SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1967  
SIDONIER sidω4nier l. -då4n-, m.||ig.; best. -n; pl. =.
Ordformer
(förr äv. zid-)
Etymologi
[jfr t. sidonier, eng. sidonian, fr. sidonien; av lat. sidonii, pl., gr. σιδόνιοι, pl., substantiveringar av pl. av sidonius resp. σιδόνιος, adj. (se SIDONISK)]
(om forntida förh.) invånare i staden Sidon; företrädesvis i pl., ofta allmännare: fenicier. 1Kon. 5: 6 (Bib. 1541; allmännare). Sedan förde Ochus krig emot de Phænicer och Sidonier. Dryselius Monarchsp. 73 (1691). Apg. 12: 20 (Bib. 1917).
Spoiler title
Spoiler content