SALUTATION sal1ɯtaʃω4n l. 0104, äv. -ut-, äv. -atʃ-, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. salutation; av lat. salutatio (gen. -ōnis), vbalsbst. till salutare (se SALUTERA)]
1) (†; se dock slutet) motsv. SALUTERA 1: hälsande l. hälsning; särsk. om (framförande av) officiell l. underdånig l. vördnadsfull hälsning l. om hälsningsfras l. vördnadsbetygelse. Medh .. myckin glädie hafwer H. F. N:de gerne hört och förnumit E. K. M:tz nådige salutation och gunstige hälsningh. RA II. 2: 27 (1617). Den 14. Junij Seden Ridderskapett hade sigh samblatt och öfwerläsitt dehres Swar vpträdde dhe till Slottedt, der strax Regeringen och Rådett sig inställte. Der på sade Landtmarsk(alken) effter tillbörlig Salutation, Att (osv.). RARP 2: 211 (1636). Swedberg Schibb. 297 (1716). Ekbohrn (1904). — jfr PROSPERITETS-SALUTATION. — särsk. (fullt br.) liturg. moment i gudstjänsten varvid prästen vänder sig till församlingen med hälsningsorden: ”Herren vare med eder”. VL 1892, nr 169, s. 1. 2SvUppslB (1953).
2) (†) motsv. SALUTERA 2: (officiell) uppvaktning, artighetsvisit. Stiernhielm (SVS) III. 1: 48 (1637). Emedan Ridderskapeth inthet war tillsamman .. bleef medh (borgarståndets) salutation till dem differerat till een annan tijdh. 1BorgP 47 (1668).
Ssg: (1) SALUTATIONS-BREV. (†) brev med hälsning l. välgångsönskan l. dyl. G1R 28: 565 (1558).
