SITULA si4tula, r. l. f.; best. -an; pl. -or (2VittAH 30: 141(1885) osv.). Anm. Stundom förekommer ordet med latinsk pl.-böjning. 2VittAH 30: 140(1885: situle).
arkeol. från bronsåldern l. järnåldern härrörande metallkärl (vanl. i form av en stympad kon o. försett med handtag). 2VittAH 30: 141(1885). Från tiden omkr. 100 e. Kr. härrör situlan från Askeby på Møn. Fornv. 1935, s. 194.SvD(A) 1961, nr 96, s. 19.
Ssgr (arkeol.): SITULA-FORM; pl. -er. form som är kännetecknande för en situla. RedStHMus. 1916, s. 3. —
SAOB
