publicerad: 1963
SAKTMODIG sak3t~mω2dig, adj. -are. adv. = (†, Berchelt PestOrs. G 8 b (1589; i bet. 2 d)), -T (Spegel GW 64 (1685) osv.); jfr SAKTMODLIGEN.
Ordformer
(sach- 1593— c. 1620. sacht(t)- 1526—1755. sagt- 1536—1854. sakt- (-ct-, -ckt-) 1526 osv. sakta- 1749. -modig 1526 osv. -modog 1526. -modug 1526—1604. -modÿgh c. 1620. -mödug 1526)
Etymologi
[fsv. saktmodhogher; jfr fd. saktmodig (d. sagtmodig); sannol. av mlt. sachtmōdich, sachtmȫdich; jfr mnl. sachtmoedich (holl. zachtmoedig), mht. senftmüetec (t. sanftmütig); till SAKTA, adj., o. MOD, sbst.1 (jfr mlt. sacht(e)mōde, sacht(e)-mȫde, mnl. sachtmoede, båda med bet.: saktmodig o. d.). — Jfr SAKTMODLIGEN]
1) fridsam l. foglig l. tålmodig l. mild; som visar l. präglas av saktmod; äv.: sansad l. behärskad l. besinningsfull; dels om person (l. djur; se särsk. b) l. om ngns väsen l. sinne(lag) l. hjärta o. d., dels om yttrande l. uppträdande l. handlingssätt l. egenskap o. dyl. l. ss. adv.; äv. substantiverat. Salighe äro the sachtmodighe, ty the skola besitia jordena. Mat. 5: 5 (NT 1526). Gudh (har) giffuit honom (dvs. G. I) jtt sachtmodigt hierta. OPetri 1: 326 (1528). Then wijsdom som offuan effter är, han är .. fridsam, sachtmodigh, läter säya sigh. Jak. 3: 17 (Bib. 1541; Bib. 1917: foglig). AOxenstierna 5: 582 (1630; om tillvägagångssätt). Widekindi KrijgH 938 (1671; ss. adv., i fråga om sätt att tala). Den högmodige och stridlåtige förderfwar och nedrifwer hwad den saktmodige uprättar med fogelighet och klokskap. PH 13: 495 (1786). Låt de saktmodige, de kloke, de försigtige förena sig med oss, på det deras lugna, mogna åsigter må bewara (nykterhets-)saken ifrån all öfwerdrift. KyrkohÅ 1925, s. 301 (1838). Förr kunde han någon gång vara häftig och uppbrusande; nu var hans tal alltid lika milt och saktmodigt. Moberg Utvandr. 109 (1949). — särsk.
a) (†) i vissa uttr.
α) leva saktmodigt med ngn, vara saktmodig l. fridsam i sitt umgänge med ngn. Alla Ammor i gemen böra wisa emot sit Husbonde-folk all wördnad, lydna och högaktning, samt med det öfriga tjenstefolket i huset lefwa fridsamt och saktmodigt. PH 6: 4718 (1757).
β) (†) saktmodig om ngt, foglig l. medgörlig o. d. i fråga om ngt. Om dhe Össelsche bönderne voro .. (de danska sändebuden) tämmeligen stränge, om tullen låtes dhe vara sachtmodige. AOxenstierna 2: 613 (1624).
b) (numera bl. mera tillf.) om häst l. oxe o. d.: from (se FROM, adj. 7 a) l. sedig; i sht förr äv. i utvidgad anv.: trög l. långsam (jfr 2 e). (Han) redh och icke heller på någon sachtmodigh och spaakfärdigh häst, vthan på then som modigast war, och bäst kunde springa, och wärst war til at rijda. Petreius Beskr. 2: 157 (1614). Traktamenterne .. (ha icke varit) öffuerflödige i sÿnnerheet för hästarna, skiusshästarna haa warit mijket sacktmodige och årklösse. Ekeblad Bref 2: 195 (1660; rättat efter hskr.). Saktmodiga oxar, med nacken / Fjättrad af knutiga rep. Wulff Petrarcab. 86 (1905).
c) (i sht i vitter stil) oeg. l. bildl.; dels om ngt (t. ex. växt) som tänkes ss. kännetecknat av fredlighet l. ofarlighet o. d., dels om ngt som tänkes uttrycka l. vittna om l. göra intryck av saktmod. N:o 8 (av sångerna i ”Nordiska tavlor”) är uppsluppen, yr, något vild — men efter mellansatsen saktmodigare, högstämdare. ZTopelius (1859) i Konstnärsbrev 1: 343. Ormbunken själf är visserligen saktmodig och tillgänglig, men kristtörnet (som växer bland ormbunkarna) sticker. Anholm Norm. 163 (1898).
2) i utvidgad anv. (jfr 1 b).
a) (†) om kyss: fri från passion, sval. Af kyssar ett gensvar (på nymfens hälsningsord till den i Dianas gestalt uppträdande Jupiter) / Följer, och ej saktmodiga nog, att höfvas en jungfru. Adlerbeth Ov. 41 (1818; lat. orig.: moderata).
b) (†) som präglas av lugn (se LUGN, sbst. 3) o. fridfullhet l. stillhet, lugn, fridfull; dels om ngt abstrakt l. ss. adv., dels om plats; äv. om död: stilla, fridfull. En mycket stilla och sachtmodig död. Brenner Dikt. 2: 92 (1729). Detta har warit ett af de saktmodigaste prästawal, som jag har hållit. VDAkt. 1791, nr 299. Odhelius PVetA 1812, s. 8 (ss. adv., i fråga om levnadssätt). Den saktmodiga lilla staden Lovisa. Topelius Fält. 5: 10 (1867).
c) (†) sakta (se SAKTA, adj. I 1); dels om regn: lätt, stilla, dels ss. adv.: stilla l. försiktigt. Voigt Alm. 13 (1669; om regn). Bättre är (för en skald) at begynna saktmodigt, samt stiga med ämnet så fort man hinner. Celsius PVetA 36 (1768; klandrat i BrefAnmCelsTal 1769, s. 9).
d) (†) ss. adv., i fråga om medicinsk behandling, liktydigt med: varsamt l. milt l. dyl. Skal man så obarmhertigh medh een fast dödhen Menniskia vmgå (dvs. koppa och åderlåta henne), thet är jw contra maiorum nostrorum præceptum, The som säye: Citò, tuto, iucundè, Thet är, snart, vthan fahra, och sachtmodigh. Berchelt PestOrs. G 8 b (1589).
e) om rörelse o. d., liktydigt med: stillsam l. långsam l. sävlig o. d. (jfr 1 b); numera bl. vard., i sht skämts. SwFrOrdeb. 158 (1703). Man dansade (i Rom) fast wid alla tilfällen, ja ända wid begrafningar, då dansen war mycket sagtmodig och sorgelig. SvMerc. 1: 119 (1755). (En viss landsköldpaddas) gång är ganska senfärdig, sagtmodig och skridande vid kulet väder, på samma sätt, som dess slägtinge den svarta Tåssans. VetAH 1784, s. 50. Om man vill komma fram och leva länge, skall man ta tåg i Turkiet. Åtminstone lär man få leva länge ombord på tåget, det rullar obegripligt saktmodigt. SDS 1960, nr 252, s. 17.
Avledn.: SAKTMODIGHET3~002 l. 3~200 (saktmódighet Weste), r. l. f. [fsv. saktmodhoghet, saktmodikhet; jfr fd. sagtmodighedh (d. sagtmodighed), mlt. sachtmōdicheit, sachtmȫdicheit, mnl. sachtmoedicheit (holl. zachtmoedigheid), mht. senftmüetecheit (t. sanftmütigkeit)] till 1: egenskapen l. förhållandet att vara saktmodig, saktmod; äv.: (lugn) behärskning l. besinning; stundom äv. (i sht i pl.) konkretare, om saktmodigt (saktmodiga) yttrande(n) o. d. 2Kor. 10: 1 (NT 1526). Tu mechtighe regerare (dvs. Gud) dömer medh sachtmodigheet, och regerar oss medh mykin förskoning. Vish. 12: 18 (Bib. 1541). Huru will man wäl hos sådana människjor (som harmas över missbruk) wänta den saktmodighet, som warsamt skiljer missbruket ifrån rätta bruket. Blix SvFinance 69 (1797). Det är saktmodighet när .. (människan) i allt sitt werk går med lugn tillwäga och aldrig anwänder den häftighet, den stränghet eller den sträfhet som ej behöfwes. Thomander Pred. 2: 379 (1849). Larsson Hemmab. 237 (1916; i pl., konkretare). SagSed 1938, s. 88. särsk. (†) i utvidgad anv., i uttr. i all saktmodighet, helt lätt l. behändigt l. dyl.; jfr saktmodig 2 b, c, sakta, adj. II 7 (slutet). Lysningen får jag ta ut i morgon, och sen kniper man i all saktmodighet sina 10,000 plåtar. Kexél 1: 65 (1776).
Ssgr (numera bl. tillf.): saktmodighets-anda, r. l. f. anda (se ande VIII 5 a) präglad av saktmod. 2RARP 6: 578 (1731).
Spoiler title
Spoiler content