SEICHER säj3ʃer2 l. säj3ɟer2 l. 40, sbst. pl.; best. -na. Anm. Ofta användes den fr. formen seiches. Kruhs Jordkl. 1: 311(1881). 2SvUppslB 25: 770(1953).
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. seiches, pl.; av schweizisk fr. seiches, pl., av ovisst urspr.]
(i fackspr.) beteckning på s. k. stående vågor (i större insjöar l. havsbukter o. d.), som uppstå t. ex. gm att en vind drivit vattnet i viss riktning o. sedan plötsligt upphör l. gm snabb förändring i lufttrycket varigm vattnet försättes i ett slags pendelrörelse. Ymer 1922, s. 123. De .. (i Gullmarsfjorden) förekommande s. k. seicherna (pendlande stående vågrörelser) röra även upp sedimenten och föra dem från högre belägna punkter till lägre. NaturvForsknRådÅb. 1949—50, s. 166.
SAOB
