SALIN sali4n, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. saline, eng. salina, saline, fr. saline, span. salina; sannol. ytterst av lat. salinæ, pl., saltgruva, saltverk, till (ett icke uppvisat) salinus, adj. (se SALIN, adj.)]
1) anläggning (bestående av en l. flera dammar l. bassänger) för utvinning av koksalt gm indunstning av salthaltigt (havs)vatten med hjälp av solvärme, saltgård, saltbassäng, saltdamm. Ferrner ResEur. 458 (1761). Salt (c:a 0.5 mill. ton) utvinnes (i Spanien) mest ur saliner vid de heta kusterna i S. (Cadiz) och SO. (Cartagena-Valencia). Rönnholm EkonGeogr. 187 (1907). Från salinerna eller saltdammarna nära Tibermynningen gingo av ålder ansenliga salttransporter genom Latium upp till bergfolken i nordost. Grimberg VärldH 3: 371 (1928).
2) (i fackspr.) (industriell) anläggning för utvinning av koksalt gm inkokning av salthaltigt vatten (från naturliga saltkällor l. vatten vari man låtit jordens saltlager lösas), saltverk; jfr SALT-KOKERI, SALT-SJUDERI. Salinerne i Lion le Saunier uti Franche-Comté. Björnståhl Resa 4: 170 (1782). Innan vi lemna Hallein, må vi dock besöka en af salinerna; vi måste se den största saltpannan, som just nu kokar. Böttiger 6: 200 (1835). I sydöstra Polen finns ett antal saliner med en produktion före kriget af 80,000 t. 2NF 37: 1088 (1925). Harlock (1944).
3) (†) om saltrikt öken- l. stäppområde (med saltsjöar), saltöken, saltstäpp. Ingen fisk slår sina muntra slag i de små dammar, som öfverallt betäcka salinen (i Siebenbürgen). BotN 1871, s. 20.
Ssgr: (1) SALIN-GÄLFOTING~020. [jfr t. salinenkiemenfuss] zool. kräftdjuret Artemia salina Lin., som förekommer i saliner o. andra starkt salthaltiga vattensamlingar. 1Brehm III. 2: 228 (1876). —
(1) -KRÄFTA. (mera tillf.) om salingälfoting. 4Brehm 14: 588 (1931). —
