SABINARE sabi3nare2, m.; best. -en, äv. -n; pl. =; äv. (företrädesvis i pl.) SABIN sabi4n, m.; best. -en; pl. -er; äv. (nästan bl. i pl. o. ss. ssgsförled) SABINER sabi4ner, m.; best. -n; pl. =.
Ordformer
(sabin 1900—1958. sabinare 1871 osv. sabiner, sg. 1932. sabiner, pl. 1626 osv. sabiner- i ssgr 1900 (: sabinerrof(vet)) osv.)
Etymologi
[jfr t. sabiner, eng. sabine, fr. sabin; av lat. Sabinus, adj. o. sbst., sabinsk resp. sabinare, möjl. besläktat med fvn. sif, släktskap, got. sibja, släktskap, o. i så fall ytterst till roten i SIG, pron. — Jfr SABIN-]
hist. man tillhörande ett fornitaliskt folk bosatt nordöst om Rom, ur vilket gm sammansmältning med latinerna det romerska folket framgick; i pl. äv. utan hänsyn till kön. Schroderus Liv. 67 (1626). Romulus rustade sig .. til, at gå emot de Sabiner. Bliberg Acerra 253 (1737). Romare och sabiner (som efter striden slutit förbund med varandra) skulle tillsammans bilda ett folk. Grimberg VärldH 3: 372 (1928). Numa Pompilius, Roms andre konung .. skall ha varit sabinare. 2SvUppslB (1952).
Ssgr: A (tillf.): SABIN-FOLK(ET), se B.
-ROV(ET). om den tilldragelse då enligt sägnen romerska ynglingar bortrövade sabinska ungmör till Rom, där man under tiden närmast efter stadens grundande hade brist på kvinnor, sabinskornas bortrövande. Laurin Konsth. 276 (1900).
SABINSK, adj. (-inisk 1626—1748. -insk 1809 osv.) [jfr t. sabinisch] som utgör l. tillhör l. utmärker sabinare l. sabinarna. Schroderus Liv. 34 (1626).
Avledn.: sabinska, i bet. 1 f., i bet. 2 r. l. f.
SAOB
