SIGILLATOR si1jila3tor2 l. sij1-, äv. 1040, äv. si1g- l. sig1-, m.||ig.; best. -n; pl. -er -latω4rer l. 01040.
Etymologi
[jfr fr. sigillateur; av mlat. sigillator (gen. -ōris), till sigillare (se SIGILLERA)]
motsv. SIGILLERA a: sigillant; äv. (nästan bl. om ä. förh.) om funktionär i kansli med uppgift att ombesörja sigillering. För den formella sigilleringen (i det kejserliga rikskansliet under slutet av medeltiden) sörjde en särskild funktionär, sigillatorn. KansliH 1: 8 (1935). (År 1334) är .. (sysslomannen vid Uppsala domkyrka) sigillator åt kyrkoherden Ödmundus .., när denne upprättade sitt testamente. KyrkohÅ 1939, s. 65.
