SEBAOT se3baω2t l. -ωt2, l. 400 (ze`baoth ((med) sl(utet) ŏ) Weste; sébaott Dalin), sbst. Anm. Ordet uppfattas numera ss. ett sbst. m. i sg., använt ss. egennamn.
[jfr t. zebaoth, i ä. t. äv. sabaoth, eng. sabaoth, fr. sabaoth, tabaoth; av hebr. sebāōt, pl. av sābā, härskara]
(i bibeln o. bibelpåverkat spr.) i uttr. Herre Gud Sebaot l. Herren Sebaot l. Jehova Sebaot, förr äv. Herre Sebaots Gud, beteckning för (Israels) Gud; eg.: härskarornas gud resp. herre. Herren sabaoth. Rom. 9: 29(NT 1526; Bib. 1541: Herren Zebaoth; Bib. 1917: Herren Sebaot). Helig helig helig herren gudh Sabaoth. Mess. 1531, s. B 3 a. Herre Zebaothz gudh, hurulenge wilt tu wreed wara offuer tijns folks bön? Psalt. 80: 5(öv. 1536; Bib. 1541 o. 1703: Herre Gud Zebaoth; Bib. 1917: Herre Gud Sebaot). Helig är Gud Herren Zebaoth. Ps. 1567, s. 64 b;jfr Ps. 1937, 605 (: Jehova Sebaot).Hoos Herren Zebaoth. LLaurinus hos IErici MLarsdr D 8 a(1622); jfr Ps. 1937, 144: 2.
Avledn.: SEBAOTISK, adj.; anträffat bl. ss. adv. -t. (†) ss. adv.: på ett sätt som är utmärkande för (vad som hör samman med l. härrör från) Herren Sebaot l. Gud. Zebaotiskt härlig och mild den (dvs. Guds röst i stormen) klingar. Nicander 1: 378(1834).
