SENSORIUM sensω4rium, äv. 0302, n.; best. -iet.
1) fysiol. o. psykol. ort l. centrum i hjärnan, där retningar från olika nervbanor ge upphov till sinnesförnimmelser (förr särsk. om tänkt säte för allmänsinnet, stundom äv. övergående i bet.: hjärna); numera oftast allmännare, dels abstraktare, om den psykiska förmågan att sammanfatta sinnesförnimmelser till en helhet, uppfattningsförmåga, psykisk reaktionsförmåga, stundom: medvetande, dels (mindre br.) ss. sammanfattande beteckning för sinnesapparaten. Den högre (dvs. gudomliga l. andliga) kraftens werkning .. på det inre Sensorium, på den fina materien, hwarmed själen närmast står i samband. Wulf Köppen 2: 558 (1800). De yttre sinnesorganernas affectioner, hvilka genom nerverna meddelas hjernan, såsom det allmänna sensorium. Snellman ElCurs 1: 18 (1837). Denna grå nervmassa på hjernans botten (där sinnesförnimmelserna tänkas uppstå) benämnes sinnenas rum, Sensorium. MedArch. III. 1: 65 (1865). (Syn- o. hörsel)-förnimmelsen bildas i sensoriet, hjärnan. Quennerstedt Värld 2 (1904). 3NF (1932; om medvetande). SvLäkT 1935, s. 713 (om psykisk reaktionsförmåga). Renander Wernstedt (1965; äv. om sinnesapparat).
2) (i sht med vetenskaplig l. vitter prägel) i utvidgad l. bildl. anv., om förmåga att (intuitivt) uppfatta l. förstå l. bedöma ngt (inom en viss sfär), särsk. tänkt ss. ett sinne l. en själsförmögenhet; särsk. i uttr. sensorium för ngt, sinne l. känsla l. förståelse för ngt. Tron .. är .. ett nytt sinne, ett genom Guds kraft skapadt .. gudomligt sensorium för den inre menniskan. (Rydberg o.) Tegnér Engelhardt 3: 214 (1837). Då det gäller det omedelbara sensoriet för personligheten, då äro barnen skarpare i uppfattningen än vi tro. PedT 1893, s. 258. Antagandet av ett moraliskt sensorium, som skulle vara oberoende av religionen, är ohållbart. SvTeolKv. 1928, s. 119. (Einar Löfstedts) litterära omdöme, präglat av det finaste sensorium för estetiska värden, vägde alltid tungt i Svenska akademien. HSNyberg i SvD(A) 1955, nr 155, s. 20.
