SEJSNING säj3sniŋ2, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[vbalsbst. till SEJSA; delvis (åtminstone i bet. 3) efter lt. seising l. holl. (l. eng.) seizing (se SEJSING)]
sjöt.
2) konkretare: (tillfällig, lös) bindning l. bändsel (vanl. med rundtörn, utan kryssning) använd vid sejsning (i bet. 1). Man slog starka sejsningar på båda Ankartågen. Fréville Söderh. 2: 203 (1776). Som en tillfällig bändsel begagnas ofta rundtörnarne utan kryssning, och kallas då sejsning. TIdr. 1882, s. 200. Klint (1906).
3) (föga br.) konkret, om tåg l. garn o. d. använt till sejsning (i bet. 1); anträffat bl. ss. senare ssgsled. jfr: Seglen bärgas medelst gigtåg .., hvarefter de fastgöras medelst smala tåg, beslags- och refsejsningar. 2UB 9: 599 (1906). jfr REV-SEJSNING.
