publicerad: 1939
Ordformer
(kie(e)r 1538—c. 1710. kerr (kierr, kjerr) 1684—1802. kär (kiär) 1558—1755. kärr (kiärr, kjärr) 1538 osv. tierr 1690—1734. tjärr (tiärr) 1588—1787. käre 1796. kärre, pl. 1626)
Etymologi
[fsv. kiär, motsv. d. kär, nor. kjerr, kärr (i sht med busksnår), busk- l. snårskog, isl. kiarr, busksnår, småskog; av ett urgerm. kerza-, trol. besläktat med lett. garscha, stor skog, garschas, kärr; möjl. till den ieur. roten ger-, fläta, och identiskt med gr. γέρρον, ngt av ris l. vidjor flätat. — Jfr KARM, KASSE, sbst.3]
(vanl. gräsbevuxet, ofta trädbärande, i kanten icke sällan av snårskog utmärkt) sankt l. sumpigt landområde som tidtals i större l. mindre utsträckning står under vatten; jfr MAD, MORAS, MOSSE, MYR, TRÄSK; särsk. (i fackspr.) om dylik sumpmark där bottenskiktet antingen saknas l. utgöres av brunmossor (l. vissa, icke tuvbildande vitmossor), lågmosse, motsatt: högmosse. Utdikning, (av)dikning av kärr. De gingo ned sig i ett kärr. Kon fastnade i kärret. VarRerV 40 (1538). Gif Väderlek som tienligt är, / At grönskas må både Marck och Kärr. Sydow Godafton 20 (cit. fr. c. 1710). (Myrarna i Lappmarken) äro mer eller mindre sanka kärr, bevexta med en myckenhet starrarter. Læstadius 1Journ. 403 (1831). SvRike I. 2: 50 (1900). SvSkog. 300 (1928). — jfr AL-, CYPRESS-, DY-, FJÄLL-, GRAN-, GRÄS-, GYTTJE-, HÅL-, LÖVSKOGS-, PIL-, RIS-, SALT-, SKOGS-, SLÅTTER-, STARR-, STRAND-, TALL-, TUVSÄV-, VIDE-, ÄNGS-KÄRR m. fl. — särsk.
a) i äldre fackspråkliga källor med begreppet på olika sätt fattat o. modifierat. Såsom ingen Sänk-jord kan gärna kallas Kärr, med mindre den äger til en half, trefierde dels, en eller flere alnars matjord, bestående af dy och Gyttia ..; Så (osv.). HushBibl. 1755, s. 49. Med kärr förstår jag de sumpige och sidlända parker, som äro bevuxne med gran och al samt hafva en mullblandad lera till odel. Crælius TunaL 293 (1774). Kärr, äro de sura och vattensjuka marker som äro skogväxte, och icke kunna hänföras till uppodlingsmark eller kyttland. SPF 1840, s. 30.
b) ss. första led i ett stort antal ssgr utgörande benämningar på växter l. djur som förekomma resp. uppehålla sig i kärr l. i sanka l. fuktiga trakter.
c) (†) i överförd anv., om (grundt) stillastående vatten (eg. i kärr), sump, pöl, göl; särsk. om myr l. mosse som sjunkit till botten, så att vattnet står däröver. (Lat.) Stagnum .. (sv.) Kärr. VarRerV 5 a (1579). Dalin (1852). jfr: Kærr på wårt mål, är både Träsk, Moras så wäl som stora Siöar. Rudbeck Atl. 3: 545 (1698).
d) (i vitter stil) mer l. mindre oeg. l. bildl.: ”träsk”. Schroderus Os. 2: 544 (1635). När fick man annat (än ”mist”), i detta gemena kärret, som kallas Östersjön? Sparre Sjökad. 349 (1850); jfr c. Detta är den enda säkra vägen ur det politiska kärret. Palmgren Beals Mex. 28 (1924).
-BOTTEN, sbst.1 (sbst.2 se sp. 3758) (i fackspr.) jfr BOTTEN I 3. Serenius EngÅkerm. 33 (1727). Torrlagda kärrbottnar. Almquist UpplVeg. 127 (1929). —
(b) -CYMBEL. (numera mindre br.) bot. = -KNIPPROT. SvBot. nr 449 (1812). Krok o. Almquist Fl. 1: 185 (1901). —
-DIKNING. —
-DRAG. långsträckt sänka som upptages av kärr. Johansson Noraskog 1: 236 (i handl. fr. 1658). Snärjiga snår och kärrdrag mellan steniga åsar och hult. Hortling DabUggl. 29 (1924). —
-DROG l. -DRÅG, n. l. r. (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) kärrdrag; jfr DROG, sbst.2 Johansson Noraskog 3: 251 (i handl. fr. 1684). I trånga kärrdråg. NoraskogArk. 5: 78 (1904). —
-DY. (i fackspr., i sht geol.) mörkbrun, i luften svartnande humusmassa, uppkommen gm förstöring av vissa kärrväxter i en rotfilttorv. Linné Stenr. 29 (c. 1747). NoK 43: 130 (1925). —
(b) -ENEBUSKE. (†) i uttr. lilla ofruktsamme kärrenebuska, i kärr växande, ofta steril form av enen (Juniperus communis Lin.). Bromelius Chl. 51 (1694). —
(b) -FIBLA. bot.
(b) -FLOKA, r. l. f. bot. växten Helosciadium inundatum (Lin.) Koch., krypfloka; äv. ss. benämning på släktet Helosciadium Koch. Hartman ExcFl. 41 (1846). SvUppslB 16: 192 (1933). —
(b) -FRIER. (numera knappast br.) bot. = -SPIRA. Gosselman BlekFl. 108 (1865). Post Ogräsv. 98 (1891). —
-FYLLA l. -FYLL, r. l. f. (kärr- 1756—1852. kärre- c. 1670) (†) om ymnigt rägn varav uttorkade kärr bli vattenfyllda. Gyllenius Diar. 322 (c. 1670). Dalin (1852). —
(b) -FÅGEL. fågel som lever i kärr l. sumpiga trakter; förr äv. zool. dels: vadarfågel, vadare, dels i pl. ss. benämning på fågelfamiljen vadare. Wikström ÅrsbVetA 1832, s. 226. Nilsson Fauna II. 2: 112 (1858). Lundell (1893). —
(b) -GRAN. (i fackspr.) gran av den växttyp som brukar förekomma i kärr; virke av dylik gran. Ullenius Ro § 196 (1730). Kärr-gran har granna ock fina ådror, til färgen golaktige. VetAH 1740, s. 345. JernkA 1880, s. 577. —
(b) -GYLTA. (i vissa trakter) fågeln Caprimulgus europæus Lin., nattskärra. Gravander Buffon 3: 111 (1806). 1Brehm 2: 200 (1875). —
(b) -HÖK. zool. falkfågel av släktet Circus Lacepède, vars arter i allm. vistas i kärrtrakter; i pl. äv. om nämnda släkte; äv. i inskränktare anv., om arten C. æroginosus Lin., brun(a) kärrhök(en). Blå kärrhök(en), arten C. cyaneus Lin. Mindre kärrhök(en), arten C. pygargus Lin. Nilsson Fauna II. 1: 73 (1824). SDS(A) 1932, nr 128, s. 6. —
-JORD. jfr -DY. CivInstr. 274 (1688). (Egendomen) omfattar .. (bl. a.) 4 har kärrjord (starrtorfjord). 2NF 37: 611 (1925). —
(b) -KATTFOT. (†) bot. växten Gnaphalium uliginosum Lin., sumpnoppa. Liljeblad Fl. 283 (1792; äv. i postuma uppl. 1816). —
(b) -KLOFIBLA~020. (numera mindre br.) bot. = -FIBLA 2. Thedenius FlUplSöderm. 363 (1871). Krok o. Almquist Fl. 1: 44 (1901). —
(b) -KLÖVER. (mindre br.) bot. växten Comarum palustre Lin., kråkklöver. Nyman VäxtNatH 2: 72 (1868). Auerbach (1911; med hänv. till kråkklöver). —
(b) -KNIPPROT~02. bot. växten Epipactis palustris (Lin.) Crantz. Krok o. Almquist Fl. 1: 197 (1903). —
(b) -KRASSE. bot. växten Nasturtium palustre (Leyss.) DC., kärrfräne. Sahlén VenersbFl. 118 (1854). —
-KÄLLA, r. l. f. (tillf.) At (skiffern) .. håller jern bevisas af okran, som mycket håller sig uti kärrkäller. Linné Stenr. 29 (c. 1747). —
-LAGG. (kärr- c. 1645 osv. kärre- 1612) (i sht i fackspr.) kärrkant; särsk.: smalt bälte med rikligare fuktighet och växtlighet i kanten av högmosse. Tegel E14 110 (1612). Albeväxta kärrlaggar. Balck Idr. 2: 27 (1887). —
(b) -LILJA. bot.
1) växt av släktet Tofieldia Huds.
a) växten T. calyculata (Lin.) Wg.; förr äv. kallad gotländsk kärrlilja. SvBot. nr 482 (1814). FoFl. 1935, s. 113.
b) (†) i uttr. lapsk kärrlilja, växten T. borealis Wahlbg (palustris Huds.), björnbrodd. SvBot. nr 482 (1814).
2) (†) i pl., benämning på växtfamiljen Alismaceæ (Tripetaloideæ), svaltingväxter. Nyman HbBot. 350 (1858).
3) (†) benämning på växtsläktet Narthecium Moehr., myrlilja, strandlilja. Kindberg NSvFl. 21 (1873). Dens. SvFl. 161 (1877). —
(b) -LJUNG. (†) bot. växten Erica tetralix Lin., klockljung. Liljeblad Fl. 139 (1792). Agardh (o. Ljungberg) III. 1: 270 (1857). —
(b) -MOSSA. benämning på olika i kärr o. mossar växande mossor (arter av släktena Sphagnum Lin., Amblystegium Schimp., Hypnum Lin.). VetAH 1740, s. 421. SvSkog. 278 (1928). —
-MYLLA, r. l. f. (i fackspr.) med oförruttnade l. halvförruttnade växtdelar uppblandad mylla som finnes i lågmossar, kärrängar o. d.; kärrdy. Linné Vg. 265 (1747). Kärrmylla .. igenkännes (bl. a.) på dess svarta eller mörkbruna färg. SPF 1849, s. 79. Geete o. Grinndal 91 (1923). —
(b) -NACKEL. (numera mindre br.) bot. = -FIBLA 2. Nyman VäxtNatH 1: 56 (1867). MosskT 1893, s. 116. —
(b) -NARV. (numera mindre br.) bot. = -STJÄRNBLOMMA. Nyman HbBot. 314 (1858). Lyttkens Ogräs 66 (1885). —
(b) -NOCKA. bot. växten Cineraria palustris Lin. (Senecio palustris (Lin.) DC.). NormFört. 12 (1894). —
(b) -NYCKELBLOMSTER~0020. bot.
(b) -PORS. (kärr- 1638—1915. kärre- 1694)
1) (i vissa trakter o. bot.) växten Myrica gale Lin., pors. Franckenius Spec. F 2 b (1638). PrisförtAlnarpTrädg. 1902, s. 51. ASFFlF XL. 4: 23 (1915; fr. Åland).
-PUSS. (grund, mindre) vattensamling i kärr (l. mosse). Holmberg 2: 4 (1795). Ljungheden med dess stora kärrpussar gömda i mossen. Rönnberg Bredbolstad 135 (1907). —
-PUTT. (kärr- 1762—1922. kärre- 1704) (i vissa trakter) litet kärr. Sernander LöfängBjärkSäb. 46 (cit. fr. 1704). Knape FrHav 65 (1922). —
-PÖL. jfr -PUSS. Gosselman Sjöm. 1: 106 (1839). Fyraåringen drunknade i kärrpöl. DN(A) 1933, nr 82, s. 28. —
(b) -RÖR. bot. växten Calamagrostis neglecta Ehrh. (stricta (Timm.) PB.) madrör. SvBot. nr 301 (1807). MosskT 1893, s. 264. —
-SERIE. bot. av karakteristisk växtlighet utmärkt utvecklingsstadium av vegetationen i ett kärr. ArkBot. III. 3: 17 (1904). —
(b) -SKÖLDPADDA~020. zool. sköldpadda av släktet Emys Lin.; särsk. om arten Emys orbicularis Lin., äv. kallad. (den) europeisk(a) kärrsköldpadda(n). Scheutz NatH 126 (1843). Kurck (1917; i boktitel). —
-SLÅTTER, förr äv. -SLÅTT. (kärr- 1879 osv. kärre- 1692—1734) FörarbSvLag 4: 270 (1692). Rig 1934, s. 25. —
(b) -SNÄPPA, r. l. f. zool. benämning på vissa vadarfåglar.
2) (†) grönbent snäppa (Totanus glareola Gml.), grönbena. Nilsson Fauna II. 2. 2: 122 (1834). Scheutz NatH 108 (1843).
(b) -STARR. bot. växten Carex paludosa Good. (acutiformis Ehrh.), brun starr. Gosselman BlekFl. 156 (1865). —
(b) -SYSKA. bot. växten Stachys palustris Lin., knölsyska. Nyman VäxtNatH 1: 127 (1867). Bolin Åkerogräs. 77 (1926). —
(b) -SÅNGARE. zool. sångfågeln Acrocephalus palustris Bechstein; i pl. äv. ss. benämning på släktet Acrocephalus Naumann. Nilsson Fauna II. 1: 220 (1824). FoFl. 1932, s. 17. —
-TORV. (i fackspr.) av vegetationen på kärr o. kärrängar bildad torv. Wallerius Åkerbr. 227 (1761). NoK 43: 126 (1925). —
-TRAKT. —
(b) -TÅTEL. (†) bot. växten Catabrosa aquatica (Lin.) PB. (Aira aquatica Lin.), jättegryne, jättegröe. Linné Fl. nr 66 (1745). Torén Rebau o. Hochstetter 151 (1851). —
(b) -UGGLA. (numera mindre br.) zool. ugglan Asio accipitrinus Pall., jorduggla. Nilsson Fauna II. 1: 118 (1858). 2NF 30: 853 (1920). —
-VALL. (i fråga om ä. förh.) sank ängsmark, kärräng. SvSaml. 3—6: 146 (1690). SvGeogrÅb. 1929, s. 123 (efter ä. källa). —
-VATTEN.
(b) -VIOL. i sht bot. växten Viola palustris Lin. Linné Fl. nr 717 (1745). De små bleka kärrviolerna. Väring Frost. 163 (1926). —
(b) -VÄPPLING. (†) bot. växten Menyanthes trifoliata Lin., vattenklöver. Hiärne Suurbr. 55 (1680). Gellerstedt NerFl. 37 (1831). —
-ÄNG. (i sht i fackspr.) (ofta invid sjö l. vattendrag beläget) sankt område med riklig inblandning av gräs o. örter i vegetationen, sank ängsmark, kärraktig äng, ängskärr; jfr MAD. Salander Gårdzf. 121 (1727). SvGeogrÅb. 1930, s. 122.
-vegetation. —
-ÄVJA. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) starkt vattendränkt kärrdy. Gadd Landtsk. 1: 289 (1773). Ljungquist NDacke 396 (1927). —
(b) -ÖGONBLOMMA~0020. (numera knappast br.) bot. växten Myosotis cæspitosa Schultz., sumpförgätmigej. Gosselman BlekFl. 40 (1865). Thedenius FlUplSöderm. 91 (1871). —
b) (†) växten Peucedanum palustre (Lin.) Moench, mossrot. Franckenius Spec. A 3 b (1638). Därs. B 3 a (1659).
B (†): KÄRRA-HÖ, se A.
C (†): KÄRRE-FYLLA, -LAGG, -PORS, -PUTT, -SLÅTTER, se A.
Avledn.: KÄRRAKTIG, adj.
1) som liknar l. har karaktären av ett kärr; sumpig, sank; äv.: rik på l. uppfylld av kärr. Kärraktiga skogar. Tiderus GrLat. 53 (1626). Marken är något kärraktig. SkogsvT 1911, Fackupps. s. 50.
2) (numera föga br.) som tillhör l. finnes i kärr; av det slag som finnes i kärr. Daalbrunnen, hwars Watn .. (är) någet kärrachtigt. Hiärne Suurbr. 8 (1680). Gräset .. var af en grof kärragtig art. EconA 1807, okt. s. 99. —
KÄRRIG, förr äv. KÄRROT, adj. (-ig 1640 osv. -ott 1588—c. 1635)
1) = KÄRRAKTIG 1. Lælius Bünting Res. 2: 67 (1588). En kärrig trakt. 2NF 19: 219 (1913). Östergren (1931).
2) (numera föga br.) = KÄRRAKTIG 2. Kiärrigt .. stinckande Wattn. Voigt Alm. 1675, s. 36. Kärriga tuvor och spöklika kummel. Siwertz Vindr. 90 (1919).
SAOB
Alfabetisk lista
Spoiler title
Spoiler content