publicerad: 1964
SALUT salɯ4t, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. salut, eng. salute; av fr. salut, av ffr. salu, m. o. f., båda med bet.: räddning, hälsning o. d.; jfr it. salute, f., räddning, saluto, m., hälsning, span. salud, f., räddning, saludo, m., hälsning; av lat. salus (gen. -ūtis), f., hälsa, räddning, hälsning, till samma rot som föreligger i salvus (se SALVAGARDE); de mask. formerna i de romanska språken äro (om)bildade ss. vbalsbst. till SALUTERA. — Jfr SALUBER, SALUTAR, SALUTERA, SALUTIST]
om (i sht militär) hälsning l. hedersbetygelse o. d. verkställd l. given gm vissa yttre tecken l. medelst vissa signaler l. åtbörder o. d.; utom i a—c numera nästan bl. om sådan hälsning osv. med skott; särsk. om avlossande av (ett bestämt, för ifrågavarande fall reglerat antal) kanonskott (från salutstation l. fästning l. salutbatteri l. (örlogs)fartyg) ss. (hälsning av o.) hedersbevisning för främmande nation l. vissa medlemmar av regerande kungahus, statsöverhuvud, högre militära chefer o. d.; jfr SALUTATION 3. Skjuta, avfyra, ge, avge (förr äv. lämna l. göra) salut. Det svenska och det engelska örlogsfartyget växlade salut. Några män med hagelbössor svarade för saluten vid bröllopet. Salut sker igenom skott, hurrningar och toppsegels samt flaggs strykande. Dalman 48 (1765). Beträffande Saluten med Canoner förhålles efter Capitlet om Saluteringar. SjöreglÖrlFl. 1785, 3: 2. Den salut som ifrån ringare Befälhafware erhålles, beswaras, af Amiraler, med twenne och af Stor-Amiraler, med fyra skott mindre än desze emottagit. SPF 1829, s. 489. Den vanliga saluten gjordes med tjuguett skott (vid ankomsten till Singapore). Skogman Eug. 2: 140 (1855). Mankell Krigsm. 1: 509 (1865: lemnat). Salut .. (dvs.) helsning medelst kanonskott, truppers trädande under gevär, skyldring, trumslag, flaggning, råmanning, o.s.v. Dalin (1871). (Den svenske sjömannen) fick korn på oss, steg upp och gaf löjtnanten salut, hvaraf italienarna klart sågo att de ej hade fångat en officer. Nyblom Minn. 2—3: 304 (1904). (Lod-)bössor .. (användas) ännu i dag .. i Kina för att skjuta salut med. Alm VapnH 44 (1927). Kungl(ig) salut avgives med 21 skott av salutstation och örlogsfartyg inom riket å konungens och drottningens födelse- och namnsdagar samt kronprinsens och kronprinsessans födelsedagar (salutdagar), utom riket på konungens och drottningens födelsedagar el(ler) vid nämnda personers besök ombord. Sv UppslB 23: 1049 (1935). jfr: Vårt Sverige, som tillhör postverket, var ett ståtligt skepp, med örlogs-befäl, flagg och salut. Snellman Tyskl. 4 (1842). — jfr KANON-, SEGER-, SORG-, SVARS-, VÄLKOMST-SALUT. — särsk.
a) hälsning utförd med sabel l. värja l. florett o. d.
α) mil. av officer l. underofficer med sabel (vid solenna tillfällen) utförd hälsning. Liten salut, använd vid hälsning av överordnad militärperson varvid sabeln (som hålles i högra handen) med klingan riktad uppåt föres uppåt tills fästet kommer i jämnhöjd med munnen o. i sidled mitt framför högra axeln, där den hålles stilla. Stor salut, använd vid hälsning av konung l. drottning l. blottad fana l. örlogsflagga varvid först ställningen för liten salut intages varefter sabeln fälles framåt o. nedåt. (Konungens) vrede (vände sig) mot vakten. .. ”Ni (dvs. en löjtnant) är från detta ögonblick degraderad till soldat.” Bertel gjorde salut och svarade icke ett ord. Topelius Fält. 1: 86 (1853). Honnör verkställes .. medelst salut .. af officer och underofficer, som bär dragen sabel. TjReglArm. 1889, s. 29. Alla officerarnas sablar blixtrade till i solen för att med stora saluten hälsa fanan. Cederström Hugsk. 78 (1919).
β) fäkt. av fäktare med florett l. värja o. d. utförd hälsning av varandra (o. åskådarna); förr äv. i uttr. med salut i gard l. räta upp!, kommandoord för verkställande av sådan salutering o. intagande av en utgångsställning för fäktning resp. för upphörande av fäktning o. verkställande av sådan salutering. Balck Idr. 3: 559 (1888).
b) (numera föga br.) mil. om hälsning av l. hedersbetygelse för kungliga personer med fana gm dennas fällande framåt; särsk. i uttr. salut med fana. Tigerhielm 38 (1867). Salut med fana afges för kungliga personer. 2NF 24: 536 (1916). Östergren (1937).
c) i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv.; särsk.
α) (numera bl. mera tillf.) reverens l. vördnadsbetygelse (i ord). Quennerstedt Agnost. 20 (1888). ”Enligt f. d. Konungens (dvs. G. IV A:s) Nådiga befallning” — man gjorde tillbörlig salut äfven i skrift för det fallna majestätet. Quennerstedt Torneå 2: 109 (1903). O, sollandsfåglar, Lapplands sommargäster, / ni stora tankar, tagen min salut! Lindqvist FinLyr. 2: 23 (1932).
β) (skämts.) om skott avlossade mot villebråd vid jakt. Jag kunde ej låta .. (haren) passera utan salut. Samzelius SkogJägarl. 50 (1894). Som hållet var rent och mickel hade att passera midt öfver en 50 alnar bred åkerremsa för att komma upp i skogen på andra sidan, beslöt jag mig dock genast för salut ... I rask följd fick mickel alltså båda piporna till morgonhälsning. Jäg. 1897, 2: 190.
γ) om ljudfenomen (i en användning l. inträffande vid ett tillfälle) som för l. kan föra tanken till salut med skott. Pigorna, som linnet skölja, / Kosan (dvs. båtens kosa) begärligt följa, / Med full salut af klappträns smäll. Valerius 2: 129 (1811). Mannen .. öfvervakade champagnekorkarnes salut när skålen för qvinnan utbragtes. Strindberg Giftas 2: 167 (1886). Underligt att den tystaste av människor skulle göra sin sista färd med en sådan väldig mullrande salut (dvs. åskväder). Siwertz Pagoden 30 (1954). — särsk. (tillf.) i uttr. med puka och salut, bildl.: med pukor o. trumpeter (se PUKA, sbst.1 a γ). Stackars lille Lundström / .. söker sina drömmar / och letar sina ljus / och gnolar sina visor / på krog och fattighus. / — Mens Andersson går framåt / med puka och salut / och Pettersson dras uppåt / av magneten. Ferlin Goggl. 19 (1938).
δ) (numera föga br.) om ngt obehagligt som möter ngn l. som ngn ”hälsas” med; jfr ε. Ifrån fenstren östes ut / På oss rätt ofta en Salut / Som icke var för vänner. Stiernstolpe Blumauer 1: 38 (1813).
ε) (numera föga br.) örfil, sittopp. Ro, ro, ro! ropade Olle Söderman, annars sablar i din talg skall du inte få dig en salut, så att framtänderna komma ut den naturliga vägen! Strix 1904, nr 29, s. 4. Han .. gaf honom en rungande salut på örat. LundagKron. 1: 306 (1918).
Anm. Till samma grundord som d. o. hör det hos Bellman förekommande salutem, n. [av lat. salutem, ack. sg. av salus] med bet.: hälsning, reverens. Du raska Lundbeck, hör, / Lyffta din krantz och ditt salutem gjör. Bellman (BellmS) 4: 78 (1769). Därs. 5: 43 (1779).
Ssgr: SALUT-AMMUNITION. [jfr t. salutmunition] (lös) ammunition för salutering. Crusenstolpe Mor. 4: 299 (1841). —
-BATTERI. [jfr t. salutbatterie] mil. batteri avsett för salutering l. använt för att avge salut. Crusenstolpe Mor. 4: 296 (1841). —
-DAG. officiell högtidsdag (kunglig persons födelse- o. namnsdag o. d.) då (kunglig) salut avges. Nordensvan o. Krusenstjerna 1: 292 (1882). —
-FÖRESKRIFT~002, äv. ~200. föreskrift (i salutreglemente) om när o. hur salut skall avgivas. SvFlH 3: 613 (1945). —
-KANON ~kanω2n. kanon varmed salut avges; särsk. om (äldre) liten, enbart för salutskjutning avsedd kanon. JernkA 1833, s. 504.
Ssg: salutkanon- l. (vanl.) salutkanons-betjäning. servismanskap till salutkanon. Wrangel SvFlBok 362 (1898; på örlogsfartyg). —
-KOMMENDERING. (numera mindre br.) befäl o. manskap som kommenderas (kommenderats) till tjänstgöring vid salutbatteri o. d.; jfr -manskap. PT 1903, nr 256 A, s. 2. —
-LEDARE. ledare för salutskjutning (särsk. på örlogsfartyg). Weinberg Sjömansk. 461 (1954; på örlogsfartyg). —
-MANSKAP~02, äv. ~20. [jfr t. salutmannschaft] (numera bl. tillf.) om servismanskap till salutkanon(er) l. salutbatteri o. d.; jfr -kanons-betjäning, -kommendering. Lundell (1893). —
-REGLEMENTE. mil. reglemente innehållande bestämmelser angående avgivning av kanonsalut; i fråga om moderna förh. bl. (mera tillf.) om avsnitt av tjänstgöringsreglemente (för) marinen, innehållande sådana bestämmelser. SFS 1836, nr 28, s. 1. Marinstabschefen har för avsikt att framlägga ett förslag till helt nytt salutreglemente (för flottan). Upsala(A) 1924, nr 211, s. 3. —
-SKOTT. (kanon)skott som avlossas vid avgivande av salut; äv. om projektil avsedd för sådan användning. Nordforss (1805). Material-åtgången wid salutskotts tillwerkning. SFS 1832, s. 423. —
-STATION. mil. befästning l. annan plats i land, varifrån kanonsalut avges o. besvaras. SvUppslB 23: 1049 (1935). —
SAOB
Spoiler title
Spoiler content