierna 7: 572 (1632) osv.). (-raadug 1523. -radigh 1522. -radugh 1522. -rådig 1529 osv. -rådigen 1560. -rådug 1533c. 1540) [fsv. rätradhogher (i bet. 1)]
1) (†) som troget bistår ngn (i råd o. dåd) l. som uppriktigt främjar l. vill främja ngns l. ngts bästa; som troget o. samvetsgrant uppfyller (l. bemödar sig om att uppfylla) sina plikter i förhållande till ngn l. ngt; trogen; plikttrogen; äv. substantiverat; särsk. i sådana uttr. som vara l. finnas o. d. ngn l. ngt rättrådig l. rättrådig emot ngn (jfr 2); stundom svårt att skilja från 2. SvTr. 4: 34 (1522). H: Kongl: Maij:tts vederparter (bli) styrckte och förhärdade och H: Kongl: Maij:ttz rättrådige utmäcktade. HT 1916, s. 187 (1597). BrinkmArch. 1: 13 (1601: emoth). Då will min K: Fru Modher icke tuiffle, att iagh .. som en Ödmiuk, trogen och medh plichtigh tienst, rettrådigh Szon, gärnne skall tiene Min Fru Modher. MLeijonhufvud (1606) Därs. 2: 110. Vij vele .. H. Kon. M:t och denne heele Konungzliga familien trogne och rättrådige finnes. OxBr. 5: 15 (1612). (Klockaren) skal .. först eedh sino giöra åå book, .. och bidie sigh så Gudh til hielp .. at han skal wara kyrckio sinom och allom tingom hulld, troghen och rättrådigh. Rudbeckius Kyrkiost. 41 (c. 1635). SvRStBesl. 1660, s. A 4 a. jfr o-rättrådig. särsk.
a) i fråga om trohet i äktenskap: trogen. OPetri Tb. 258 (1529). Därs. 288.
b) i utvidgad anv., om avsikt l. tjänst: som troget o. uppriktigt avser ngns bästa, trogen. E. k. M. drager och nådigest till minnes, huru .. vi .. i en rättrådigh meningh e. k. M. munteligen åthvarede. RA I. 3: 181 (1593); jfr 2. E. K. M:t skall wår hulle, retrådighe .. tiänst redebogen wara, så länge wij lefwe. Därs. II. 2: 305 (1617). CivInstr. 472 (1673).
2) allmännare: redlig, redbar, hederlig, rättskaffens; sveklös; rättänkande; rättvis; dels om person, stundom äv. stat o. d., dels om ngns väsen l. omdöme l. tal l. om handlingssätt l. tid o. d.; äv. i uttr. (vara) rättrådig emot ngn (jfr 1); äv. substantiverat; äv. ss. adv. Berchelt PestOrs. H 4 b (1589). En rättrådig Skilsman och Domare. Stiernhielm Lycks. Cart. (1650, 1668). Stoora rijkedomar komma sällan rättrådigt tilhoopa; och äre intet vthan misztanckar. Grubb 541 (1665). Ers högGrefl. Excell. egit rättrådiga omdöme. Schück VittA 2: 414 (i handl. fr. 1684). (Sv.) Han var rättrådig emot mig, (eng.) He was just to me. Widegren (1788). Dalsjö Platon 2: 200 (1872; om stat). (Herwegh) blef till en ofruktbar Israels rättrådige, en som ingenting lärde, emedan han alltid haft rätt. Hallström i 3SAH 24: 249 (1910); jfr rätt, adj.2 5 a β. Spångberg BanbrHövd. 90 (1939; om tid). (G. IV A:s) i grunden rättrådiga natur. Nyberg i 3SAH LXII. 2: 185 (1951). jfr o-rättrådig. särsk. i utvidgad anv.
a) (†) om vikt: rätt (se rätt, adj.2 1), riktig. (Att) Wåre trogne Vndersåtare medh rättrådigh wigt och oförfalskat mynt .. måge försedde .. warda. Stiernman Com. 3: 34 (1661).
b) (mera tillf., i sht skämts.) om ur: som visar rätt tid, rätt (se rätt, adj.2 1 d β). Det var .. just som landets rättrådiga klockor slog 11. Ahlberg o. Lundquister Fåg. 164 (1936).
-RÅDIGHET~002, äv. ~200 (rättrå´dighet Weste). [y. fsv. rätradhoghet (i bet. 1); avledn. av -rådig]
1) (†) till -rådig 1: trohet; samvetsgrannhet i uppfyllande av sina plikter mot ngn; plikttrohet; ofta svårt att skilja från 2. Vij (ha) ganske lithen rätrådighet eller flijtt .. förnummet aff honum medh regenskaper och annet. G1R 26: 605 (1556); jfr 2. RA I. 3: 5 (1593). Någon mans tienare, som troheet och rättrådigheet tillsagt haffwer, såsom Fougte, Mölnare, Landbo, eller hwadh tienist han helst haffwa kan. Lagförsl. 481 (c. 1606).
2) allmännare: redlighet, redbarhet, hederlighet, rättskaffenhet; rättvisa; äv. personifierat; jfr -rådig 2. Eliest behöfves ock til thetta Embetet (dvs. att sköta utskrivningen) en synnerligh troheet och rättrådhigheet, alt förty at then som skrifver, warder medh skänker och gåfvor således försökt, så at hvar han icke är des redheligare, skal han lätteligh kunna warda bedraghen. Gustaf II Adolf 9 (c. 1620); möjl. till 1. Schroderus Comenius 660 (1639). Hwad befalles i .. (sjunde) Bodet? Uprichtigheet och Rättrådigheet emoot hwar Man, intet giöra någrom orätt. Swebilius Cat. 2: 20 (1689). Kom hit Rättrådighet med våg och svärd i handen, / Låt se, tu döttrar har, som kunna styra landen. Kolmodin QvSp. 1: 240 (1732). Lindström Leksaksb. 164 (1931). särsk. (†) i uttr. skipa l. handhava rättrådighet, skipa rättvisa. Ehrenadler Tel. 45 (1723). Lag och rättrådighet må oväldigt skeppas. 2RA 1: 310 (1723).
Ssgr (till -rådighet 2): rättrådighets-anda. (numera bl. tillf.) jfr ande VIII 3, 4. Widekindi G2A 212 (i handl. fr. 1614).
-begrepp. (numera bl. tillf.) jfr begrepp 5 a γ o. -rådighets-känsla. Crusenstolpe Mor. 6: 52 (1844).
-RÅDLIGEN l. -RÅDELIGEN l. -RÅDELIGA l. -RÅDELIG, adv. -ligare (L. Paulinus Gothus Arch. 47 (1630), KulturbVg. 2: 173 (1643)). (-rodeligh 1556 (: orättrodeligh; möjl. adj.). -rådelig 1705. -rådeliga 15871709. -rådeligen 15581764. -rådligen 1689) [sannol. bildat (ss. avledn.) till -rådig; jfr sådana ordpar som nödtorftig : nödtorfteligen, nödvändig : nödvändeligen. — Jfr -rådelig, adj.] (†) motsv. -rådig 1 o. 2: på ett troget (o. samvetsgrant) sätt; plikttroget; rättrådigt, redligt, hederligt; rättvist. G1R 28: 58 (1558). Kong:e M:ttz secreterer .. Erich Matzson .. anclagadhe thesse effter:ne skipzhöffwidzmän för thet the icke hade sigh så troligen och rättrådeligen vdi theris opå lagde befalningh stältt och förhollidt, som them hade ägnett och bordtt. HH XIII. 1: 144 (1564). (Han) handlade Christeligen och Rättrådeligen emot huar Menniskia. NoraskogArk. 5: 126 (1621). Hofrättens dom, såsom ei rättrådel:n afsagd. 2PrästP 2: 349 (1723). Ekblad 4 (1764). jfr o-rättrådeligen.
(3) -SIDA. [sv. dial. rättsida] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = rät-sida; särsk. bildl., = rät-sida 2. Högberg Vred. 3: 68 (1906; bildl.). Dens. Baggböl. 1: 180 (1911).
(1 e) -SIDIG. (†) om galopp: rätt (se rätt, adj.2 1). Ehrengranat HästRör. 75 (1818). Dens. Ridsk. I. 1: 61 (1836).
Avledn.: rättsidighet, r. l. f. (†) om galopps egenskap att vara rätt. KrigVAH 1830, s. 192. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 61 (1836).
-SINNAD, -SINNIG, -SINT, -SKAFFENS, -SKAFFT, se d. o. —
-SKINANDE, p. adj. (†) endast skenbart riktig, förment riktig. Phrygius Föret. 26 (1620).
(1 e) -TIDIG. [jfr d. rettidig, t. rechtzeitig] (i sht i fackspr., särsk. handel. o. järnv.) som sker l. utföres i rätt tid; som utmärkes av att rätt tid hålles l. rätta tider hållas; som håller rätt(a) tid(er); äv. ss. adv. Om du ej rätt-tidigt betalar .. blifver följden prickning i köpmannaföreningarne. GHT 1898, nr 65 B, s. 3. Tågens rättidiga framförande. AB(A) 1917, nr 298, s. 3. GbgP 1958, nr 37, s. 7 (om järnvägståg).
Avledn.: rättidighet, r. l. f. (i sht i fackspr., särsk. handel. o. järnv.) SDS 1957, nr 92, s. 3.
(1 e, 9 b) -VAL, m. l. r. [jfr d. rethval, nor. retthval; sannol. efter eng. right whale; dessa valar kallades av de engelska valfångarna right whales, rätta valar, emedan de voro de (enda) som borde l. kunde fångas, eftersom fenvalarna dels hade för små barder för att ge ekonomiskt utbyte, dels vanl. sjönko till botten, när de dödats; jfr rät-val] zool. = rät-val. Nilsson Fauna 1: 630 (1847). Skottsberg Båtf. 364 (1909; om sydkapare). 2SvUppslB 3: 81 (1947).
Ssg: rättval-släkte(t). zool. = rätval-släkte(t). Holmgren Däggdj. 404 (1865).
B (tillf., i poesi): RÄTTER-TROGEN, se rätt-trogen (sp. 4109).
C: RÄTTS-PROCENT. [jfr rätt, adj.2 1 anm. (sp. 4065)] (mera tillf.) procent rätt lösta uppgifter (i en tävling o. d.); äv. oeg., om summa av sådana procenttal gällande olika grenar av en tävling o. d. I de olika övningsgrenarnas sammanlagda resultat segrade G. Thyrén med 159.2 rättsprocent. UNT 1928, nr 10048, s. 5.
Avledn.: RÄTTHET, sbst.1 (sbst.2 se sp. 4113), r. l. f. [fsv. räthet]
1) (numera bl. mera tillf.) till 1: egenskapen att vara rätt l. riktig; riktighet; korrekthet; dels (särsk. i uttr. rättheten av l. i ngt l. ngts rätthet) om egenskap hos ngt sakligt, t. ex. tänkesätt, uppfattning, handling(ssätt), uträkning, språk(behandling), religiös tro (jfr rätt, adj.2 1 c—h), dels (numera knappast br.) allmännare (o. konkretare), övergående i bet.: vad rätt är, det rätta, rätt (se rätt, sbst.2 1) l. rättvisa l. sanning; stundom svårt att skilja från 2. G1R 4: 173 (1527). Genom migh (dvs. visheten) regera Konunganar, och rådherranar stadhga rettheet. Ordspr. 8: 15 (Bib. 1541; Bib. 1917: stadga furstarna vad rätt är). Nu är rettheten eller sanningen icke meer än een. LPetri DialMess. 108 b (1542). En .. märckelig förbättring, både uti Grammatikalisk och Syntactisk rätthet och ricktighet. Schotte NyköpElLärovH 3: 13 (i handl. fr. 1750). (Översättarens) enskilda öfvertygelse om rättheten af Kants grundläggning til sedoläran. LBÄ 2—3: 95 (1797). Vår christeliga tros renhet och rätthet. Wallin 1Pred. 1: 382 (c. 1830). Ett tänkesätt som vi äro förpligtade att hysa, och hvars rätthet och giltighet det vore brottsligt att förneka. Samtiden 1873, s. 297. Kontrollera rättheten i uträkningen. Östergren (1937). särsk.
a) (†) övergående i bet.: berättigande. Om någon författare, ur den hypothesen, at flera mennisko-racer finnas, sökt bevisa träldomens rätthet .. hafva dock (osv.). JournSvL 1801, s. 458.
b) (†) konkretare, om ngt som är uttryck för l. präglas av rättvisa l. befogade krav o. d.; dels om rättvis l. rättfärdig sak (som ngn framför), dels i pl.: stadgar. Til then ogudactigha sägher gudh. hwij förkunnar tu mina retheeter? Psalt. 50: 16 (öv. 1536; Luther: meine rechte, Vulg.: justitias meas; Bib. 1917: stadgar). Herre hör retthetena, giff acht vppå mitt roop. Därs. 17: 1 (Bib. 1541; Luther: die gerechtigkeit, Vulg.. justitiam meam; Bib. 1917: en rättfärdig sak).
2) (†) till 5, om egenskap hos person l. ngns hjärta l. sinnelag o. d.; stundom svårt att skilja från 1.
a) rättsinnighet, rättrådighet, rättskaffenhet; rättfärdighet; känsla för vad som är rätt l. det rätta; jfr rätt, adj.2 5 a. The retferdighas rettheet skal friya them. SalOrdspr. 11: 6 (öv. 1536; Bib. 1917: De redligas rättfärdighet). Sådana groffua tanckar (dvs. tvivel på Guds löftes uppfyllelse), böör oss icke fatta om Herran wår Gudh: Hwilken intet faar will, vthi sijn rättheet och Doom. Phrygius HimLif. 172 (1615). Ninon (de Lenclos), så ”candide”, med en så fullkomlig (hvad man kallar) ”redlighet”, hade icke derföre hjertats rätthet. Almqvist God. 91 (1838). Men der hela tankegången i allt söker och följer det sanna, ega vi skäl att sluta till en lika rätthet i sinnelag. Wingård 2: 177 (1840).
b) förmåga att träffa det rätta (i sina omdömen l. uttalanden), klokhet l. gott omdöme l. dyl.; jfr rätt, adj.2 5 b. Hwad Rättheet och Warsamheet Eders Hög-Grefl. Excell:tz brukar .. wed Skepzbyggerijet, sampt andra wichtige Sakers .. förbättrande. Rosenfeldt Nav. a 3 a (1693); jfr bruka 6. En grad mera oväld, renhet, och rätthet, skulle hafva gjort .. (den anonyme kritikern av Kellgrens Cynthia) oöfvervinnelig. Thorild Gransk. 1784, 1: 63; jfr a.
3) [jfr 1] (†) rättighet o. d.; anträffat bl. dels i uttr. ngns vapens rätthet, rätt som ngn stöder på sina vapen, rätt som ngn tillkämpat sig med vapen, dels konkret, om ngt som man har rätt att fordra l. uppbära; jfr rätt, adj.2 7. Att opber[e] all the Retthett[er] Som th[e]r aff (dvs. av gården) bör att gå. ArbogaTb. 4: 74 (1550). Att the, som tillförende med spott oss hafve förfölgt, nu moste erkenna våre vapens rätthet. RP 8: 529 (1641).
Ssgr (till rätthet 1; numera bl. tillf.): rätthets-grund, r. l. m. grund (se grund, sbst.1 III 1 d) för ngts riktighet. LBÄ 2—3: 169 (1797).
-känsla. känsla för vad som är rätt l. det rätta, rättskänsla. JournLTh. 1810, s. 974.
-regel. regel (se regel, sbst.1 II 1 b, b δ, η) för vad som skall anses vara riktigt (t. ex. inom konst l. litteratur). Sahlstedt CritSaml. 60 (1759).
RÄTTSAM, adj. [jfr t. rechtsam] (†) till 1 (e): riktig l. lämplig l. dyl. Meden ridderskapet och adelen .. theres goodz och upbördh uthi alle partzeler och renthe haffvä förslaget och upskriffva latidht .. och thet för en beleggligh, retthsam och obesverligh lijk vegh ansett. G1R 21: 47 (1550).
Spoiler title
Spoiler content