SEKA se3ka2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) tjata l. käxa l. kälta; dels i uttr. seka med l. om ngt, envist upprepa ngt l. tjata l. käxa om ngt, dels med en (direkt l. indirekt) anföringssats ss. obj., dels i abs. anv. Lundell (1893; utan angiven bet.). Hallström GrAntw. 107 (1899). Han har sekat om den (dvs. klänningen som han ville ge bort) se'n, jag vet inte när. Dens. Sagodr. 99 (1910). Hon sekar om och om igen, hur bra hon skall uträtta, vad på henne beror. Dens. LevDikt 31 (1914). Dens. Ness. 20 (1919: med). Hela hösten har jag tjatat, gått och sekat hela sommarn, / varnat dig vid vårarbetet, ordat under såningstiden: / Låt oss (osv.). Collinder Kalev. 152 (1948).
