SENSMORAL saŋ1mora4l l. saŋ1s- l. sän1s-, l. -mω-, l. med mer l. mindre genuint franskt uttal, r. l. m.; best. -en.
Ordformer
(äv. sens moral l. sens-moral)
(ngts) sedelärande mening l. innebörd; (moralisk) andemening; ofta: (moralisk) lärdom som man drar l. kan dra ur en framställning (t. ex. en fabel), ofta sammanfattningsvis återgiven i form av en sentensartad sats placerad i slutet av framställningen (stundom med särskild tanke på denna sats); stundom äv. allmännare: slutsats, slutomdöme; jfr MORAL 3 b. AGSilverstolpe Skald. 1: 189 (1801). Siri (som spelat i ”Herr Bengts hustru”, vilken mottagits med bifall av publiken) sjuk, halsåkomma, hes! Sensmoral: Operationen lyckades — och patienten dog! Strindberg Brev 3: 130 (1882). Sens moralen är i alla händelser den, att man skall välja sitt umgänge även när man ger sig ut på rövarstråt. Siwertz JagFatt. 89 (1939). Min saga har en sensmoral på slutet: / Det levande förflutna är de spöken / som gör det levande i oss förflutet. Gullberg Terzin. 77 (1958).
