SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1962  
RÄTTSLIGHET rät3slig~he2t, förr äv. RÄTTLIGHET, r. l. f.; best. -en.
Ordformer
(rättl- c. 18201835. rättsl- 1895 osv.)
Etymologi
[jfr t. rechtlichkeit, rättsenlighet, lagenlighet, rättrådighet; till RÄTTSLIG, adj.]
egenskapen att överensstämma med l. att handla i överensstämmelse med rätten (se RÄTT, sbst.2 2) l. rättsordningen; numera nästan bl. (mera tillf.): rättslig giltighet; jfr RÄTTSLIG, adj. 2. Åtskilnaden, som det sunda menniskoförståndet gör mellan rättlighet, och sedlighet. Biberg 2: 30 (c. 1820). Rättligheten innefattar allt det nödvändiga af det yttre sammanhanget mellan menniskorna såsom statens medlemmar. Atterbom i SvLittFT 1835, sp. 537. Äktenskapets kyrkligt eller statligt förvärvade rättslighet. SvTeolKv. 1932, s. 143.
Spoiler title
Spoiler content