SERVIENT sær1viän4t, r.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[av lat. serviens (gen. -entis) (i uttr. prædium serviens, servientfastighet), p. pr. av servire (se SERVERA, v.1)]
jur. fastighet belastad med servitut, tjänande fastighet. Den fastighet, som lider minskning i sitt innehåll, kallas här ”servient” för korthetens skull och som motstycke till ”dominant”. Bergman Serv. 4: 53 (1926). 1NJA 1954, s. 203.
