SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1967  
SEPTIMA säp4tima, äv. 302 (sä`pptimma Dalin), r. l. f.; best. -an (jfr anm. 1:o); pl. -or (Vogler Org. 2: 14 (1799) osv.; jfr anm. 1:o); äv. (i bet. 1 o. 2 numera nästan bl. ss. förled i ssgr o. i Finl., i bet. 3 numera alltid) SEPTIM septi4m, ss. förled i ssgr (i bet. 1 o. 2) stundom säp3tim~, r. l. f.; best. -en (jfr anm. 1:o); pl. -er (jfr anm. 1:o). Anm. 1:o I ä. tid användes i bet. 1 stundom formen septimen i sg. best. o. formen septimer i pl. äv. av författare som i sg. obest. använde formen septima. Londée Kellner 35 (1739: Septimens, gen.). Därs. 51 (: Septima). Därs. 67 (: Septimer). Septima .. (pl.) er. Weste FörslSAOB (c. 1815). Formen septima användes äv. i best. anv. utan slutart. Londée Kellner 35 (1739). 2:o I ä. tid användes formen septima äv. med lat. kasusböjn. Londée Kellner 25 (1739: Septimam; ss. obj.).
Ordformer
(septim 1834 (i bet. 1), 1910 (i bet. 3) osv. septim- i ssgr 1815 (: septimaccord) osv. septima 1739 (i bet. 1), 1871 (i bet. 4), 1876 (i bet. 3), 1878 (i bet. 1) osv. septime 1847 (i bet. 5). septimen, sg. best. 1739 (i bet. 1), 1910 (i bet. 3) osv. septimer, pl. 1739 (i bet. 1) osv.)
Etymologi
[jfr t. septima (i bet. 4), septime (i bet. 13, 5), eng. septime (i bet. 1, 3, 5), fr. septime (i bet. 5); av (uttr. innehållande) lat. septima, f. av septimus, (den) sjunde, till septem, sju, etymologiskt identiskt med SJU. — Jfr SEPTEMBER, SEPTEMVIRAT, SEPTENNAT, SEPTENNIUM, SEPTENTRIONAL, SEPTETT, SEPTIMAN, SEPTIMOL, SEPTOL, SEPTUAGINTA]
1) mus. det sjunde tonsteget från en viss ton (denna medräknad) i diatonisk följd uppåt l. nedåt; intervall omfattande sju diatoniska steg; äv. om septimackord. Förminskad, liten, stor, överstigande septima. Londée Kellner 35 (1739). (Intervallen) från G till f .. kallas Septima och är 1 secund eller 1 hel ton mindre än Octaven. De Rogier Euler 1: 23 (1786). I durskalan är steget från tersen till qvarten och från septiman till oktaven mindre än de öfriga. UB 2: 469 (1873). Septimorna äro .. dissonanser och såsom sådana i behof af upplösning. Berg Jadassohn 23 (1901). Man gaf först den högtidliga Ytterstadomsbilden, kören ”Confutatis maledictis” med sina hemska tonföljder af förminskade septimackord, samt dessas upplösning i stora septimor såsom inledning till nya molltonarter. Nyblom Minn. 1: 128 (1904). Tonkonst. (1957). — jfr DOMINANT-SEPTIMA.
2) [jfr 1] mus. i orgel: fyllnadsstämma avsedd att förstärka den sjätte övertonen. Hennerberg (o. Norlind) 1: 121 (1912). 2SvUppslB 23: 1034 (1952).
3) [eg. om sjunde läget l. paraden; jfr KVART, sbst. I 2, KVINT, sbst.1 5, OKTAV 4, PRIM, sbst.2 4, SEKUND, sbst.1 8] fäkt. vapenläge l. parad varvid handen är omvriden (vrides) så att naglarna äro vända (komma) uppåt o. vapnet med något sänkt spets är fört (föres i en båge) något inåt, så att skydd beredes åt inre låga linjen. Nyblæus Fäktl. 111 (1876). Handens höjd (skall vid florettfäktning vara) densamma i kvart, sixt, septim och oktav. Hellsten Florettf. 61 (1922). 2SvUppslB (1953).
4) (septima) (numera bl. i skildring av ä. förh.) sjunde klassen i en skola. Dalin (1871). Ekbohrn (1904).
5) (septime) (†) i pikéspel: svit av sju kort i följd i samma färg, sjukortssekvens. Räkningen för svitkorten sker sålunda: .. en septime eller en svit af 7 kort (gäller) 17 points. Lindskog Spelb. 54 (1847).
Ssgr: A: (1) SEPTIM-ACKORD. (septim- 1815 osv. septima- 1782 osv.) [jfr t. septimenakkord] mus. ackord bestående av tre på varandra lagda terser; särsk. om sådant ackord uppbyggt av en durtreklang med en tillagd ton som utgör en liten septima till grundtonen i treklangen (t. ex. g, h, d, f). Miklin Marpurg § 14 (1782). jfr bi-, dominant-, huvud-septim-ackord.
(3) -GARD. fäktn. jfr -parad. Hellsten Florettf. 76 (1922).
(1) -HARMONI. (numera bl. tillf.) septimackord. Gnosspelius Choralfr. 23 (1880).
(3) -LÄGE. fäktn. IdrB 8: 73 (1910).
(3) -PARAD. (septim- 1910 osv. septima- 1888) fäktn. parad (i sht vid florettfäktning) varvid vapenläget septim intages. Balck Idr. 3: 432 (1888).
(1, 2) -REGISTER. mus. = septima 2. 2SvUppslB 23: 1034 (1952).
(1) -SPRÅNG. (septima- 1889 osv.) mus. språng i melodirörelse från en ton till dess septima. Svensson Sångmet. 61 (1889).
(1, 2) -STÄMMA. (septim- 1952 osv. septima- 1912 osv.) mus. = septima 2. Hennerberg (o. Norlind) 1: 109 (1912).
B (numera bl. i ssgr som ansluta sig till septima 1 l. 2): SEPTIMA-ACKORD, -PARAD, -SPRÅNG, -STÄMMA, se A.
Spoiler title
Spoiler content