SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1963  
SAFAN safa4n, m. l. r.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(äv. saphan)
Etymologi
[av hebr. shaphān; jfr sydarab. ṯafān]
(individ av) djurarten Procavia syriaca Schreb., syrisk klippgrävling; numera bl. ngn gg i anslutning till den hebr. grundtexten på nedan anförda bibelställen; jfr BERG-RÅTTA 1, DAMAN, DASS, sbst.1, o. KUNIL (med anm.). Klyftorna äro en tillflykt för safanerna. Psalt. 104: 18 (öv. 1888). Dessa (djur) skolen I icke äta ..; safanen, ty han idisslar väl, men har icke klöfvar. 3Mos. 11: 5 (öv. 1893). 4Brehm 2: 386 (1921). jfr: Ebreernes Saphan. Ödmann StrSaml. 4: 41 (1789).
Ssg (†): SAFAN-DJUR. = safan. 3Mos. 11: 5 (öv. 1855).
Spoiler title
Spoiler content