SELENID sel1eni4d l. se1l-, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. selenid, eng. selenide, fr. sélénide; till SELEN]
kem. om vart o. ett av selenvätets salter; jfr SELENIUR. Almström KemTekn. 1: 30 (1844). Selenvätet fäller, i likhet med svafvelväte, metallsaltlösningar under bildning af selenider, som motsvara sulfiderna. 2NF 25: 19 (1916). Selenglanser äro såväl enkla selenider som saltartade föreningar. 2SvUppslB (1953).
