publicerad: 1968
SINUS si4nus, r. l. m.; i best. anv. utan slutartikel; pl. (numera bl. tillf.) = (Rålamb 1: 95 (1690), 2NF (1916)) ((†) siner Cronstrand PlanTrigon. 4 (1833), Stenfelt Skepp. 13 (1903)).
2) anat. benämning på vissa hålrum i en levande varelses (särsk. människas) kropp. Småningom kan .. (den grop som bildas vid perforerande magsår) förstoras, och en sinus utbildas, omgifven af det tillslutande organet (t. ex. lilla nätet l. levern). Hygiea 1840, s. 220 bis. — särsk.
b) om vissa hålrum för blod l. utvidgningar av blodkärl; särsk. dels om de venösa blodledarna i hårda hjärnhinnan, dels om den utvidgning av stora halspulsådern som finnes där denna delar sig i halsen. Lovén ÅrsbVetA 1845—49, s. 36. Ett slags kanaler, s. k. blodledare (sinus), som förlöpa i öfre och undre kanten af .. hjärnskärorna samt i bakre kanten af lilla hjärnans tält. Wretlind Läk. 9: 4 (1901). Liljestrand Livslåg. 121 (1932; om utvidgning av stora halspulsådern).
3) [jfr motsv. anv. i mlat.; efter motsv. anv. av arab. jaib, hål, halsöppning, barm, sinus; i sistnämnda bet. är sannol. det arab. ordet lån från sanskr. jīvā, korda, varvid vokalismen (vid läsning av icke vokaliserad text) anslutits till jaib, hål m. m.] (i fackspr., i sht mat.) trigonometrisk funktion som för en spetsig vinkel i en rätvinklig triangel anger förhållandet mellan motstående katet o. hypotenusan; äv. allmännare, om motsvarande trigonometriska funktion gällande vinkel större än 90°; i skrift vanl. förkortat sin. Sinus för (förr äv. av) en vinkel. Rålamb 1: 95 (1690). Polhem Invent. 72 (1729: af). Radiens quadrat är dubbelt så stor, som qvadraten af sinus, hvilken egenskap utmärker en vinkel af 45°. Lejonmark PVetA 1783, s. 37. Med sinus för en trubbig vinkel menas sinus för dess supplement. TMatFysKemi 1920—21, s. 15. — jfr ANFALLS-SINUS.
Ssgr: (3) SINUS-BUSSOL. [jfr t. sinusbussole] (i fackspr.) galvanometer vars magnetnål på en skala ger ett utslag varigm strömstyrkan kan uträknas ss. varande proportionell mot sinus för utslagsvinkeln. Edlund ÅrsbVetA 1849, s. 105. —
(3) -EKVATION. mat. trigonometrisk ekvation där den obekanta storheten uttryckes gm en sinusfunktion. VetAH 1819, s. 53. —
(3) -FORMAD, p. adj. (i fackspr.) vars periodiska variationer grafiskt kunna illustreras med en sinuskurva; i sht om elektrisk ström l. spänning l. svängning o. d. Ymer 1907, s. 378 (om svängningar). Bergholm Fys. 3: 87 (1955; om elektrisk ström o. spänning). —
(3) -FUNKTION. [jfr t. sinusfunktion] mat. funktion (se d. o. 4) uttryckt med hjälp av sinus. VetAH 1819, s. 62. Sinusfunktioner för vinklar större än 5°. Dahl o. Wallmark MatTeknHb. 146 (1949). —
(2) -HÅR. [jfr t. sinushaar] anat. vibriss (vars hårsäck omges av ett hålrum utan blod). SvUppslB 29: 754 (1936). —
(2 b) -KNUT. [jfr t. sinusknote] anat. anhopning l. knut av celler vid det ställe i hjärtats högra förmak där övre hålvenen mynnar (o. i människoembryot ingått i en där belägen sinus). Broman Männ. 1: 143 (1925). —
(3) -KURVA. [jfr t. sinuskurve, eng. sine curve] mat. kurva som åskådliggör periodiskt växlande sinusvärden. Hedström o. Rendahl Trigon. 61 (1911). —
(3) -LINJAL. [jfr t. sinuslineal] tekn. vid vinkelmätning använd stållinjal, i ändarna försedd med stålcylindrar av vilka vid användningen den ena placeras på en plan skiva i basplanet, den andra på en kombination av passbitar vilkas längd motsvarar avståndet mellan cylindrarnas centrum multiplicerat med sinus för vinkeln. Hallström Verkt. 2: 248 (1923). —
(3) -LINJE. [jfr t. sinuslinie]
1) (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) på gunterskala: linje l. skala för avläsning av sinusvärden. Hiorter SjöCal. 1750, s. C 8 b.
(3) -MÄTARE. (numera mindre br.) el.-tekn. instrument för mätning av reaktiv energi l. effekt, vars utslag beror på sinus för fasförskjutningen. 2NF 35: 505 (1923). 2SvUppslB (1953). —
(2 b) -NERV. [jfr t. sinusnerv] med. nerv hörande till en sinus. SvLäkT 1935, s. 1326 (hörande till utvidgningen av halspulsådern, där denna delar sig). —
(2 b) -NÄT. (numera bl. tillf.) nät av hålrum för blod. Lovén ÅrsbVetA 1845—49, s. 36 (hos snäcka). —
(2) -PUNKTION. [jfr t. sinuspunktion] med. särsk. till 2 b: punktion av hårda hjärnhinnans blodledare. Wernstedt (1935). —
(3) -SKALA. (i fackspr.) på räknesticka o. d.: skala på vilken sinusvärdet för en vinkel kan avläsas. (Bodlund o.) Tengborg MatemElektr. 97 (1936). —
(3) -SVÄNGNING. [jfr t. sinusschwingung] (i fackspr.) sinusformad svängningsrörelse. Schéele Själsl. 139 (1894). —
(3) -TABELL. [jfr t. sinustafel] mat. tabell angivande sinusvärdena för olika vinklar. ConvLex. 7: 1284 (1837). —
(3) -TEOREM(ET). mat. matematisk sats som säger att sidorna i en triangel äro proportionella mot sinus för motstående vinklar. Alreik Geom. 454 (1837). —
(3) -TON. mus. ton som saknar övertoner (o. som alstras gm att den ljudande kroppen utför sinussvängningar). Tonkonst. (1957). —
(2 b) -TROMBOS. [jfr t. sinusthrombose] med. blodpropp i hårda hjärnhinnans blodledare. Hygiea 1894, 1: 407. —
(3) -VILLKOR(ET). [jfr t. sinusbedingung] fys. om förhållandet att kvoten mellan sinus för de vinklar som en avbildande stråle bildar med axeln före o. efter passagen genom ett linssystem utan sfärisk aberration är konstant. 2SvUppslB 1: 1260 (1947). —
(2) -VÄGG. (mera tillf.) anat. skiljevägg mellan en sinus o. det kroppsorgan vari den ligger. Hygiea 1895, 2: 163 (i hårda hjärnhinnans blodledare). —
(3) -VÄRDE. (i fackspr.) värde l. tal som uttrycker l. representerar sinus för en vinkel. Bäcklund KroppElast. 193 (1909).
Spoiler title
Spoiler content