SISU si4su l. -sɯ l. -sω l. sis4ω l. med mer l. mindre genuint finskt uttal, r.; best. -n.
Etymologi
[av fin. sisu, (det) inre, lynne, envetenhet, kampvilja, ilska m. m., besläktat med sisällä, inuti, lap. sisâ, in i, i]
(i sht om finländska förh.) kamplust l. kampvilja (ansedd ss. en för finnarna utmärkande egenskap); seg l. envis uthållighet l. energi; äv. allmännare: vrede, ilska. (Nurmi) löper med den äktfinska ”sisu” som övervinner alla hinder. IdrBl. 1922, nr 107, s. 2. Finland arbetar, sisun finns kvar. DN(A) 1940, nr 265, s. 1.(Dockan) slängde Jaakko med fart mot kakelugnen och där bröt den nacken. .. Hans krafter räckte till för mera. Hans sisu jäste. Hagman Pakkala FinBarn 10(1942). De finska idrottsmännens ”sisu” (torde) ha betytt .. mycket för att öka uppskattningen av grannlandet. Carlsson (o. Rosén) SvH 2: 437(1961).
Ssgr: SISU-BETONAD, p. adj. som utmärkes av sisu. En sisubetonad insats i stående längd. IdrBl. 1935, nr 33, s. 4. —
SAOB
