SEDITION (- -tschón Dalin), r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. o. eng. sedition, fr. sédition; av lat. seditio (gen. -ōnis), till sed, se, avsides (jfr SECERNERA), o. ire, gå (jfr INITIAL)]
(†) uppror; myteri; oroligheter; splittring. (Vissa motståndare till reformationen ville) Vpweckia .. ett Krijgh och inbördes sedition i Rijket. Tegel G1 2: 346 (1622). Derpå uplästes et pro memoria, at de reformerte Handtvärckarne .. måtte tålas, ock at af dem ingen sedition voro til at befruckta. 2RARP 3: 245 (1723). Gynther ConvHlex. (1848). 2NF (1916). —
