SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1965  
SEBASTIN se1basti4n l. seb1-, r. l. m. (TT 1877, s. 8, 2NF 24: 1392 (1916)) l. n. (Lundell (1893), Auerbach (1913)); best. -en resp. -et.
Etymologi
[jfr t. sebastin, eng. sebastine; konstruerad benämning, möjl. bildad till lat. sebum, talg (se SEBACINSYRA)]
ett förr använt sprängämne, som 1872 uppfanns av svensken A. Beckman o. som utgjorde en blandning av nitroglycerin, natronsalpeter o. träkol (tidigast äv. klorsyrat kali). TT 1872, s. 247. Ungefär likadan sprängkraft som dynamiten hafva äfven de mångfaldiga andra nitroglycerinblandningar, som fått olika namn (litofraktör, spränggelatin, sebastin, petrolit, tutonit, forcit etc.) allt efter de ämnen, som indränkts med sprängoljan. Kruhs UndrV 530 (1884). 2NF 24: 1392 (1916). — jfr STJÄRN-SEBASTIN.
Ssgr (förr): SEBASTIN-KRUT. sebastin. TT 1872, s. 247.
-PATRON. patron (se patron, sbst.2 4) laddad med sebastin. JernkA 1878, s. 45.
Spoiler title
Spoiler content