publicerad: 1965
SCHO ʃω4 (med kort l. lång vokal) l. SJO ʃω4 (med kort l. lång vokal), interj.
Ordformer
(scho 1844 osv. sjo 1868 (: sjoa, v.) osv.)
Etymologi
[sv. dial. sjo (Hof DialVg. 246 (1772; i bet. 1)); jfr d. dial. sju, nor. (dial.) sjo, sju; interjektionell bildning gm vokalisering av SCH; jfr äv. HO, interj. o. sbst.3, SCHA, o. (för bet. 2 o. 3) POH, interj.2, resp. TJO, interj.]
1) (numera bl. mera tillf.) återgivande ett ljudkomplex frambringat i syfte att skrämma bort l. jaga undan djur: i väg! bort härifrån!, försvinn!, sjas!; äv. återgivande ett ljudkomplex frambringat i syfte att väcka ngns uppmärksamhet l. kalla på ngn l. ngt o. d. (jfr SCHOA 1 o. HO, interj. o. sbst.3 I 2 a). Och scho, och scho, du stygga hök! Dybeck Runa 1844, s. 50.
2) (numera bl. mera tillf.) återgivande ett pustande l. suckande l. susande l. vinande ljud; särsk. använt ss. uttryck för lättnad över att ngt tröttsamt l. obehagligt l. plågsamt o. d. är överståndet; jfr POH, interj.2, PUH, interj.2 Wilhelm .. hoppar ur släden och gnider sina blåfrusna kinder och med ett ”Scho!” slår armarne kring lifvet på sig. Backman Reuter Lifv. 2: 109 (1870).
3) (numera bl. tillf.) återgivande ett ljudkomplex frambringat ss. uttryck för glädje l. munterhet l. uppspelthet o. d.: hej!, tjo!; äv. i vissa sammanställningar, t. ex. scho hopp hopp hopp (äv. sammanskrivet)!; jfr HEJ, interj. I 1 a. Schohopphopphopp! fallerallala! / Schohopphopphopp! fallerallala! / Båd' upp och ner för backar / Han kör af sjelfva fan (om en åkardräng). Moqvist Fåfäng. 9 (1855).
Avledn.: SCHOA l. SJOA, v. [sv. dial. sjoa; jfr d. dial. sjue, nor. (dial.) sjoe, sjue]
1) (numera bl. mera tillf.) till 1: ropa ”scho”; ofta övergående i bet.: hojta l. ropa. I Westmanland höres Skogs-råt eller Bergtrollet .. ofta sjoa på sin boskap vid fäbod-vallarne. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 75 (1868). Det var icke alltid så lätt att få tag på Marit, men efter en eller annan timmes sökande och schoande lyckades det omsider. Hemberg ObanStig. 30 (1896). Med färdigt gevär vadade jag till axlarna genom videhafvet, sparkande i buskarna, schoande och väsnande. De tryckande riporna skrämmas till flykt. Dens. Kola 8 (1902). särsk. [jfr uttr. driva l. köra vall; infinitivens (o. imperativens) -a har apokoperats framför det betonade vall] (i sht om ä. förh., numera föga br.) i uttr. scho l. sjo vall, köra l. driva l. ”sjasa” djur till skogen l. på bete; äv. ss. imperativ (anv. i folkvisor o. d.): kör l. driv djuren till skogs l. på bete! (Naturliga ängar och betesmarker) heta i vårt språk vallar, hvaraf uttrycken gå vall, drifva vall, köra vall, sjo vall, valla, vallgång i betydelse af att drifva boskapen på bete. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 78 (1868). Sjo vall, sjo vall! / åt Herrebo fall, / der växer nötter och der växer bär. Landsm. V. 5: 2 (1886).
2) till 2, återgivande ett susande l. brusande l. vinande ljud: susa l. brusa l. vina o. d. Granaterna genomskära luften med ett starkt ”sjoande” ljud. GHT 1896, nr 209 A, s. 2. Han hörde vinden sjoa och vissla utanför. Gustaf-Janson Gubb. 82 (1934). En sjoande ässja. Dens. StFamn. 492 (1937). Sjoande vingslag. Vi 1957, nr 43, s. 27.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content