SCHACK, sbst.2, n.; best. -et; pl. =.
Etymologi
[sv. dial. (Finl.) sjack, sack; jfr d. sjak o. (det sannol. från sv. lånade) fin. sakki; möjl. av t. schacht, arbetslag (vid järnvägsbygge), utlöst ur förleden i schachtmeister, ledare för arbetslag vid schaktningsarbete, av schachten (se SCHAKTA, v.) o. meister (se MÄSTARE)]
(i Finl., vard.) lag, gäng; hop, följe, sällskap; äv.: folk (se d. o. 3). Vid Jupiter, där kommer hela schacket! Hufvudstadsbl(A) 1936, nr 65, s. 14. I allmänhet är inte ungdomen i våra bygder indelad i särskilda leklag. .. När man är tillräckligt många för att börja någon lek, säger man, att man bildar ett ”gäng” eller ”schack”. Stejskal FolklIdr. 28 (1954). Ofta hände det sej att .. (J. L. Runeberg) tog ett schack hem till sej. JakobstT 6/4 1958, s. 4. Att han täcks bjuda så mycket schack för att demonstrera en så brackig smak. Lindberg Återk. 131 (1959).
