SEMINARISTISK sem1inaris4tisk l. se1mi-, l. 01040, adj.; adv. -T.
1) (†) som utgöres av l. är uppbyggd ss. l. hör till seminarium (se d. o. 4 a, b); som sker l. meddelas vid seminarium; som har samband med seminarier l. vad som förekommer vid seminarier; seminarie-. Seminaristiska inrättningen (dvs. prästseminariet i Uppsala). Ödmann StrFörs. 4: 365 (1822). Den grundliga seminaristiska utbildning, som kommit rätt många lärarinnor (vid flickskolorna) till del. SvFlicksk. 137 (1888). En seminaristiskt bildad lärare. Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 216 (1899).
2) som hör till l. är utmärkande för en seminarist; seminaristaktig. Finas seminaristiska miner hade försvunnit. Lange SämreF 279 (1885). Stelbent gymnasistmoral och seminaristisk formfulländning. Fröding Eftersk. 1: 3 (1910).
