SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1921  
FALL fal4, n.; best. -et; pl. = ((†) -er Rinman (1788; i bet. V 3)).
Ordformer
(fal GR 1: 183 (1524), Gustaf II Adolf 567 (1628), Franckenius Spec. F 3 b (1638; i ssgn Falbär). faal BtFH 4: 203 (1563), Sv. synodalakter 2: 18 (1585). falld Sv:s traktater V. 1: 39 (1585). faldz (gen. sg.) Johansson Noraskog 2: 334 (i handl. fr. 1582))
Etymologi
[fsv. fal (faal, fald), motsv. d. fald, n., isl. fall, n., mnt. val, m., nt. fall, m., holl. val, m., ffris. fal, m., fht. val, m., t. fall, m., feng. feall, fiell, m., eng. fall; urgammal verbalsubstantivbildning till FALLA. — Med avs. på bet.-utvecklingen jfr äv. fr. chute, lat. casus, fr. cas o. eng. case]
vbalsbst. till FALLA; ofta konkret. — jfr AF-, BORT-, FRAM-, FRÅN-, FÖR-, HEM-, IN-, LAND-, SÖNDER-, TILL-, UT-, ÅTER-, ÖVER-FALL m. fl.
Översikt
Översikt av betydelserna.
I. 1) av tyngdkraften förorsakad, ofrivillig rörelse nedåt. Härunder bl. a.: vattenfall (i). 2) om det sätt varpå ngt (t. ex. dräkt, draperi, hår o. d.) hänger ned l. ligger.
II. 1) omkullfallande, kullstörtande. 2) fallande i strid l. för vapen, död; äv. i bildl. anv. 3) (kropp av) slaktat kreatur. 4) om det vid en jakt nedlagda villebrådet. 5) a) kullfallen (l. fälld) skog. b) mark där skogen (nyligen) är fälld. c) i uttr. hugga fall. d) åkerstycke, åkerskifte. 6) fallande i spillror, ras, instörtande. 7) i fråga om fäste, stad o. d.: intagande, kapitulation. 8) störtande (från makt- l. ämbetsställning o. d.), sammanstörtande, undergång, ruin. 9) avsteg från det rätta, felsteg, syndande, synd. 10) om frivilligt kullfallande.
III. 1) om vätskeyta o. d.: fallande, sjunkande. 2) om barometer, termometer, lufttryck, temperatur o. d.: sjunkande, avtagande, nedgång. 3) om pris, värde o. d.: sänkning, minskning, reduktion. 4) i allm.: avtagande, nedgång, tillbakagång.
IV. om vattens (l. annan vätskas) lopp (på grund av bottnens lutning); utfallande, utlopp. V. lutning, sluttning. 1) i allm.: en ytas lutning l. sluttande. 2) sluttande bärgssida o. d.; stup. 3) bärgv. om gångbildning av visst slag. 4) lutande sida av yttertak, fönster- l. taklist o. d. 5) om masts, för- l. akterstävs m. m. lutning mot lodlinjen.
VI. förh. att ngt kommer att höra l. lyda (under ngt). VII. avkunnande, avsägande (av dom). VIII. brist, uteblivande, försummelse (av ngt). IX. sätt varpå ngt utfaller, utfall. X. utgående, utfallande (av pänningmedel o. d.), utbetalning. XI. gestaltning, beskaffenhet. 1) i uttr. hava fall hos (ngn), falla (ngn) i smaken. 2) i fråga om vers o. d.: rytm, tonfall.
XII. händelse, omständighet, tillfälle. 1) i allm.: tilldragelse, händelse. 2) sorglig l. olycklig l. farlig händelse. 3) belägenhet, predikament, kasus. 4) värklig(t) l. tänkt händelse l. omständighet l. förhållande betraktad(t) ss. representant för l. exempel på en viss kategori av händelser osv., tillfälle, exempel. 5) avseende, hänseende, måtto. 6) i konjunktionell anv.
XIII. (grammatiskt) kasus. XIV. dust, kamp, envig. XV. ledighet (i tronföljd, länsherre- l. vasallskap). XVI. i vissa konkreta anv. 1) tåg varmed segel, rå osv. hissas l. nedfiras. 2) kolv å lås. 3) om visst fel å slipsten.
I. motsv. FALLA I.
1) motsv. FALLA I 1: av tyngdkraften föranledd, ofrivillig (hastig) rörelse nedåt (mot marken osv.). Fritt fall, då föremålet faller lodrätt nedåt, ohindrat av hämmande medium (annat än luften). Taga emot l. fånga l. hejda osv. ngt i fallet. Göra ett (plötsligt l. oväntat, ett flera hundra meter högt osv.) fall. Göra ett svårt l. farligt fall. Ett fall på flera manshöjder. Ett fall från hästen, från taket, från flera meters höjd. Han slog sig illa (stötte sig, skadade sig) i l. vid fallet utför trappan (l. utför bärget osv.). (Han) moste .. aff itt fall (från stridsvagnen) sigh på een hesta båår föra låta. 2 Mack. 9: 8 (Bib. 1541). Du som af äplets fall för Stjernan lagar fann. Kellgren 2: 80 (1787); jfr e. När efter et fall på Hufvudet .. blod rinner från Örat. VetHLäk. VI. 3: 46 (1799). Lagarne för kroppars fria fall. Fock 1 Fys. 61 (1853). En häger (blev skjuten) som vid fallet släppte ur gapet en liten flundra. Nilsson Fauna II. 2: 180 (1858). (†) Få et fall (dvs. råka falla, göra ett fall). Serenius (1741). — jfr KLYFTE-, LIVMODER-, METEOR-, NED(ER)-, NÄT(E)-, SKÄKTE-, SOL-, STJÄRN-FALL m. fl. — särsk.
a) [jfr d. staa paa fald, t. auf den fall stehen] (†) i uttr. stå på fallet, vara i begrepp att falla (jfr II 1 a). På branten stodo stenar grå / Som tycktes just på fallet stå. Arnell Scott Sjöfr. 102 (1829).
b) motsv. FALLA I 1 b; i fråga om atmosfäriska företeelser, särsk. nederbörd, o. därmed jämförliga fenomen. Rägnets (l. rägndropparnas) fall mot rutan. Ångornas första upstigande, och derpå följande fall (vid ett experiment). VetAH 1781, s. 147. Daggens fall är helt och hållet en verkan af afkylning genom radiation af värme. Berzelius Kemi 1: 294 (1817). Störtskurens häftiga fall. Ödmann Anv. t. skrift. 10 (1822). Tidpunkterna för snöns första fall. Atlas ö. Finl. 8—9: 1 (1899). — jfr DAGG-, HAGEL-, RÄGN-, SKY-, SNÖ-FALL m. fl.
c) (i sht i vitter stil) motsv. FALLA I 1 d; i fråga om sken, ljus, ljusstråle o. d. Vår assemblée är brillant, men kall, / Liksom på snödrifvan månskenets fall. Stenhammar 231 (1795). I genomskinlig klarhet lyser / hvar färgtons fall kring kvist och gren. Ekelund Syner 69 (1901).
d) (i sht i vitter stil) motsv. FALLA I 1 e; oeg. om (det hastiga) sänkandet l. förandet i riktning nedåt av en lem l. ett redskap l. vapen o. d. (l. ngt därmed jämförligt), ofta liktydigt med: slag. Tystnaden endast störes / Af årans fall och hjertats slag. Valerius 2: 130 (1811). Man hörde fjerran ifrån yxans fall i skogen. Bremer Pres. 443 (1834). (Häst-)hofvarnes fall mot den frusna marken. Sundblad G. bruk 80 (1881).
e) motsv. FALLA I 1 j; i sht i fråga om del av organism o. d. Ett äpples, en blommas fall från sin gren. Bladens årliga fall. Agardh Bot. 1: 235 (1830). (†) Frön (av risek) måste hemtas när de äro uti fallet (dvs. hålla på att falla). Serenius Eng. åkerm. 11 (1727). — jfr HÅR-, LÖV-, SKOTT-, TAND-FALL m. fl.
f) motsv. FALLA I 1 l; om nedfällandet av ett förhänge, en ridå o. d. En mängd inropningar efter ridåns fall. — jfr RIDÅ-FALL.
g) urmak. i fråga om ur med s. k. släphaksgång: den obetydliga fria rörelse som steghjulet gör, sedan det lämnat hakklon. Inre fall, då hjulet släpper förklon. Yttre fall, då hjulet släpper efterklon. Schweder Handb. f. urmak. 2 (1874). Ericsson Urmak. 88 (1897).
h) (†) konkret: vägstycke som en fallande kropp tillryggalägger (under en viss tid), fallhöjd. VetAH 1746, s. 74. En fallande kropps genomlupne vägstycken eller fall äro till hvarandra i lika proportion som qvadraterna af deras motsvarande tider på hvilka kroppen fallit. Törngren Artill. 1: 29 (1794).
i) om vattens (l. annan vätskas) fallande l. störtande (mer l. mindre) lodrätt nedåt; särsk. om ett vattendrags fallande utför en brant; konkret om ställe i ett vattendrag där vattnet faller ned (med inbegripande av den fallande vattenmassan): vattenfall; jfr anm. nedan. Älven gör här ett sexton meter högt fall utför den branta bärgväggen. Ett brant fall. Ett dånande, brusande fall. Gården ligger ovanför fallet, vid foten av fallet. BtSödKultH 8: 7 (1654). Omsider kom ett långt fall, att vi måste lemna båten. Linné Ungd. 2: 54 (1732). Det präktiga vattenfallet vid Handeck ... Fallet är det härligaste i Schweitz. Nicander Minnen 1: 213 (1831). En stor turbin .. konstruerad för föränderligt fall — 43,8 till 37,3 fot. TT 1873, s. 221. Europas största och präktigaste vattenfall, Njuommelsaska eller Harsprånget, egentligen en kolossal, ytterligt brant fors, genom hvilken elfven sänker sig 252 fot, hvaraf 102 fot komma på det egentliga fallet. Höjer Sv. 3: 379 (1883). Älvar och åar gjorde fall, som kunde dra kvarnar. Lagerlöf Holg. 2: 408 (1907). Ett fall eller rättare sagdt en fors med en samlad fallhöjd af cirka 100 meter på omkring 400 meters sträcka. Gbgs morgonp. 1919, nr 103, s. 7. — jfr BRÖST-, FORS-, IS-, KVARN-, STRÖM-, STÖRT-, SÅG-, UNDER-, VATTEN-, ÖVER-FALL m. fl.
Anm. Om fall i denna bet. uppger Dalin (1850) att detta ord brukas oftare än VATTENFALL. Det senare ordet torde dock böra anses ss. huvudbenämningen, vilken emellertid gärna ersättes av det kortare fall, när sammanhanget gör det tydligt att denna bet. åsyftas (jfr ex. fr. 1831). Fall torde för övr. helst (jfr dock ex. fr. 1732 o. 1919) användas mera egentligt, vare sig tanken faller huvudsakligen på vattenmassornas fallande l. på terrängens branta stupning, under det att VATTENFALL mera betecknar företeelsen som helhet o. merendels inbegriper före det eg. fallet gående l. efter detsamma följande forsar l. betecknar ett komplex av fall med mellanliggande forsar (jfr ex. fr. 1883 samt: Trollhättan är Sverges ståtligaste vattenfall).
j) i bild o. bildl., vanl. med anslutning till den bet. som omtalas under II 8; jfr FALLA I 1 m. (Göra osv.) ett fall från predikstolen, se PREDIKSTOL. Sii lyckans speel ..! ostadig städz hon blifwer / Hwad nu högst war, sitt fall det tar. A. Wollimhaus (c. 1669) i 2 Saml. 1: 126. Se, ifrån fallets brant, der svindlande du (Svea!) stod, / du rycktes nyligen af dina ädlas mod. Tegnér (WB) 2: 76 (1812). En växer, en försvagas, / En stiger, en gör fall. Runeberg 4: 138 (1857). — särsk. i ordspr. o. ordspråksliknande uttr. Jw högre kall jw större fall. Balck Esop. P 5 b (1603); jfr Grubb 402 (1665). Högt på pall, giör diupa fall. Grubb 119 (1665); jfr Rhodin Ordspr. 79 (1807) o. Sv. ordspråksb. 46 (1865). Höga Hästar giöra (dvs. bringa sin ryttare) swår fall. Grubb 365 (”465”) (1665); jfr Rhodin Ordspr. 79 (1807).
2) motsv. FALLA I 3, om det sätt varpå ngt hänger ned (l. ligger); i sht i fråga om dräkt, veck, draperi, hår, lock o. d.; äv. (i sht i vitter stil) konkret om nedhängande del (av dräkt osv.). Den här kjolmodellen har ett ovanligt vackert l. ledigt l. mjukt fall. Jag kan aldrig få något ordentligt fall på mitt hår. Benens rätta fall (vid ridning). Platen Handledn. f. rytt. 15 (1856). Lockarnas fall på människohufvudet. Rydberg Varia 167 (1894). Stramt om de präktiga höfterna flyter / ridkjolens plastiska fall. Fröding Stänk 47 (1896). Han slumrar icke. / Se armens fall! En blott förställning är det. Hallström Gr. af Antw. 48 (1899). jfr: Ångan, som under vinterkölden hängt som ett tungt fall öfver skorstenen. Hülphers Ångermanl. 13 (1900). — jfr VECK-FALL.
II. motsv. FALLA II.
1) motsv. FALLA II 1: omkullfallande, kullstörtande; stundom: fällande. Luta till (sitt) fall. Göra ett svårt, häftigt, ödesdigert fall. Ehuru fallet var ganska lindrigt, skadade han dock sitt knä. Flaggstången drog honom med sig i fallet. Braket av den gamla ekens fall hördes vida omkring. Carl IX Calend. 144 (1606). En Gardes-Corporals Hustru hade .. i et olyckeligit fall på hal is, brutit vänstra armen tvärt utaf. Acrel Chir. händ. 255 (1759). Är yxan satt till roten, så stundar furans fall. B. E. Malmström 6: 272 (1845); jfr 2. jfr (ordlekande): Som ett glas står gatans svall. / Det är farligt, / skynden varligt, / verlden bringar Er på fall. Tegnér (WB) 3: 77 (1819); jfr 8. — jfr BROTT-FALL. — särsk.
a) i numera obr. förb.; särsk. [jfr d. staa paa fald, t. auf den fall stehen] i uttr. vara l. stå på l. i fallet l. stå till fall, vara nära sitt fall, vara nära att falla (jfr I 1 a). Thett trä är snartt vdi falle, / som hwar man hugger vppå. Visb. 1: 16 (1572). Ett fall, han med en hest tagidt hade på vägen. A. Oxenstierna 1: 86 (1614). Skorsteenen ståår till fall huar dagh (dvs. kan falla vilken dag som helst). VDAkt. 1691, nr 1. — bildl. (jfr b). Han fonger ofta fall som en annan fella will. Sv. ords. A s b (1604). (Norden) lutar och står i fallet. Mörk Ad. 2: 229 (1744).
b) i bild o. bildl. (jfr a slutet); vanl. med anslutning till de bet. som omtalas under 8 o. 9 nedan. Ps. 1536, s. 74. Tu haffuer frelst .. mina fötter jfrå fall. Psalt. 56: 14 (Bib. 1541). Om han (dvs. den fromme) än staplar sigh til fall, / Gudh honom handen räckia skal, / Til skada han eij faller. Ps. 1695, 49: 7. (I) som liknöjdt skåden / En annans fall, blott I sjelfve stån! Wallin Vitt. 1: 49 (1839). Snart kanske äro vi bräckliga gubbar, torkade stammar, som luta till fall? Wennerberg 2: 4 (1848, 1882).
2) motsv. FALLA II 2: fallande l. stupande i strid l. för vapen, död; äv. i utvidgad o. bildl. anv., stundom liktydigt med: fällande, ”mejande”, ”skördande” o. d. Gräsets, sädens fall för lien. Iagh wiste wel at .. (Saul) icke skulle kunna leffua effter hans (dvs. sitt) fall. 2 Sam. 1: 10 (Bib. 1541). Bäst är vara färdig för medgång som fall / Uppå hafvet. Geijer I. 3: 183 (1811). (Plutonens) allraförsta salfva ren blef åtta Finnars fall. Runeberg 2: 54 (1846). (Hjältens) fall på ärans och segerns höjd. Snoilsky 2: 56 (1881). — jfr MAN-FALL. — särsk.
a) [liksom motsv. uttr. i d. efter t. knall und fall] i uttr. knall och fall, eg. utmärkande att ett skott omedelbart åtföljes av det skjutnas fall (o. död); ögonblicklig död; numera vanl. adverbiellt: plötsligt, ögonblickligt; i sht om dödens inträde utan föregående sjukdom. Dö, stupa knall och fall. Gr. Rehnschölds jägare .. (sköt) Bonden i bröstet, med en stussare-kuhla, at han knall och fall var död. Nordberg C. XII 1: 844 (1740). (Vinkypare) måste vara agtsamme .. at sätta hufvudet i sprundet på ett aftappat vinkäril, ty då offtast är det knall och fall. Linné Diet. 2: 67 (c. 1750). (Han) har slagit vantarne i bordet knall och fall. Blanche En trappa upp 56 (1843). På en af .. (sina dagliga rid-)turer fick han slag och afled knall och fall. Wrangel M:a v. Schwerin 287 (1912).
b) [bet. ansluter sig delvis till I 1 j] motsv. FALLA II 2 d; bildl. i fråga om plan, förslag, motion, teaterpjäs o. d.: misslyckande, fiasko. Pjäsens fall var i själva värket förutsett. Remmer Theat. 1: 233 (1814). (Oscar I) älskade .. (de förslag) som voro hans, och .. deras fall grämde honom djupt och länge. Thomander 1: 521 (1859). (Härordnings-)frågans fall. Paulson Minnestal i Gbgs VSH 62 (1897).
3) [anv. utvecklad ur 2; jfr motsv. anv. i sv. dial., isl. o. nor. dial.] (mindre br.) konkret: (kropp av) slaktat kreatur; numera i sht i förb. helt fall, hel kropp (i motsats till styckat djur). Ett fall af storboskap. Rothof Hush. 120 (1762). Fårkött: Helt fall 90 à 92 öre (pr kg.). GHT 1903, nr 140 A, s. 3. — jfr FÄ-, KO-, NÖT-, OX-FALL.
4) [efter motsv. anv. i t.] (föga br.) konkret, om det vid en jakt nedlagda villebrådet. Dagens ”fall” var, bland en sådan massa djur, ett af de sämsta. Quennerstedt Resa 227 (1867).
5) [anv. utvecklad ur 1 (o. 2)] konkret, i fråga om kullfallande l. fällning av skog o. i därur utvecklad anv.
a) [jfr motsv. anv. i sv. o. nor. dial.] (numera bl. bygdemålsfärgat) om kullfallen (l. fälld) skog; jfr VIND-FALL, VIND-FÄLLE. En Förståndig Huushållare ransakar först effter alle Windfall och andre fall, them brukar han först op. Rålamb 13: 81 (1690). Modin G. Tåsjö 175 (1916). — jfr SKOGS-, VIND-FALL.
b) [jfr motsv. anv. i sv. o. nor. dial.] mark där skogen (nyligen) är fälld l. avröjd; jfr FÄLLA, sbst., HYGGE. Rålamb 13: 31 (1690). En på ett nyhugget fall uppförd stuga. Beskr. ö. Dal. III. 6: 80 (1867). Ett kalt fall med stubbar och ormbunkar. Heidenstam Alienus 3: 25 (1892). Hur de skötte myrslåtter, och hur de brände fall. Lagerlöf Liljecr. 164 (1911). — jfr KOL-, LJUNG-, RIS-, RÅG-, SKOGS-, SOT-, SVEDJE-FALL m. fl.
c) i uttr. hugga fall, där bet. vacklar mellan a o. b. (Straff bör stadgas) för dem som emot förbudh hugga fall. RARP 3: 172 (1641). Har ni huggit mera fall i år än i fjol ..? Almqvist Tre fruar 3: 17 (1843). Finnarne (hade) .. fått lof att hvar och en .. hugga ett fall af ett tunnlands vidd. LfF 1901, s. 272; jfr b.
d) [jfr motsv. anv. i sv. dial., ä. dan. o. dan. dial.; anv. sannol. utvecklad ur b] (föga br., med bygdemålsfärgad anstrykning) åkerstycke, åkerskifte. Hörlén G. sed. 71 (i handl. fr. 1802). — jfr ÅKER-FALL.
6) motsv. FALLA II 3: kullstörtande (o. krossande), fallande i spillror, rasande, ras; om byggnad o. d.: instörtande. (Huset) föll om kwl, och thess fall war stoort. Mat. 7: 27 (NT 1526). Jag må bekänna, jag hade förr trott himmelens fall (än det som inträffat). Ekeblad Bref 1: 430 (1655). Bägge gaflarna i öster och wäster luta till fall. VDArk. 1715. (Jätten) ryster och ryster. Då nickar till fall / den byggnad all (dvs. Lunds domkyrka). Tegnér 1: 207 (c. 1820). UVTF 12: 81 (1875). — jfr HIMMELS-, JORD-, KLIPP-FALL. — särsk.
a) (†) konkret (jfr b): spillror, ruiner. (Ett illa byggt hus) faller .. omkull, och ther blifwa fall, och bröke vthaff. Schroderus Comenius 537 (1639).
b) (numera föga br.) om ras i gruva; äv. konkret (jfr a), om den nedrasade bärgmassan. I torsdagz .. fall et mechte stort fall her i Sale grufue. OxBr. 11: 19 (1614). (Malmen) kan ingen bekomma för det stora Fall, som therpå ligger. JernkA 1898, s. 364 (cit. fr. 1624). Carlskogha grufwor äro .. öfwermåtton fahrlige till fall och diupa. Johansson Noraskog 3: 245 (i handl. fr. 1684). Fryxell Ber. 7: 103 (1838). — jfr BÄRG-, GRUV-, GRÅBERGS-, JORD-FALL.
7) motsv. FALLA II 4; i fråga om fäste, stad o. d.: erövring, intagande (gm en fiende), kapitulation, uppgivande (åt en fiende). Snart inlopp .. underrättelsen om Weissenburgs fall. Mankell Fältsl. 145 (1857). Med Favreuils fall var Tyskarnes hela första ställning i Fransmännens våld. Rappe Nordarm. 132 (1874). Ill. mil.-revy 1898, s. 75.
8) [jfr motsv. anv. i d., mnt. holl., t. o. eng., ävensom av fr. chute o. lat. casus; anv. utvecklad ur 1, 2 o. 3, delvis äv. ur I 1 j] bildl.: störtande (från makt- l. ämbetsställning l. från ekonomiskt välstånd osv.); kull- l. sammanstörtande; undergång, ruin, förstörelse; särsk. i vissa uttr., ss. komma l. bringa (ngn l. ngt) på fall, förr äv. vara (ngn l. ngt) till fall l. föra (ngn l. ngt) i fallet: störta (ngn l. ngt), bringa (ngn l. ngt) till undergång, åstadkomma l. medföra (ngns l. ngts) ruin, slå ned, krossa (ngn l. ngt), förr äv. med svagare bet.: bringa (ngn) i olycka, komma (ngn) att råka illa ut; förr äv. komma på fall, få ett fall l. taga sitt fall: störtas, gå under, drabbas av undergång l. ruin osv.; förr äv. stå på fall l. vara på fall: vara nära att störtas l. störta samman l. gå under, vara nära (sin) undergång l. ruin. En affärsmans, en gunstlings fall. Man kan vänta den nuvarande ministärens fall vilken dag som helst. Om han stupar, så drager han många med sig i fallet. Snarliga kommer thens ondas fall. Ps. 1536, s. 34. (Avgudarna) woro honom och helo Israel til fall. 2 Krön. 28: 23 (Bib. 1541). Then gamble Konung Christiern och hans .. anhengere .. wille komma thesse Riker åther på fall igen. GR 14: 173 (1542). Ther til thet wist komma skall, / At Niniue fåår itt ewigt fall. Tob. com. F 4 b (1550). Thet therföre han (dvs. Erik XIV) på fall kommen är, och rijket qwitt gångit hafwer. Gustaf II Adolf 77 (c. 1620). Påfwens Rijke står nu på Fall. Schroderus Os. III. 1: 10 (1635). Ther någon kitzlig skulle komma öfver .. (de oreviderade räkenskaperna), kunde mången bringas på fall. 2 RARP 4: 411 (1727). De fyra Monarchierne togo sit fall onekeligen genom veklighet. Posten 1769, s. 879. Detta stolta mod, som dig i fallet för. Kellgren 1: 37 (1786). Af detta ställes uttydning beror hela den Christna Religionens bestånd eller fall. Ödmann Str. förs. II. 1: 1 (1803). Det ena stora (handels-)husets fall drar det andra efter sig. Leopold 4: 279 (c. 1820). Mössornas glädje öfver (den franske statsministern) Choiseuls fall. Odhner G. III 1: 4 (1885). — särsk. i ordspr. Stoort sinne gåår för fallet. Ordspr. 16: 18 (Bib. 1541); jfr: Högfärd går för fallet. Grubb 364 (1665) o.: Högmod går för fall. Rhodin Ordspr. 79 (1807). Många hielpa til ens mans fall. Grubb 96 (1665). Dryck (dvs. dryckenskap) är vngdoms fall. Dens. 159. Kall, haar bådhe födha och fall. Dens. 411.
9) [jfr motsv. anv. i fsv., d., isl., t. o. eng., ävensom av fr. chute o. lat. casus] motsv. FALLA II 6; i fråga om moraliska förh.: avsteg från det rätta, felsteg, fallande i synd, syndande, synd; stundom (med anslutning till I 1): nedsjunkande (i synd l. last); särsk. i förb. komma l. bringa, förr äv. draga l. föra (ngn) på fall, komma (ngn) att falla, förleda, förföra (ngn); förr äv. komma på fall, falla i synd, falla (för en frestelse osv.). Ett djupt, svårt, ohjälpligt fall. Upprätta ngn från hans fall; vinna upprättelse efter l. från sitt fall. Aff (judarnas) .. fall hende hedningomen salugheet. Rom. 11: 11 (NT 1526; öv. 1907: felsteg). Wij äre alle falne genom wår första fadhers Adams fall. O. Petri 1 Post. 108 a (1528); jfr a. At wij letteliga och oförwarandes komme på fall. L. Petri 1 Post. c 6 a (1555). (Dalkarlarnas) Kyrckioheerdar, som them på thet orådh och fall fördt hade. Girs G. I 137 (c. 1630; i fråga om det s. k. klockupproret). Igenom sin ogudacktighet hafver (han) bracht mången på fall. Lagerström Bunyan 1: 116 (1727). (Ett dåligt exempel) drog mig på fall. Mörk Ad. 2: 50 (1744). Ett fel (hos den kristna församlingen), som .. skall komma tusen och åter tusen (kristna) .. på fall. Wikner Tankar o. fr. 16 (1872). — jfr HORDOMS-, SYNDA-, ÅTER-FALL m. fl. — särsk.
a) (i sht i religiös stil) pregnant, om avfall från (gemenskapen med) Gud l. det gudomliga, syndafall (i sht i kristlig mening); särsk. om det första människoparets fall, ”syndafallet”. Effter fallet födas wij til wärlden, i altsom största owetenheet och oförståndh. Botvidi Brudpr. 36 (1620, 1622). Man .. trodde (i det hedniska Norden), at et Almänt förderf, et Almänt fall .. hade kommit öfver verlden strax efter dess skapelse. Dalin Hist. 1: 127 (1747). Dock sväfvar äfven för dess (dvs. blommans) sinne / En dunkel hogkomst af dess fall. Stagnelius (SVS) 2: 144 (1821; jfr 5: 181). Wallin Rel. 3: 168 (1831).
b) om kvinnas felsteg i sexuellt sedlig mening. (Jakobs dotter Dina) ville gå spatzera och besee the Cananeeske quinnor och kom ther offuer på fall. L. Petri Oec. 49 (1559). Hon har råkat, kommit, råkat komma på fall. Bringa en flicka på fall. Dalin (1850).
10) motsv. FALLA II 7; om frivilligt kullfallande l. kullstörtande l. avsiktlig (hastig) lutning mot marken o. d. Någon arab, förrättande sin egendomliga bön med dess många åtbörder, knäböjningar och fall framstupa med pannan mot golfvet. E. Gleeeup i Kongo 2: 397 (1888). jfr FOT-, KNÄ-FALL. — särsk. gymn. L. G. Branting 1: 26 (c. 1860). Fall betyder hela kroppen eller öfverlifvet i rak ställning fäld bakåt, framåt eller till sidan. Balck Idr. 3: 131 (1888). jfr SID-, STUP-FALL.
III. motsv. FALLA III: sjunkande, sänkning; minskning, avtagande, tillbakagång. — särsk.
1) motsv. FALLA III 1; i fråga om vätskeyta o. d.: fallande, sjunkande. Vattnets fall på en enda natt uppgick här till över en meter. (Nilen) välsignas (av Egyptens folk) i sin böljas flöde, / Välsignas i sin böljas fall. Wallin Vitt. 1: 42 (1808). — (†) pregnant: äbb. Skillnaden i högden af flod och fall. VetAH 1753, s. 174.
2) motsv. FALLA III 3; i fråga om (kvicksilverpelaren i) barometer o. termometer samt i fråga om lufttryck, temperatur o. d.: sjunkande, minskning, avtagande, nedgång. Lufttryckets o. temperaturens hastiga fall under de senaste dagarna. VetAH 1749, s. 94 (i fråga om barometer). — jfr BAROMETER-, TEMPERATUR-FALL m. fl.
3) motsv. FALLA III 4; i fråga om pris, värde, (köp- l. betalnings)kurs o. d.: sjunkande, sänkning, avtagande, minskning, reduktion, nedgång. Statstjänstemännen fordra full kompensation för pänningvärdets fall. At klippingen motte et fal faa saa at han ecke ginngo mera en for iiiij hwithinger. GR 1: 183 (1524). Ingen sak .. drabbade en och hvar så känbart som sedelmyntets fall. Malmström Hist. 5: 51 (1877). Silfverprisets oaflåtliga fall. Forssell Stud. 2: 105 (1888). Räntans fall. ES 1: 413 (1894). — jfr KURS-, PRIS-, VÄRDE-FALL m. fl.
4) (numera föga br.) motsv. FALLA III 7; i allm.: avtagande, minskning; avslappning; nedgång, tillbakagång, förfall. Alt thz menniskionne til godho skapat war, haffuer mz henne fått jtt fall, och äro jntit nw så klaar och reen, fruchtsam och dreghtig som the skapat wore. O. Petri Men. skap. 40 (c. 1540). Roms upstigelse och fall. Polhem PVetA 1745, s. 9. Sedernas fall. Lanærus Försök 59 (1788). All höjd af fullkomlighet är gränsen til fall. Kellgren 3: 222 (1793). (†) (Jag) skulle .. lidit ett fall til min ähra. Mörk Ad. 2: 119 (1744).
IV. motsv. FALLA IV; om vattens (l. annan vätskas), särsk. ett vattendrags, rinnande åt ett visst håll (på grund av bottnens lutning): lopp; äv.: utfallande, utlopp; numera nästan bl. med tanken särsk. fäst på lutningen, varvid anv. stundom är svår att skilja från V 1. Floden har sitt fall åt denna sida, har ett starkt fall. Petreius Beskr. 1: 106 (1614). Gifwa (älven) .. ett annat fall eller gång. Schroderus Liv. 768 (1626). Den lösa trädroten, som jag visade dig vid bäckens fall i insjön! Rydberg Sing. 74 (1857, 1865). Den flytande metallen (måste vid gjutningen) hafva ett starkt fall. TT 1872, s. 98. — jfr UNDAN-, UT-, VATTEN-FALL. — särsk. (vard., skämts.) i överförd anv., i uttr. ha godt fall o. d., ha förmåga att hastigt tömma ett glas l. att nedsvälja l. förtära stora kvantiteter dryckesvaror, ”dricka bra”. Weste (1807). Anfäkta det, du har godt fall, märker jag! Hedberg En odåga 14 (1867). SD 1905, nr 342, s. 8.
V. motsv. FALLA V: lutning, sluttning; äv. konkret.
1) (i sht i fackspr.) om en ytas (markens, en flod- l. dikesbottens, ett taks osv.) lutning l. sluttande; stundom (i sht i förb. med en måttbestämning) konkretare, om höjdskillnaden mellan två punkter l. ställen på en yta o. d. Loire skall enligt afvägning åtminstone hafva tre gångor så stort fall, som Seine. Bergman Jordkl. 183 (1766). På flera hundrade alnars längd finnes knappt nog en fots naturligt fall. QLm. I. 3: 53 (1833; om Västergötlands och Dalslands slättbygd). Skeppets och korets vattentak äro lika höga och ha lika fall åt båda långsidorna. Brunius Sk. konsth. 252 (1850). Brons fall från midten mot ändarne är 1: 50. TT 1897, B. s. 40. Dikena voro fina med jämnt fall. Blomberg Overgångstider 135 (1915). — jfr YT-FALL. — (föga br.) i utvidgad anv., i fråga om den inre ytan av en bösspipa. Fall säges en (böss-) pipa ega, då dess nedre del är vidare än den öfre invändigt. Källström Jagt 234 (1850).
2) (numera mindre br.) konkret: sluttande bärgssida (o. d.), sluttning; särsk. om brant sluttning: stup; äv. i bild. En fåfäng Äregirighet har bracht eder til ytterste brädden af et bratt och farligit fall. Ehrenadler Tel. 455 (1723; fr. orig.: précipice). (Vi) klängde .. oss up för den aldra brantaste Landtborgen, at se efter Alunmalm i bråttet af sielfva fallet. Linné Öl. 65 (1745). De vitgula kritbranternas släntor och fall. Knöppel Barbarer” 10 (1916).
3) [sannol. efter motsv. anv. i t.] bärgv. konkret: sträcka där en fyndig l. ofyndig stupande gångbildning närmar sig, berör l. genomsätter en annan bärg- l. malmfyndighet. Ädla fall (l. malmfall). Oädla (dvs. icke malmförande) fall. Ett ʃall förädlas l. blir rikt (då malmfyndigheten här får större metallhalt), blir fattigt l. tomt (då metallhalten minskas l. utgår). Då desse faller fortfara uti jämnt strykande, få de namn af starka Faller, men om de göra åtskilliga bugter, heta de Springfaller. Rinman 1: 741 (1788). Dens. 2: 89 (1789). — jfr MALM-, SPRING-, ÄDEL-FALL.
4) (i sht byggn.) konkret: lutande sida av yttertak, takfall; äv.: lutande övre yta av annan del av byggnad, ss. av fönster- l. taklist, skorstenskrans m. m. Tak med ett fall (s. k. pulpettak), tak med två fall (s. k. gaveltak), tak med fall åt alla fyra sidorna (s. k. valmtak). SFS 1842, nr 44, s. 18. Hvarje list måste förses med fall. TT 1896, Extrah. s. 48. I vår tid och med vårt hårda klimat har det blifvit nödvändigt att förse yttertaken med jämförelsevis höga fall. 2 UB 1: 425 (1898). Skorstensmurarnes öfversta del (täckes) med krans af kalksten, försedd med fall och droppnäsa. Arbetsbeskr. f. ny byggnad åt univ.-bibl. i Lund 7 (1902). — jfr FÖNSTER-, TAK-FALL m. fl.
5) [jfr motsv. anv. i t.] skeppsb. om masts, skorstens, för- l. akterstävs lutning i förh. till lodlinjen. Fallet af achter stäfven (skall vara) 1. fämte del af hela stäfvens Längd. Rajalin Skiepzb. 8 (1730). Masternas fall .. beror af fartygets form och segelställning. 2 UB 9: 598 (1906).
VI. (föga br.) motsv. FALLA X 3; om det förh. att ngt kommer att lyda under ngt o. d. Värst ibland (franska revolutionens följder) .. var (för den venetianska republiken) .. dess fall under Österrikes herravälde. Atterbom Minnen 349 (1818).
VII. (föga br.) motsv. FALLA XI 4: avkunnande, avsägande, fällande. Efter Domens fall. Biberg 3: 14 (c. 1823).
VIII. [jfr motsv. anv. i isl. o. nor. dial.; jfr FALLA XII] brist, saknad, uteblivande, förlust, försummelse (av ngt); bl. i ssgrna MÄSS-, TINGS-, VISE-FALL.
IX. (†) motsv. FALLA XIV 1: sätt varpå ngt utfaller, utfall. En part höllo för rådhsampt at förbidha .. lyckones fall, ehuru hon sigh dogh tee wille. Schroderus Liv. 566 (1626). — jfr LOTT-, LYCKO-FALL.
X. motsv. FALLA XV 3 o. 4: utgående, utfallande (av pänningmedel l. böter o. d.), utbetalning; bl. i ssgrna ARF-, PEN-, SAK-FALL.
XI. motsv. FALLA XIX: gestaltning, beskaffenhet.
1) [efter motsv. uttr. i holl., t. ex. de wijn heeft van daag geen val bij mij] (†) eg. pregnant: god l. vederbörlig beskaffenhet; i uttr. hava fall hos (ngn), smaka (ngn), falla (ngn) i smaken. Hwad Kost och Drick han (dvs. den passionerat förälskade) tära skal, / Kan ey hoos honom hafwa fall, / Han matlas vth .. / Han fallnar bort. Palmcron Sundh. sp. 209 (1642).
2) (i sht i vitter stil) motsv. FALLA XIX b; särsk. i fråga om vers, ofta i sht med tanke på växlingen av betonade o. obetonade stavelser l. av tonhöjden, närmande sig bet.: rytm, tonfall. Rytmens l. rytmernas fall. Allenast Versen har sitt fall och flyter lätt. Brenner Dikt. 2: 35 (1726). Den femfotade trokaiska versen .. med sitt folkligt naiva fall. Söderhjelm Runeberg 2: 156 (1906). (Rösten) sjönk och steg i vackert fall. Sjödin St. hjärtan 293 (1911). — jfr LJUD-, ORD(A)-, SLUT-, TAKT-, TON-, VERS-FALL.
XII. händelse; situation; omständighet, förhållande; tillfälle. — jfr DÖDS-, KRIGS-, MELLAN-, MISS-, NÖD-, O-, OLYCKS-, SORG(E)-, TILL-, VEDER-, ÅT-FALL m. fl.
1) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. dan. o. t., ävensom av fr. cas o. lat. casus] (†) i allm.: tilldragelse, händelse, i pl. äv.: öden; i förb. med vissa adjektiviska bestämningar, ss. i uttr. ömkeligt fall, skadligt fall, vådligt fall o. d., mer l. mindre närmande sig bet. 2. Effter sådana fall ju icke allenest hoss oss .. sig tilldragitt haffuer. GR 17: 628 (1545). E(ders) F(urstliga) N(åde) gifwer iagh .. tillkenna, thet ynkelige fall .. att en medålders Qwinna slogh sin egen man. SUFH 1: 9 (i handl. fr. 1600). Min Triumph, lijkasåsom til Mennisklighe falz bespåttelse, .. inföll emillan twenne mine Sönners lijkfärder. Schroderus Liv. 912 (1626; lat. orig.: ad ludibrium casuum humanorum). Så ofta något särdeles skadeligit fall eller stor förändring för Swearike är på färde. Block Motala ström 84 (1708). Missfödsel, som af vådeligt fall (dvs. olyckshändelse), eller annor händelse timad är. MB 16: 2 (Lag 1734).
2) [jfr motsv. anv. i fsv. o. mnt., ävensom av lat. casus] (numera bl. möjl. ngn gg i religiös stil) beklaglig l. sorglig l. olycklig l. farlig händelse, olycka; särsk. i uttr. dödligt fall l. dödsens fall, dödsfall; äv. pregnant om dödsfall. The Gudhfruchtighe komma offta j Fall, Farligheet och vthi Dödzfaara. P. P. Gothus Underv. Ee 5 a (1590). Hwadh vthlofwat är thet skee skal, / Om migh ey händer dödzens fall. Messenius Svanhv. 46 (1613). Der .. H(ans) K(ungl.) M(ajestät) .. någodh dödeligidh fall vedkomme skulle. OxBr. 5: 431 (1627). Hvad stort fall kringföres af sorgens rykte? .. Carl är död! Lehnberg i 1 SAH 2: 296 (1788, 1802). Rundgren Minnen 2: 6 (1859, 1883).
3) [jfr motsv. anv. i fsv., t. o. ä. eng., ävensom av eng. case, fr. cas] (numera knappast br. utom i c) belägenhet, situation, predikament, kasus, förhållande. Huru .. (Abraham) sigh vthi thenna suåra fallen skickade. L. Petri Oec. 25 (1559). Scribe hör .. till de författare .. af hvilka (svenskar) .. läst ganska litet. Rec. är åtminstone i detta fall. Palmblad i SvLittFT 1833, sp. 810. Dalin (1850). — särsk.
a) (†) i uttr. komma i fall (att), komma i tillfälle (att). (Gustaf II Adolf) lemnade en wederbörligh instruction för Evert Horn, Iesper Anders. och Måns Mårtens., om the i fall skulle komma, at begynna tractaten (med Ryssland). Widekindi KrigsH 618 (1671).
b) [jfr t. dies war der fall der römer, fr. c'est mon cas] (†) i uttr. (det l. det) är ngns fall, är ngns kasus, är förhållandet l. händelsen med ngn. Detta är just Engländarnes fall. Thorild 2: 100 (1784). Leopold (1799) hos Roos Familjearkiv 138.
c) (fullt br.) i uttr. det l. det är fallet (med ngn l. ngt), det l. det är förhållandet l. händelsen (med ngn l. ngt), förekommer hos l. utmärker osv. (ngn l. ngt); ngt l. så är fallet, ngt l. så är förhållandet l. händelsen, ngt äger rum l. förekommer. En resa i Lappland var i forna tider förenad med helt andra besvärligheter, än vad fallet är i våra dagar. Han såg ut, som om han hade druckit, men det var all(dele)s inte fallet. Han hade blivit en utpräglad vanemänniska, som fallet ofta är med gamla ungkarlar. Leopold 3: 343 (1794, 1816). Den, som .. (inom) sin egen vetenskap .. icke vet det ringaste, hvilket är fallet med nästan alla våra härvarande teologer. Tegnér 5: 438 (1825). Fallet är .. det att Pausanias är föga tillförlitlig. J. Paulson i GHÅ I. 3: 14 (1895). När ett djurfolk dör ut, bruka människorna oftast vara skuld till det, men så var inte fallet denna gång. Lagerlöf Holg. 1: 67 (1906). jfr (†): Har ej .. samma fall rum äfven med sjelfva förnuftsgåfvan? Leopold 4: 125 (c. 1820).
4) [jfr motsv. anv. i fsv., dan. o. t., ävensom av eng. case, fr. cas o. lat. casus; jfr äv. holl. geval] (verklig(t) l. möjlig(t) l. tänkt) händelse l. omständighet l. förhållande, betraktad(t) ss. representant för l. exempel på en viss kategori av händelser osv., tillfälle (då ngt visst inträffat l. inträffar l. ägt l. äger rum osv.), stundom (i sht i förb. med ett följ. av ngt): exempel (på ngt). I ett givet fall handla så l. så. Ett enkelt, invecklat, typiskt, ovanligt, kinkigt, tvivelaktigt fall. Två alldeles likadana fall behandlades nyligen av högsta domstolen. Handla, gå fram, taga ställning (osv.) från fall till fall. I flera, de flesta, många, vissa, några, vanliga fall (förhåller det sig så l. så). I dessa, dylika, andra, liknande fall. Ett sådant vågstycke lyckas kanske i ett fall av l. på hundra. Inordna, subsumera det enskilda fallet under regeln. Hvar .. sig itt sådant fall begåfve att ... RA 1: 384 (1544). Swår fall, som icke kunna slijtas vthan genom öffuerhetennes sententz. L. Petri Skyld. D 7 a (1572). I alla the fall, ther then, som sökes, håller sig undan. UB 2: 3 (Lag 1734). Det gifves intet fall, der jag kan sluta ifrån en orsak til dess verkan, utan at sluta af erfarenheten. Höijer 1: 109 (1797). Antingen du brukar silkeshuckle eller hatt, tycker jag om dig i begge fallen. Almqvist Det går an 112 (1839). Om ett blott antaget eller icke verkligt fall jemföres med ett verkligt. Ehrnberg Ellendt-Seyffert 210 (1866). Att lita på en slyngel till skolpojke i fall af sådan vigt. Wikner Vitt. 142 (1878). I ”Viser på Varmlanske tongmåle” af Fredrek på Rannsätt kan man icke leta upp ett enda fall af personalpronominet den. E. H. Tegnér i 3 SAH 6: 420 (1891). Här förelåg ett fall, som grundlagen icke förutsett. De Geer Minnen 1: 157 (1892). — jfr GRÄNS-, HUVUD-, KONFLIKT-, RÄTTS-, SAMVETS-, UNDANTAGS-, VÄXEL-, YTTERLIGHETS-FALL m. fl. — särsk.
a) [jfr ä. t. im fall] (†) i uttr. på (ett) fall l. i fall l. till fall: i förekommande fall; eventuellt; törhända, möjligen; till äventyrs. Om .. vppå ett fall hände och nöden så fordrade, at ... Tegel G. I 2: 196 (1622). När någhot äfwentyre til fall förekommer. Emporagrius Likpr. ö. A. Ulfsparre D 2 a (1647). Åtskilliga nödvändigheter .. at thermed, i fall, kunna förskantza sig. Humbla Landcr. 401 (1740).
b) i uttr. i så fall l. (i skriftspr., ngt stelt) i, förr äv. på, sådant fall, l. i, förr äv. på, det fallet, i sådan händelse l. i den händelsen, under sådana l. dessa omständigheter, om så skett l. sker l. är förhållandet osv.; i, förr äv. på, annat l. motsatt l. (numera bl. i stelare skriftspr.) vidrigt fall, i annan l. motsatt händelse, om detta l. så icke skett l. sker l. är förhållandet osv., annars, eljest; förr äv. på något (o. d.) fall, under några omständigheter; i sht förr äv. i intet fall, under inga omständigheter, alldeles icke, aldrig. Har han rest? I så fall (l. i det fallet) får du vara snäll och genast telegrafera. (Det) wore .. emot Rikzens Rett att the .. skulle på någrehanda fall eller sätt igentaga (Sigismund) till Sweriges Regemente. RARP 1: 32 (1627). Man (har) .. på sådant fall penningar aff Frantzosen att förmoda. RP 6: 740 (1636). (Vi) wele .. på thet fallet honom för sådant sitt omack låta gifwa en skälig .. wedergälning. Privil. ang. bergsbr. 1649, 2: A 3 b. Att H:s M:t i sådant fall moste gå med et considerabelt corpo. HT 1912, s. 121 (i handl. fr. 1656). I widrigt fall. Swedberg Påminn. § 10 (1712). På annat fall. 2 RARP 5: 411 (1727). En manlig själ, i intet fall, / Är villans slaf. Arnell Scott Sjöfr. 35 (1829). Kanske det (ofruktbara trädet) .. skall bära frukt (om det blir gödslat); men i annat fall må du framdeles hugga bort det. Luk. 13: 9 (Öv. 1883).
c) [jfr d. i alt fald, i hvert fald] i uttr. i alla l. (jfr anm. nedan) allt l. varje fall l. i vilket l. vad fall som helst (o. d.), förr äv. på alla l. allt fall, i alla händelser, under alla omständigheter, huru än skett l. sker l. är förhållandet; förr äv.: för alla händelser l. eventualiteter. Må vara, att det går bra; i vilket fall som helst var det obetänksamt gjort av honom. Att Kon. M:t sin endtlige resolution i saken oppå alle fall och händelsse .. oss nådigest förnimme later. OxBr. 5: 90 (1616). Hällsingeborg, hwilcket Hans Kongl. Maij:t .. wille hafwa (befäst) .., att kunna på allt fall stå der inne med ett lijtet valiant Corpo, där så omträngde. HSH 31: 347 (1662). I allt fall är man .. fri att följa sitt eget snilles hela finhet. Thorild 4: 146 (1794). Hemligheten af .. (esséernas) böcker iakttogs sannolikt .. derföre .. att de icke skulle under ett så i laster försänkt tidhvarf profaneras. I alla fall skulle de bevaras för Judarne, hvilka fördömde dem. Agardh Theol. skr. 1: 34 (1842, 1855). — särsk. (i sht i talspr., varvid uttr. i alla fall stundom vard. förstärkes till i alla fulla fall o. d.) med koncessiv l. inskränkande bet.: ”man må säga vad man vill”, ”så mycket är säkert”, ändå, likväl, icke desto mindre; åtminstone. Han har sina idéer, men han är i alla fall en bra karl. Den ena patienten mindre tål, / Den hårdare naturen kräfver mera; / I alla fall, ur denna fyllda bål, / God' vänner, låt oss flinkt medicinera. Valerius 2: 72 (1809). Vid det möte, som i år kommer att ega rum, blir i allt fall ingenting afgjordt. Tegnér 6: 96 (1827). Hur det gick till, det är inte godt att veta; men gick gjorde det i alla fulla fall. Landsm. 1: 641 (1880). Det var .. ingen hemlighet .. hvarifrån i hvarje fall en stor del af doktor Svantes penningtillgångar inflöt. Rydberg Vap. 180 (1891).
Anm. Uttr. i allt fall, som tidigare var vanligt, men under senare hälften av 1800-t. var föga användt, började vid det nya årh:s ingång åter komma mera i bruk, detta utan tvivel under danskt o. norskt inflytande. Anv. klandras emellertid av många ss. osvensk (jfr t. ex. PT 1901, nr 24, s. 3, Sthmstidn. 1905, nr 4863 B, s. 1, o. G. Forssell i Bonniers månadsh. 1910, s. 101). — Anv. av i varje fall i bet. ”åtminstone” klandras ss. danism hos Lyttkens o. Wulff Ordl. Inl. 38 (1911).
d) i uttr. i bästa l. lyckligaste (o. d.) fall (förr äv. fallet), under gynnsammaste omständigheter, om det bästa l. lyckligaste (osv.) som man kan hoppas skulle inträffa; äv.: högt l. sangviniskt beräknat, på sin höjd; i värsta l. sämsta fall, om det värsta skulle inträffa, om det icke blir någon annan råd, i nödfall. För det här manuskriptet får du i bästa fall 200 kronor. Kommer jag för sent till sista spårvagnen, så får jag i värsta fall ta en droska. I värsta fall var dock ej värre än att dö som en man. Læstadius 1 Journ. 336 (1831). (Adelsväldet) kunde i lyckligaste fallet utbilda sig till en aristokrati i engelsk mening. Beskow i SAH 28: 111 (1854). I bästa fall kunde jag icke hoppas att inom ett par år få någon ordinarie (tillräckligt avlönad) tjänst. De Geer Minnen 1: 112 (1892).
e) [jfr t. im fall eines glücklichen erfolgs, eng. in case of death, fr. en cas de guerre, en cas de besoin o. d.] (i skriftspr.) i uttr. i fall av (ngt), förr äv. med genitivbestämning i st. f. prep.-uttrycket: i händelse av (ngt), om det l. det inträffar l. göres l. kommer till stånd osv. I fall av behov kan förfaras annorlunda. I fall av lika röstetal äger ordföranden utslagsröst. I nödhens fal. RA 1: 259 (1540). I fall af klagomål. Serenius (1734; under case). Åtals- och beslagsrätt i fall af åverkan eller olofligt tillgrepp å en .. häradsallmänning. Ihrfors Häradsallm. 475 (1916).
f) om sjukdomsfall (stundom med bibegrepp av, ngn gg med tanken huvudsakligen fäst vid den behandling som det underkastas); äv. (i sht i medicinskt fackspr.) konkret, om patienten i ifrågavarande fall. Ett lindrigt, allvarligt, elakartat, (o)komplicerat fall. Ett intressant fall. Ett typiskt fall av sömnsjuka. Ett misstänkt fall. Meddela, publicera ett fall. Detta fall fordrar kirurgisk behandling. Under förra veckan inträffade (l. rapporterades osv.) här 23 fall av influensa. (De största medici) instämma deruti, .. att aldrig ett fall är det andra likt. Thorild 4: 165 (1795). Ni måste se till att de svåra fallen erhålla föda regelbundet. Dahlgren Stanley Mörk. Afr. 2: 120 (1890). Af mina 124 fall voro 98 män och 26 kvinnor. Edgren Arterioskleros 136 (1897). Fall 46, en 46-årig jurist, .. började för ett halft år sedan lida af envis hosta. Därs. 157. Det första fallet (av ovariotomi) med lycklig utgång är antecknadt från 1781. Paulson Minnestal i Gbgs VSH 84 (1898). — jfr INFLUENSA-, KOLERA-, KRANKHETS-, MJÄLTBRANDS-, SJUKDOMS-, STELKRAMPS-, TUBERKULOS-, TYFUS-FALL m. fl.
g) mer l. mindre utpräglat närmande sig bet.: alternativ, möjlighet. Antag det fall, att (osv.). Två fall (kunna) inträffa, antingen att C(onstitutions-) U(tskottet) godkänner anm(ärknings-) anl(edningen) eller att det underkänner densamma. Svedelius Statsr. ansv. 345 (1856). Det .. tredje hypothetiska fallet. Ehrnberg Ellendt-Seyffert 207 (1866). Det andra uppstigande slägtledets tvänne underordnade fall, farfader och morfader. Tegnér Hem. ord 23 (1881). — särsk. [jfr t. den fall setzen (dass), fr. posons le cas (que)] (†) i uttr. sätta ett (osv.) fall, uppställa l. framställa en möjlighet l. ett alternativ, förutsätta, supponera, ponera, antaga. Jag sätter det fallet, at jag sielf skulle vara bedragen. Lagerström Bunyan 3: 147 (1744). Nohrborg Sal.-ordn. 432 (c. 1765). jfr: Jagh sätter vthi itt Fall, om (osv.). Schroderus Os. III. 1: 208 (1635).
h) (i sht i tidningsspr., ny anv.) i uttr. fallet N. N., händelse l. episod l. sak vari en viss namngiven person är huvudpersonen o. som väckt stort uppseende l. låtit mycket tala om sig l. mycket diskuterats i sht i tidningspressen, ”affären” N. N. Fallet Rosano, som för några veckor sedan hotade att blifva farligt för (det italienska) kabinettet. PT 1903, nr 287, s. 2. Den strid mellan våra läkare, som blossat upp kring ”fallet B.” NDA 1913, nr 125, s. 4.
5) avseende, hänseende, måtto; numera nästan bl. i uttr. i det fallet l. detta fall o. (med folklig l. starkt vard. anstrykning) i så fall: i det avseendet l. hänseendet, häri, däri, vad det l. detta beträffar. VDAkt. 1650, nr 23. Prästerna skola .. achta sig för Eeder och swordom .. och påminna andra, som the finna i thet fallet bråtzlige. Kyrkol. 19: 28 (1686). Gradus Positivus .. är i visst fall ingen jemförelsegrad. Boivie Sv. spr. 43 (1820). Lektorn i filosofi .. var i många fall en originell man. Ödman Vår- o. sommard. 1: 34 (1887). Vid Åhus hamn är ett så livligt utbyte av varor, att den i detta fall hör till de främsta av Sveriges hamnar. Sandström Natur o. arbetsliv 1: 65 (1908). I så fall så har u en fin röst. Koch Arbetare 229 (1912).
6) i förbindelser med mer l. mindre utpräglat konjunktionell anv., motsv. en kausal l. konditional konj.
a) (†) i förb. av fall (att), på grund av det förh. (att), av orsak (att), emedan. Af fall att nöden och trången der till twingar, tager jagh migh dhen dristiheet till (näml. att skriva till biskopen). VDAkt. 1682, nr 171.
b) i förb. för det fall (att), sällan i det fall (om) l. (folkligt) i så fall (att), förr äv. på fall (att) l. på sådant fall (att) o. d.: för den händelse l. det tillfälle (att), under förutsättning (att), förutsatt (att), om, ifall; förr äv. med åtföljande inf.: i den händelse det gäller (att). På fall att staden blefve berännbd. OxBr. 1: 286 (1625). På fall att förswara sigh. RARP V. 1: 123 (1652). I det fall hon skulle efterlefva Christopher. Strinnholm Vas. 1: 115 (1819). Blott i det fall, om han icke kunde genomdrifva sina egna afsigter. Därs. 144. I så fall att affären skulle falla er i smaken. Hyresgäst o. huseg. 3 (1857). Jag har trott mig böra nämna detta för det fall att någon sakkunnig man .. ville undersöka förhållandet. Nilsson Ur. 2: 90 (1862).
c) i förb. i (l. uti) fall (att l. om o. d.), se IFALL.
XIII. [liksom motsv. anv. i d., isl., ä. holl. o. t. efter lat. casus; jfr äv. eng. case, fr. cas samt holl. naamval, t. beugefall] (†) språkv. kasus; jfr ÄNDE-FALL. Fallen .. äro till antalet 6: Nämnande, Besittnings-, Tillegnings-, Verknings-, Kallande och Afhängighets-Fallet. Fineman Sv. spr. 84 (1828). Lyth Sv. spr. 7 (1848). Schiller Sv. spr. 80 (1859). — jfr FÖREMÅLS-, NÄMNE-, OMSTÄNDIGHETS-, TILLTALS-, TILLÄGNANDE-, URSPRUNGS-, ÄGANDE-FALL m. fl.
XIV. [jfr fsv. han kom medh een romara j fal (MD 261) o. motsv. anv. i ä. d., mnt. o. eng.; anv. syftar väl urspr. på den kämpandes fall (till marken)] (†) dust, kamp, envig. Han vågar med kiemper et fall. Sv. forns. 1: 39. L. Petri Oec. 48 (1559). jfr: Den, som (i en tornering) träffade en annan för bröstet, så att denne lyftes ur sadeln eller lansen splittrades, hade vunnit ett ”fall”, och åt den, som vunnit de flesta sådana, tillerkändes priset. NF 16: 526 (1892).
XV. [efter motsv. anv. i t.] (gm dödsfall uppkommen) ledighet (i tronföljd, länsherre- l. vasallskap o. d.); bl. i ssgrna HERRE-, KRON-, LÄN-, MAN-, TRON-FALL.
XVI. (i fackspr.) i vissa konkreta anv. som numera icke l. endast med svårighet associeras med ngn viss bet. av FALLA.
1) [efter motsv. anv. i holl. l. nt.; jfr motsv. anv. i d., t. o. eng. Ordet utgör i denna anv. sannol. en ellips av ngn ssg; jfr holl. vallijn o. t. falltau i samma bet. Det ansluter sig i sådan händelse till FALLA i bet. I 1 o. FALL i bet. I 1] sjöt. tåg (av hampa l. kätting) varmed segel, rå l. gaffel, signalkula o. d. hissas l. nedfiras. Yttre o. inre fall (på vissa segel). Hissa, fira, styfhala, belägga ett fall. Rosenfeldt Vitt. 184 (1689). Pihlström Skepps aflöpn. 1: 273 (1796). Upprorshänder grepo fall och skot. C. V. A. Strandberg 3: 440 (1856). Fallen mätas från bommarne eller de ställen der seglen beslås till de block eller taskor hvarigenom de skära. Frick o. Trolle Sjöm. 64 (1872). Lotssignalkula med fall. TfLev. 1892, nr 23, s. 2. — jfr FOCKMÄRS-, FÖRBRAMS-, FÖRMÄRS-, GAFFEL-, KAM-, KLO-, KLYVERTS-, KÄTTING-, MÄRS-, PIK-, RÖJEL-, SEGEL-, SEJN-, STAGSEGEL-, STORBRAM-, VIMPEL-FALL m. fl.
2) [jfr d. o. t. falle] (i sht tekn.) i fråga om lås: kolv som tillhåller (dörren osv.), då låset ej är reglat; äv. om kolv l. regel i allm. Sthms stadsord. 1: 111 (1654). Almroth Karmarsch 630 (1839). Vreden .. verka medelst (ett) .. stift på låsets inre, så att fallet upplyftes. TT 1871, s. 149 (i fråga om ett visst slags säkerhetslås). jfr (?): Eke skiffua med dubbeltt faal och enn låda med etth smälle låss. BtFH 4: 203 (1563; ur ett inventarium).
3) (föga br.) om ngt fel på slipsten, möjl. av insprängda mjukare partier förorsakade smärre fördjupningar i ytan. Slipstenar, Engelska, böra vara af jemna, skarpa och sammanhängande korn, lagom hårda, utan fall, lager och flintränder. SFS 1847, nr 32, s. 32.
Ssgr (jfr ssgrna under FALLA):
(XVI 1) FALL-BLOCK, sbst.1 (jfr sp. 184). sjöt. block gm vilket ett fall löper. Rajalin Skiepzb. 181 (1730).
(II 5 b) -BRÄNNARE. person som bränner svedjefall. Gå på som en fallbrännare. Landsm. XI. 2: 46 (1896; ordstäv från Värml.).
(II 5 b) -BRÄNNING. bränning av svedjefall. Skogvaktaren 1890, Profnr s. 8.
(II 5 b) -BÄR. [anledningen till namnet torde vara den, att växten i fråga gärna växer på sådana ställen där skogen fällts till svedjande] (frukt av) växten Rubus idæus Lin., vildhallon, skogshallon; jfr FÅLL-, FÄLL-BÄR. Franckenius Spec. F 3 b (1638). Linné Flora nr 408 (1745; från Hälsingl.). P. Wiström i Landtbr.-tidskr. f. Dal. 1907, nr 3, s. 28 (anfört ss. folkl. namn i Dal.).
-BÄRS-BUSKE—0~20. Franckenius Spec. F 3 b (1638). Linder Flora Wiksb. 33 (1716).
(III 2) -CENTRUM. meteorol. De barometriska fallcentra. A. Wallén i Ymer 1907, s. 142.
(I 1 o. II 1) -DRYCK. [efter ä. t. falltrank] (†) av vissa läkemedel tillredd dryck avsedd att hjälpa emot skador som erhållits gm ett fall. Roberg Beynon 69 (1709).
(V 1) -FÖRHÅLLANDE. (i fackspr.) lutningsförhållande. TT 1884, s. 153.
(I 1) -FÖRSÖK. fys. Berzelius ÅbVetA 1834, s. 76. Fallförsök .. hafva anställts såväl för att utröna lagarna för kroppars fall som för att bevisa jordens rotation. NF (1881).
(II 5 b) -HACKA, r. l. f. Innan ännu askan svalnat (på svedjelandet), skyndade sig finnen att .. uppluckra marken mellan stenarne med ett primitivt redskap, bestående af en ung gran med några vidsittande korta grenar, ett redskap som man .. under namn af fallhacka .. användt på svedjeland på många andra orter i Sverige. S. Lönborg i Ymer 1902, s. 372.
(XVI 1) -HORN. sjöt. övre hörn(et) av ett stagsegel, där fallet fastsättes. Oxenstierna Vanderdecken 27 (1865).
(II 5 b) -HUGGNING. Fatab. 1908, s. 181.
(I 1 i) -HUVUD. (i sht i fackspr.) ett vattenfalls översta del, ställe där ett vattenfall börjar; ett vattendrags bädd l. underlag på det ställe där vattenmassan kastar sig utför branten. Dromtröskeln .. (har) utgjort fallhufvudet för vattenmassor, hvilka störtat ned i Skåran. A. G. Högbom i TurÅ 1894, s. 159. Sträckan öster om fallhufvudet och landsvägen (vid Älvkarlebyfallet). LD 1903, nr 68, s. 2.
(XVI 1) -HÅL. (numera föga br.) sjöt. hål (i flagg l. segel o. d.) vari ett fall fästes; jfr -LÖDRA. Rajalin Skiepzb. 204 (1730).
(II 10 slutet) -HÄNGANDE, p. adj. gymn. i uttr. fallhängande utgångsställning, en utgångsställning som värkställes så, att man med händerna på axelbredds avstånd o. omfattande en lägre bom (l. dyl.) kastar kroppen fram under redskapet så långt att den, vilande på hälarna o. med armarna hängande rätt nedåt, blir fullt sträckt. H. Ling Tab. 18 (1866).
-HÖJD, se d. o. —
-KURVA, sbst.1 (jfr sp. 186). särsk. geogr. till V 1: kurva som åskådliggör höjdväxlingarna på en viss sträcka av ett vattendrags lopp. Sjögren Stud. v. Torneträsk 33 (1909).
(XVI 1) -LAPP. sjöt. förstärkningsduk fastsydd vid övre hörnet av ett stagsegel (omkring fallhornet). Frick o. Trolle Sjöm. 79 (1872).
(II 1) -LUTANDE, p. adj. (†) som lutar till fall. U. Hiärne Vitt. 165 (1665). Dens. 2 Anl. 221 (1706).
(XVI 2) -LÅS. [jfr t. fallenschloss] i sht tekn. Lås, som jemte låsregeln äfven innehålla fallregel blifva .. kallade fall-lås. Eneberg Karmarsch 2: 746 (1862).
(XVI 1) -LÖDRA. sjöt. hål bildat av ett i liket på ett segel insplitsat fall (vanl. förstärkt med en järn- l. kopparring); jfr -HÅL. D. Sjöbohm Sjöm. 61 (1787).
(II 10 slutet) -MOTSTÅENDE, p. adj., se STUP-FALLMOTSTÅENDE.
-OMRÅDE~020. särsk. meteorol. till III 2: område inom vilket ett barometerfall ägt rum; särsk. om dylikt områdes beteckning på en meteorologisk karta medelst de s. k. isallobarerna; motsatt STIGNINGS-OMRÅDE. M. Jansson i LfF 1907, s. 93. 2 NF 27: 237 (1917).
(XVI 2) -REGEL l. -RIGEL, sbst.1 (jfr sp. 187). [jfr t. fallenriegel] å lås: kolv som tillhåller dörren, då låset ej är reglat; motsatt LÅS-REGEL. Eneberg Karmarsch 2: 745 (1862).
(II 5 b) -RÅG. råg som odlas på svedjefall; särsk. om en viss varietet av råg som företrädesvis användes för dylik odling; jfr JOHANNES-, LATMANS-, SVEDJE-, TUV-RÅG. Hülphers Dal. 299 (1762). ”Fallråg”, en småkornig, tufvig, i smaken sötaktig varietet af rågen. S. Lönborg i Ymer 1902, s. 372.
(II 10 slutet) -SITTANDE, p. adj. gymn. särsk. i uttr. fallsittande hållning l. ställning o. d. Fallsittande (ställning). Bålen och hufvudet ha lutning bakåt, hvarvid fordras stöd på knäna. Hartelius Sjukgymn. 37 (1870). Fallsittande hållning. Wretlind Läk. 2: 75 (1894).
(XVI 1) -STROPP. sjöt. omkring en rå gående band (av tåg l. kätting), på övre sidan försett med en ring (av järn) vari det för råns hissande avsedda fallet fastsättes. Ekelöf Skeppsm. 82 (1881). UFlott. 2: 35 (1881).
(I 1 i) -STUP. Det kan hända, .. att timmer i tusental på en gång och bråte-vis kommer utför fallstupet. Molin Fr. Ådal 54 (c. 1895).
(II 10 slutet) -STÅENDE, p. adj. sjukgymn. särsk. i uttr. fallstående ställning o. d. Fallstående (ställning). Kroppen hålles rak i lutande ställning bakåt, stödet anlägges vanligen på nacken. Hartelius Sjukgymn. 29 (1870). jfr SID-FALLSTÅENDE m. fl. —
(XVI 1) -TALJA. sjöt. till ett fall hörande talja. UFlott. 1: 128 (1903).
(XIII) -ÄNDELSE. [jfr t. fallendung] (†) kasusändelse. Lyth Sv. spr. 52 (1848).
(I 1, II 1) -ÖRT. [sannol. efter t. fallkraut, vilket namn har sin grund däri, att blommorna av ifrågavarande växt användts ss. läkemedel mot skador ådragna vid fall o. d. (jfr Berlin Farm. 1: 106 (1849))] (föga br.) växten Arnica montana Lin., hästfibla. Torén Rebau o. Hochstetter 138 (1851).
Spoiler title
Spoiler content