publicerad: 1963
SAKLÖS sa3k~lø2s, adj.; adv. -T
Ordformer
(saak- 1561—1712. saake- 1624. sach- 1589. sack- 1599—1617. sag- 1553—1594. sak- c. 1610 osv. -lös (-öö-) 1561 osv. -löss (-sz) 1553—1617)
Etymologi
[fsv. saklös; jfr fd. sakløs, sag(e)løs (d. sagesløs), nor. sakesløs, fvn. saklauss; av SAK, sbst., o. LÖS]
1) [eg. ordlekande anv. av 2] (numera bl. tillf., skämts.) motsv. SAK, sbst. 1, 2, om advokat: som är utan rättegångsuppdrag l. icke har ngn rättssak att bevaka; jfr SAK-TORFTIG. Weste FörslSAOB (c. 1815).
2) (i sht jur.; se dock f α) motsv. SAK, sbst. 3: icke skyldig till ett visst brott l. en viss förseelse; icke förfallen till (rättsligt) ansvar för ett visst brott l. till straff, fri från straff; icke skyldig, oskyldig; förr äv.: fri från privaträttsligt anspråk l. klander; äv. i substantivisk anv. LPetri Sir. 23: 11 (1561). (Daniel, som anklagats för dråp, skall) frij sigh medh en tollff manna edh, och om han kan giöra sigh frij effthir lagienn, ware saglös, och kan han th(et) ichie giöra, thå ware bundhenn thil sakienn. TbLödöse 317 (1594). Christoffuer (som åtalats för olaga åtkomst av en tunna tjära) skall sacklöss behålla den tönna(n) och Suenn Anders(son) (som fört talan mot honom) sackfelltis. Därs. 518 (1605). Med lagom rådde han (dvs. sagokungen Erik I) landett sitt, / Saklöse torfde ey qwijde. PolitVis. 10 (c. 1610). Värdshusvärden skrek, att man skulle låta .. (Don Quijote) vara, ty han hade ju redan sagt dem, att mannen vore galen och som sådan skulle gå saklös, äfven om han sloge ihjäl dem alla. Lidforss DQ 1: 26 (1888); jfr c. Får den, som (vid myteri) vägrade lydnad, skada, är gärningsmannen saklös, där ej prövas, att större våld brukats, än nöden krävde. SFS 1952, s. 1139. — särsk.
a) (numera bl. med starkt ålderdomlig prägel) i uttr. göra ngn saklös, förklara ngn icke skyldig till l. frikänna ngn från (straff)ansvar för visst brott o. d. (Vi) wele .. ingen then Saaklösan göra som saker är. Schmedeman Just. 147 (1615; i domared). RB 1: 7 (Lag 1734; i domared); jfr SFS 1942, s. 1724. — särsk. (numera knappast br.) i allmännare anv., i uttr. göra sig saklös, framställa sig ss. oskyldig till ngt. Då .. (författaren) uppenbarligen misstagit sig, har han icke allenast welat göra sig saklös, utan äfwen haft den oförskämdheten, att wilja inbilla allmänheten att felet är å min (dvs. recensentens) sida. PSMunck af Rosenschöld i SKN 1842, s. 226.
b) i uttr. vara saklös för ngt.
α) (i sht i lagspr.) med bestämning betecknande brott l. skada o. d.: vara oskyldig till ngt (se OSKYLDIG 4 b) l. fri från straffansvar för ngt. Bleff Niels olszon oluff hemygsons fry giorth åpå en ffry råstuga for retthe att han var Saglösz ffor thett klander ell(e)r tyffueri Som örian .. honu(m) forkastatt hadhe. ArbogaTb. 4: 84 (1553); jfr β. Varder man af annan öfverfallen med våld eller hot, som innebär trängande fara; då ege man rätt till nödvärn och vare saklös för den skada, som man till farans afvärjande gör. SFS 1890, nr 33, s. 4.
β) (†) i uttr. vara saklös för klander l. straff, vara fri för klander l. icke förfallen till straff. ArbogaTb. 4: 84 (1553; se under α). Girs E14 6 (c. 1630: för ofwanbemelte Straff).
c) (†) ostraffad; jfr f α. Elephanten wil sin Bane ljkwäl hembnas / På thet hans Fiende skal icke saak-löös lembnas. Spegel GW 223 (1685). Hofrätten log, och den spefulle gazettskrifvaren slapp saklös. MoB 4: 108 (1795). Heinrich (1814).
d) som icke (gm sitt handlande l. uppträdande) givit anledning till ngt ont (t. ex. fysiskt övervåld) som han utsättes för, som oförskyllt utsättes för ngt; jfr f α. Han drap sin egen broder saklösan. Verelius Herv. 136 (1672). En straffart, tvångsarbete, afsedd att komma till användning vid .. (bl. a.) våldsförbrytelser mot saklös person. 2NF 8: 1426 (1908).
e) i överförd anv., med sakligt huvudord.
α) som (icke innebär kränkning av gällande rättsregler o. därför) icke medför rättsligt ansvar l. straff; numera bl. ngn gg i uttr. vare (det) saklöst o. d. Kommer i slijkt måhl, såår eller dråp, eller hwad annat den tilfogas kan, som een annan öfwerfaller och angriper; Då ware alt saaklöst och ogilt det han fåår. Stiernman Com. 3: 194 (1664). Om någon slår honom, ware saklöst. Sahlstedt (1773). Weste FörslSAOB (c. 1815).
β) (numera bl. tillf.) allmännare: oklanderlig; oskyldig o. d. (Tidskriften ”En ärlig swensk” är) både i anseende til materien, touren och skrifsättet, aldeles oskyldig och saklös. 2RARP 19: Bil. 86 (1755). Tron afväpnar sjelfva förödelsen, och befriar den saklösa grafven ifrån alla ogrundade tilmälen. Lantingshausen Young 1: 111 (1787).
f) ss. adv.
α) utan rättslig påföljd (i form av åtal l. böter l. annat straff), ostraffat; ofta (i sht vard.) allmännare, i sht ss. bestämning till ord med bet. ’förbigå ngt' l. ’avstå från ngt' o. d.: utan risk l. skada, utan att riskera att få obehag, ”utan vidare”, (helt) lugnt. Det följande kapitlet kan du saklöst hoppa över. Hwar man (må) saaklöst före och sälie så myckin Spanmål, .. som han aff sin egen affwel kan åstadkomme och aflate wil. Schmedeman Just. 73 (1580). Det är Naturens röst: man föraktar henne aldrig saklöst. Posten 1768, s. 279. Frukt, som fallit af träden, fick saklöst plockas. De Geer Minn. 1: 7 (1892). Blindtarmen .. kunde saklöst afvaras af människan. Lidforss SocJourn. 212 (1907). Katt som anträffas utanför gård eller trädgård må av jakträttsinnehavaren eller hans folk saklöst dödas. SFS 1938, s. 535.
β) (†) utan skuld, oförskyllt. Min Siäl, som swäfwar änn inom de kråsta brösten, / Hon wittnar, saklöst hon most döden gie sin ort. Börk Darius 312 (1688).
3) (†) motsv. SAK, sbst. 5, ss. adv.: utan (särskild) orsak; utan skäl l. grund. Gransken Historien .. och Eders Kongl. Höghet skal finna, at jag ej saklöst talt. Tessin Bref 1: 219 (1753). Lidner (SVS) 2: 177 (c. 1785).
Avledn.: SAKLÖSA, r. l. f. [fsv. saklösa; jfr nor. dial. sakløysa; jfr äv. fvn. sakleysi] (†) till 2, = saklöshet. Schultze Ordb. 3968 (c. 1755). —
SAKLÖSHET, r. l. f. [jfr d. sagesløshed] (numera bl. mera tillf.) till 2: egenskapen l. förhållandet att vara saklös; oskuld, oskyldighet; frihet från straffansvar. Schultze Ordb. 3968 (c. 1755). Vid (undergående av den efter spöstraffet följande) kyrkoplikten hade .. (den för stöld dömde) stadnat vid ett blott betygande af sin saklöshet. Calonius 4: 402 (1798). Ett stadgande om saklöshet vid vådeld i by för det fall, att skada timar av rätt våda. Minnesskr1734Lag 2: 887 (1934).
Spoiler title
Spoiler content