SADDIG sad3ig2, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[sv. dial. saddig; jfr sv. dial. (Finl.) saddog, suddig, sadda, sudda, nor. dial. sadda, söla; till en stam sadd-, möjl. kontamination av sabb- i SABBA o. sudd- i SUDDA]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) våt l. fuktig (o. kladdig l. smutsig); äv. om bröd: degig, kladdig. Han känner plötsligt, hur de (strumpor) han har på sig äro saddiga. Sjödin StHjärt. 242 (1911). Bucht SprHärnös. 125 (1962).
