SIGGA, v. vbalsbst. -NING.
Etymologi
[sv. dial. (Falun) sigga; av osäkert urspr.; möjl. av mlt. siggen (se SIGA)]
(†) ss. beteckning för försiktigt tömmande av malmtunna (i skottkärra); särsk. i förbindelsen sigga ur, försiktigt tömma ur (malmtunna). Sigga är uti Stora Kopparbergs grufva et brukeligt förmaningsord vid upfordringen uti smärre vindar, då det säges til lafkarlen, eller Siggningshjonet, som emottager malmtunnan vid lafven: Sigg ur tunnan. Rinman (1789). jfr Holmkvist BergslGruvspr. (1941).
Ssg (†): SIGGNINGS-HJON. arbetare som ”siggar ur” malmtunnor. Rinman 2: 588 (1789).
SAOB
