SCHVABACK ʃva4bak l. SCHWABACH ʃva4bak l. med mer l. mindre genuint tyskt uttal, r. l. m.; best. -en; äv. SCHVABACKER ʃva4baker l. SCHWABACHER ʃva4baker l. med mer l. mindre genuint tyskt uttal, r. l. m.; best. -n; förr äv. SVABACK l. SVABAKER l. SWABACHER (i vers ∪ — ∪ rimmande med tryckesaker NordTypogrT 1883, nr 17—18, s. 7 (1679)), r. l. m.
Ordformer
(schwabach (schva-) 1756 osv. schwabacher (schva-) 1752—1961. schvaback (schwa-) c. 1795 osv. schwabacker 1771. schvabak 1893. swabacher 1679—1756. swaback 1635 (: Garmun Swaback). swabaker 1635 (: Garmun Swabaker))
Etymologi
[av t. schwabacher, elliptiskt för schwabacherschrift, schvabackstil, vars förled möjl. är bildad till namnet på den nära Nürnberg belägna staden SCHWABACH; de äldsta kända trycken med denna stil härröra från Nürnberg]
(i sht förr) boktr. (i Tyskland i slutet av 1400-talet uppkommen) rundad frakturstil som utvecklats ur den gotiska stilen. NordTypogrT 1883, nr 17—18, s. 7 (1679). Schwaback nyttjas i svensk styl där kursif brukas i den latinska. Stylen är uppfunnen i Schwabach, en stad i Bejern. Weste FörslSAOB (c. 1815). Såväl frakturen som schwabach funno ett stort användningsfält i vårt land under medeltiden och ända fram till 1800-talet. TrycktOrd. D 5 a (1941). — jfr GARAMOND-SCHVABACK.
Ssgr (i sht förr, boktr.): SCHVABACK-, äv. SCHVABACKER-CICERO. Fischerström 4: 375 (c. 1795). —
-SKRIFT. [jfr t. schwabacherschrift] schvaback. 3NF 3: 721 (1925). —
