RÖDA, sbst.1, r. l. m. l. f.; best. -an; l. (i bet. 1) RÖDE, m.?
Ordformer
(röda 1638 (: Färgeröda)—1836 (: spansk-röda). röde 1582 (: morgonrödhe, ss. subj.) —1634 (efter prep.; rimmande med gröde))
Etymologi
[sv. dial. raude, rö(e), m., gula (i ägg), blod, morgon- l. aftonrodnad, sv. dial. (Finl.) röå, f., rodnad; jfr d. røde, nor. dial. raude, m., isl. rauða, f., röd färg, blod, rauði, m., myrmalm; jfr äv. fsv. rödhä (af äggeno), gula (i ägget); avledn. av RÖD, adj.; delvis dock möjl. (i bet. 1, 2 a) etymologiskt identiskt med (l. ombildning av) RODA, sbst.2, l. (i bet. 1) n. sg. best. av RÖD, adj. i substantivisk anv. (jfr d. o. 1 r β)]
(†)
1) i uttr. ngts röda, ngts röda färg l. rödhet l. rodnad; särsk. i uttr. morgonens l. solens röda, om morgonrodnaden. Emoot Morgones röde / Moot Solenes vpgång / Glädher sigh Jordennes gröde. Wivallius Dikt. 89 (1634). Kindernas och Läpparnas naturliga röda. Bliberg Acerra 744 (1737). Jag aldrig fåfäng satt, försof ei Solens röda. Kolmodin QvSp. 2: 292 (1750).
2) ss. senare led i ssgr.
