publicerad: 1963
SAKFALL sa3k~fal2, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(saack- 1562—1565. saak- 1562—1698. sach- 1563. sacha- 1527. sack- 1548—1602. sacke- c. 1585. sak- 1530 osv. saka- 1524—1528. sake- 1524—1585. -fal 1548—1691. -fald 1557—1562. -fall 1524 osv. -faltz- i ssg 1544 (: sakefaltz oxer))
Etymologi
[fsv. sakfal (i bet. 1), sakafal (i bet. 1 o. 2); jfr fd. o. dan. sagefald, fnor. sakfall, nor. sakefall; av SAK, sbst., o. FALL (se d. o. X)]
1) (numera bl. i skildring av ä. förh.) utgående l. erläggande av böter, bötande, böter; särsk. om förhållandet att vid vissa svårare brottmål (i sht högförräderi) all den brottsliges egendom tillföll kronan; jfr SAK, sbst. 4. Peringskiöld Hkr. 1: 71 (1697). Extracter af Saköres längderne på det, som igenom sakfall kan hafwa tilfallit Kyrkior, Skolar, Hospitaler och de fattige. PH 3: 1745 (1741). De äldsta Straff för Lagbrott hafva vanligen bestått uti penningeböter, och i svårare fall deruti att den brottslige förverkat all sin egendom, eller en del deraf, under Kronan; de förra kallas Sakören eller Böter, det senare Sakfall och Confiscationer. Bonsdorff Kam. 624 (1833). Dalin (1854). — särsk.
a) konkret, om (egendom som ngn avträder l. pengar o. d. som erläggas ss.) böter, bötesmedel, sakören. G1R 1: 244 (1524). Af all saakfall (från Lappmarken) skall Swerige hafue twådelerne och Norige Tridingen. HSH 39: 176 (1603). Med Sakfall utmärkes sådan egendom som för missgärnings skull förverkas under Kronan, antingen hel och hållen, både fast och löst, .. eller allenast alla lösören. Rabenius Kam. § 381 (1825). (Fogden på Læsö) skulle .. sända det smör, som han uppbar som landskyld eller sakfall, till Viborg. HallHist. 675 (1954; om danska förh. 1481).
b) närmande sig bet.: rättighet att (ss. inkomst) uppbära böter. K. M:t förbehåller .. sig .. strandning, fridköp, sakfall af halfva boelslods (dvs. halva egendomens) förbrytande (m. m.). Weibull (o. Tegnér) LUH 1: 86 (i handl. fr. 1673); jfr Brunius Metr. 297 (1854).
2) [jfr motsv. anv. i fsv.; sannol. utvecklat ur 1 med anslutning till SAK, sbst. (1 o.) 3] (†) (brottslig) handling för vilken ngn åtalats (o. dömts); äv. övergående i bet.: rättssak, mål. Peter Helszing i Melpada en quittencia på (bötesbeloppet) jc mark ortuger för hans sakfall att han förde nogra oredeliga breff mett sig hitt in i landit ifrå danske. G1R 7: 104 (1530); jfr 1 a. Wij wehle och at icke heller någre andre saakfall, som till böter blifwe ställte, skole komma till någen försoning, annorstedz än för een sittiende Rätt. Schmedeman Just. 49 (1563). Blef för thenskull drengenn frij dömd för sak fallet, eff(te)r han icke wiste, huad hann förde. VadstÄTb. 167 (1592; i fråga om bodräkt).
Anm. Den i nedan anförda språkprov förekommande uppgiften att ordet äv. haft bet. ”rättsgiltighet” beror sannol. på missuppfattning. (Sv.) Sakfall, .. (t.) wenn eine Sache rechtskräftig geworden ist, Rechtsgiltigkeit. Möller (1807).
Ssgr (till 1; numera bl. i skildring av ä. förh.): SAKFALLS-BROTT. (†) eg.: brott som medför bötesstraff, bötesbrott; anträffat bl. övergående i bet.: egendom som avträdes l. pengar som erläggas ss. böter. (Vissa adelsmän) upbäre alle Lijfzsaker och annen saakfallz broth, af theres egne Landbönder. Schmedeman Just. 69 (1578). —
-GODS. gods (särsk. jordegendom) som (avträdes l. skall avträdas l.) avträtts l. som (indrages l. skall indragas l.) indragits till kronan ss. böter. HH XIII. 1: 71 (1562). Almquist CivLokalförv. 1: 80 (1917). —
-PENNINGAR, pl. om penningar som erläggas l. erlagts l. som ngn är skyldig att erlägga ss. böter. PrivSvStäd. 3: 300 (1575).
Spoiler title
Spoiler content