1) (billig l. smaklös) imitation l. efterapning av ädelsten (särsk. om similidiamant); äv. övergående till ämnesnamn: oäkta l. simpelt material; äv. i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv., om ngt som framstår ss. efterapat l. oäkta. (De) gammalsvenska typer, som Fredrika Bremer kunnat studera, innan de förlorat sin ursprunglighet, mist prägelns friskhet och ersatts af modern simili. Levertin Gest. 66(1903). Denne afdankade biljardmarkör (har) något förnämt öfver sig. En (italiensk) nobile med simili i halsduken och med hål på armbågarna. Lindqvist BakMoln. 83(1911). På sophögen gör sig den äggstora similin bäst. Bergman Loew. 85(1913; i bild). Halsduksnålen (var) av simili. Lindqvist Herr. 346(1917). Operalyxen på scenen får ofta något av simili, av hemsk smaklöshet. Laurin Minn. 1: 349(1929). särsk. övergående i adjektivisk anv., närmande sig l. övergående i bet.: oäkta l. eftergjord. Hvad material, stil och smak angå, verkade alla byggnaderna (i Lucknow från mogultiden) i högsta grad simili, oäkta och pretentiösa. Funch KBref 316(1909). En kritikers verk .. är otacksamt, när han nödgas lära folket att skilja på äkta och simile (sannol. felaktigt för simili) i konsten att döma det senare till glömska. GHT 1926, nr 90, s. 14.
2) [efter mönster av sådana ord som ROKOKO, EMPIRE] (tillf.) om stil karakteriserad av simili (i bet. 1). Eftervärlden kommer framförallt att se en stram och enhetlig stil: Similin. Hedberg VackrTänd. 25(1943; om nyrokoko).
