[fsv. silende; av omtvistat urspr.; sannol. ssg av SID, adj.1 6, o. LÄNDE,med en urspr. bet.: vidsträckt land; formen -länd sekundärt utvecklad ur -lände, sannol. till sg. best. -ländet. — Jfr SIDLAND, sbst.2]
(†) = SIDLAND, sbst.2 1. VarRerV 40(1538). (Den sjöfarande) Drog sedan en stoor mijll vp åth en åå jn vdj thette sijlendet (: ther Wijborgz slott och stadh står opå:). BtFinlH 3: 412(1558). Ehwar .. (ärkebiskop Trolle) bödh sigh till land i Roden .., mötte bönder honom med straffsliungor och andra ringa wärior, höllo honom doch daffert aff att han ingelunde kunde komma till sidländet. Svart G1 23(1561). AktsamlKungsådreinst. 194(1686).
