SEGELNÅL, sbst.2 (sbst.1 se SEGEL, sbst.1 ssgr), l. SEGERNÅL l. SEJARNÅL, r. l. f.; best. -en.
Ordformer
(segel- 1674—1861. seger- 1694—1797. segle- c. 1696. sägel- c. 1696. säjar- 1768)
Etymologi
[ssg av SEGLAo. NÅL;formerna seger- o. säjar- bero sannol. av anslutning till SEGER, sbst.1, resp. SEJARE, visare; jfr SEGELSTEN]
(†) kompass(nål); äv. bildl.: vägvisare, ledtråd, rättesnöre o. d. Ja säll den efftergår den rätta Segel-Nåål, / Den sanna Stiärnans Lius til thäd utwallda måål. Columbus BiblW C 2 b(1674). De Tönnings-boar uth i Jackter och i Giullar / Ankommo (till Helgoland) i rätt Streek, som deras Segel-nåål / Dem wijste. Dahlstierna (SVS) 108(1698). Den Högstes Högra hand beskydde Majestätet, / Samt styre Rådens Råd och Ständers göromål, / At Guds och Riksens Lag är Deras Säjar-nål! Åhstrand Öl. 214(1768). Mot konsternas öar, / mot forskningens mål / han styrt efter egen segelnål. (Cavallin o.) Lysander 123(1861). jfr: Icke gerna kan en Skald tala om magnetnålen eller compaszen, men segelnål är ett af wåra äldre Skalder brukadt ord, som wiszerligen ännu wore anwändbart. SvLitTidn. 1818, sp. 392.
