SIDD sid4, r. l. f.; best. -en; pl. -er32.
Etymologi
[fsv. sidh (anträffat bl. i pl. sydhär), sv. dial. sidd; avledn. av SID, adj.1]
2) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) motsv. SID, adj.1 3: lågt liggande l. sidlänt l. sank(t) mark(område) l. ställe; förr äv. abstr., om egenskapen att vara sidlänt l. ligga lågt o. d. NVedboDomb. Sommart. 1661. I Gudar, som ehr macht vidt öfver himblens vidd / Och öfver verldens kretz och jordens diupa sidd / Medh rådh och nåd befäst (osv.). GCederhielm Vitt. 91 (c. 1690). Engen .. är med Liung .. öfwerwuxen på högden och med Mossa i sidden. VDAkt. 1736, F III 7. (Sv.) Sidd, sidländhet, (t.) die Niedrigkeit eines Orts. Lind (1749). Acherontias / Skyhöga näste, Bantias vilda mark / Och Ferentinens äringsrika / Sidder. Adlerbeth HorOd. 96 (1817). Ängarna låg brunbrända, och det blev inte mycket att slå annat än i sidderna, och i själva bolen var det klåka gräset förtorkat. Göth Bergb. 103 (1929). jfr KÄLL-, KÄRR-SIDD.
