publicerad: 1963
SADDUCÉ sad1ɯse4 l. -d1u-, m.; best. -n, äv. -en; pl. -er. Anm. I ä. tid användes ordet äv. med latinsk pl.-form. Apg. 23: 8 (NT 1526: Saducej).
Ordformer
(saddu- 1635 osv. sadu- 1526—1936. -cé 1807 osv. -céer (-ceer), pl. 1526 osv. -cäer (-cæer), pl. 1759—1799. -ce- (-cé-, -se-) i avledn. 1857 (: saduceism) osv. -sa- i avledn. 1766 (: saddusaiska, sg. best.))
Etymologi
[jfr t. sadduzäer, eng. sadducee, fr. saducéen; av senlat. Sadducæi, pl., av gr. Σαδδουκαῖοι, pl., av hebr. ṣaddūqī, möjl. till SADOK, namn på den legitima israelitiska prästsläktens stamfader]
1) medlem av ett bland judarna före Jerusalems erövring år 70 e. Kr. verksamt, bland det högre prästerskapet o. aristokratin rekryterat politiskt o. religiöst parti som ss. religiös auktoritet erkände Mose lag men icke senare tillkomna tolkningar o. stadgar o. som förnekade läran om änglar o. om uppståndelsen; vanl. i pl. Thå sadhe Jesus till .. (lärjungarna), Seer till och förwarer idher för the phariseers och saduceers swrdeegh. Mat. 16: 6 (NT 1526). När the phariseer sågho, ath han hadhe stoppat the saduceer munnen till (osv.). Därs. 22: 34. Man älskar i våra dagar .. Sadduceernas bekanta mening, at det gifves hvarken Änglar eller Andar. Wulf Köppen 1: 306 (1799). Ehrenpreis ByggtIsr. 2: 82 (1931). — särsk. (numera bl. tillf.) i utvidgad anv., i pl., om anhängare av sådan judisk l. judaiserande religiös riktning vars lära överensstämmer med l. erinrar om saducéernas; jfr 2. Schroderus Os. 2: 485 (1635; om judaiserande sekt på 800-talet). Portugisiske Judarne, som äro saducæer, äro mycket skilde ifrån de tyska, hvilka äro pharisæer. Ferrner ResEur. 78 (1759).
2) i mer l. mindre bildl. anv. av 1, dels om person som har en materialistisk läggning l. som förnekar existensen av religiösa värden l. sanningar o. d., dels om tvivlande o. kritisk person l. belackare, dels (särsk. i uttr. fariséer och sadducéer) om person som håller på yttre anständighet; jfr 1 slutet. Saducéer finnas äfven hos oss, och afvoge mot .. (en viss författare), äflas de att nypa blad för blad ur hans hederskrans. Palmær Eldbr. 102 (1834; uppl. 1886). Sällskapslifvets fariseer och sadduceer, som altjämt stå till reds att stänka anständighetens vigvatten på de okyska äktenskapsuppgörelserna. NordT 1886, s. 60. De gycklande / sadducéer, / hånande allt hvad ej är af jord. Roos Gryn. 10 (1894). Jag påstod mig en gång inte tro på historien om bröllopet i Kana. Min lärare kallade mig — faktiskt sadducé, och jag straffades. Engström Lif 13 (1907). — särsk. [utgående från Mat. 22: 34] (numera bl. ngn gg med ålderdomlig prägel) i uttr. stoppa munnen till (l. tillstoppa munnen) på de sadducéer l. på sadducéerna l. stoppa de sadducéer munnen till l. tysta (munnen l. mun på) de sadducéer, tysta l. vederlägga kritiker. Cavallin Herdam. 2: 204 (cit. fr. 1682: stoppa munnen till på Sadduceerna). För att tilstoppa munnen på the Sadducäer, utgaf Hällström (som sökt professur) nyl. .. ännu en disp. uti den högre Mathematiken. Porthan BrCalonius 555 (1799). (Kronprinsens) ankomst har tystat de Sadduceer. BrinkmArch. 2: 61 (1810). AB 1831, nr 84, s. 3 (: tysta munnen på ”the Saduceer”). LinkSimsällskMinnSkr. 13 (i handl. fr. c. 1835: tysta mun på de Sadducéer). ALGeijer (1840) i Solnedg. 145 (: hafva stoppat de Sadducéer munnen till).
Avledn.: SADDUCEISK, förr äv. SADDUSAISK, adj. [jfr t. sadduzäisch, eng. sadducaic, sadduceeic] till 1: som tillhör l. utmärker l. härstammar från sadducéerna l. deras lära; äv. i mer l. mindre bildl. anv. (motsv. sadducé 2). Rydén Pontoppidan 36 (1766). Också nu qwarstår .. det sadduceiska hjertelag och tänkesätt, som gör werlden till sin Gud. Bring Högm. 21 (1862). Judarne hade .. antingen sadduseiskt bortstrukit andeverlden .. eller fariseiskt neddragit alltsammans. Wikner Pred. 202 (1877). IllSvOrdb. (1955). —
SADDUCEISM1004 l. 0104, r. l. m. [jfr t. sadduzäismus, eng. sadduceeism, fr. saducéism] till 1: sadducéernas åskådning l. lära; egenskapen l. förhållandet att vara sadduceisk; äv. i mer l. mindre bildl. anv. (motsv. sadducé 2), särsk.: världslighet l. materialism. Andersson (1857). Fariseism .. var jemte Sadduseism (det är: öppen otro och världslighet) folkets grundsynd, då Jesus vandrade bland dem. Rudin 1Evigh. 2: 64 (1870, 1878).
Spoiler title
Spoiler content