SILEN sile4n, sbst.1, m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. o. eng. silen, fr. silène; av lat. Silenus, av gr. Σιληνός, möjl. till ett icke anträffat σιλός (jfr det sannol. från grek. lånade lat. silus, trubbnäst), sidoform till σιμός, trubbnäst (jfr SIMA, sbst.1); silenerna framställas ss. trubbnästa]
om mytisk gestalt som i grekisk (o. romersk) mytologi urspr. uppfattades ss. en skogsdemon av mänskligt utseende med vissa drag av häst (hästsvans, -öron, -hovar) o. sedermera föreställdes ss. en (ålderstigen) satyr tillhörande vinguden Dionysos' följe; särsk. om sådan satyr som liknade (o. ansågs härstamma från) Dionysos' fosterfader Silenos, i konsten ofta framställd ss. en flintskallig o. fetlagd äldre man, symboliserande den ohöljda dryckenskapen; äv. mer l. mindre bildl. Silen, en skogsgud. Weste (1807). Af .. (Silenos) uppkom en hel slägt af Silener. ConvLex. 3: 692 (1825). Tunelli var omåttligt ful .. och mäkta bålstor. .. En Gargantua vid glaset, en kunglig majestäts och kronans silén. Siwertz Eld. 104 (1916). Silenerna äro källdaimoner, både de och satyrerna äro fruktbarhetsdaimoner. Nilsson GrRelH 122 (1921).
Ssgr: SILEN-GESTALT. (i sht i vitter stil) gestalt (se d. o. 2 a, b) som utmärker en silen l. liknar en silens. Jakobsson Sokr. 10 (1931). —
-SKULPTUR. skulptur föreställande en silen. Östergren (1938).
Avledn.: SILENISK, adj. [jfr t. silenisch, eng. silenic, lat. Silenicus, gr. Σιληνικός] (i vitter stil, numera bl. tillf.) som tillhör l. liknar l. står i samband med en silen l. silener. Melin 2: 792 (1853).
SAOB
