SEMANTIK sem1anti4k l. se1m-, r. l. f.; best. -en.
Etymologi
[jfr t. semantik, eng. semantic(s); av fr. sémantique (tidigast använt 1883 av den franske språkforskaren M. Bréal), till gr. σημαντικός, adj. (se SEMANTISK). — Jfr SEMEM]
språkv. o. filos. lära(n) om de språkliga uttrycksmedlens l. tecknens (särsk. ordens, uttryckens, böjnings- o. ordbildningselementens samt de syntaktiska konstruktionernas) tankeinnehåll l. betydelse (o. funktion), betydelselära; stundom (i sht filos.) allmännare: symbollära, teckenlära; i olika språkvetenskapliga o. filosofiska framställningar ofta fattat l. modifierat på olika sätt; jfr SEMASIO-LOGI, SEMIOTIK 2, SEMOLOGI. NF 20: 1974 (1899). Semantiken .. har främst tack vare (språkforskaren S. I.) Hayakawa kommit litet på modet även i folkhemmet. TSvLärov. 1953, s. 298. Semantiken befattar sig visserligen med tecken av alla slag, men likväl först och främst med språktecken. Regnell Sem. 6 (1958). — särsk.
a) [efter eng. general semantics] i uttr. allmän semantik, om semantisk upplysningsverksamhet som avser att befria människor från språkligt betingade fördomar l. avslöja falsk propaganda o. d. Regnell Sem. 7 (1958).
b) filos. i uttr. ren semantik, semantik som sysslar med analys av (för särskilda ändamål bildat, i formler uttryckt) språk med särskild tanke på de i språket uttryckta l. tyst förutsatta logiska relationerna. Regnell Sem. 3 (1958). —
