SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1967  
SILENTIUM silän4tsium, stundom -län4si-, ngn gg -län4ti-, n.; best. (tillf.) -tiet.
Etymologi
[jfr t. silentium; av lat. silentium, till silere, tiga, liksom got. anasilan, om vind: lägga sig, till den ieur. rot som föreligger bl. a. i SINA]
tystnad; företrädesvis övergående i interjektionell anv., ss. utrop använt vid äskande av tystnad; förr äv. om skyldighet som ålagts part i tvist att icke (muntligen l. skriftligen) uttala sig om sin motpart. (J. Messenius har) thwert emot .. thet Silentium, oss på bådhe sidhor war opå lagt, Udi en trycht book .. om mig och mine Salige framledne Föräldrar .. mycket lasteligen skrifwit. EJöransson Tegel (1617) i ÄSvBiogr. 1—6: 39. Silentium, mina damer och herrar, manade Pensionatskurken. Sjöberg Kvart. 731 (1924). — särsk. (föga br.) språkv. om långvarig paus avslutande en muntlig framställning. Noreen VS 2: 160, 165 (1908).
Spoiler title