SFINKTER sviŋ4kter, äv. sf-, r. l. m.; best. -n (Strindberg GötR 232(1904) osv.), i best. anv. äv. utan slutart. (GT 1788,nr 34, s. 2); pl. -trar.
Ordformer
(förr äv. sph-)
Etymologi
[jfr t. sphinkter, eng. o. fr. sphincter; av lat. sphincter, av gr. σφινκτήρ, band, sfinkter, till σφίγγω, omsluter, stryper (jfr SFINX)]
anat. (slutande l. förträngande l. sammandragande) ringmuskel kring vissa mynningar i kroppen (t. ex. pupillen, munnen l. ändtarmens mynning); ringformig slutmuskel; särsk. (i inskränktare anv.) om ändtarmens slutmuskel. GT 1788, nr 34, s. 2 (om ändtarmens slutmuskel).De minsta s. k. springmaskarna .. vandra ned i ändtarmen och ut genom sfinktern (slutmuskeln) och förorsaka då klåda i stolgången. 2NF 17: 1172(1912). Wernstedt(1935).
