SINKA siŋ3ka2, sbst.1, i bet. 1, 3 r. l. f., i bet. 2 m.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. sinka (i bet. 1); jfr d. sinke, senfärdig person, (skolpojke i) latinskolans lägsta klass; vbalsbst. till SINKA, v.1]
1) (†) dröjsmål l. försening. (Kuskar o. ridknektar skola) hafwa flitig vpsickt på wagn- och remtyg (m. m.) .., så at på intet sätt genom theras wårdslöshet på wägarna och resan någon sinka, hinder, skada eller olycka hända och tima må. Broocman Hush. 1: 68 (1736).
2) (numera bl. i skildring av ä. förh.) ss. vard. benämning på läroverkselev. Landsm. XVIII. 8: 35 (1900; om förh. i Halmstad). jfr: Läroverkspojkarna (i Halmstad) kallades (på 1890-talet) med öknamnet skinkor, som antages vara förvanskning av sinkor, folkskolepojkarna brackor. Wigforss Minn. 1: 33 (1950).
3) [jfr 2] (†) om lägsta klassen i en skola. Nedersta Lexan (dvs. klassen, i Varbergs skola) heter Sinkan. GbgMag. 1759, s. 225.
